Är jag schizofreni? identitetskris?

Hej!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är helt förvirrad och tror inte jag har schizo dirrekt- men man vet aldrig.

Startar detta inlägg för att kolla om detta är vanliga beteenden, eller om jag är speciell.
Måste säga att jag vet ärligt talat inte riktigt vad schizo är för något, så är jag helt ute och cyklar - don't hate. Educuate me :')


Men rädslan grundar sig i att jag hela livet har varit rätt för mina tankar, konstant känt närvaro och alltid när jag funderar över djupare saker måste jag maska mina tankar med att inte tänka i ett "språk". Detta för att inte göra min "Kompis"/"Alien" vem det nu är som lyssnar upprörd, i och med att jag har en starkt orokänsla med att göra min "kompis" arg inför sovdags. Speciellt rädd är jag då det känns som han väcker och atackerar mig i sömnen, när jag inte kan skilja på drömmar och verklighet passar han på och gör mig ändå mer förvirrad och utanför samhället.


Egentligen vill jag inte avslöja detta. Då jag känner att denna kompis kan försvinna när berättar om det. Han är helt enkelt inte intresserad av mina ointelligenta åsikter längre när jag gjort valet.
Jag ser det som fullt möjligt att det skulle vara en utomjording som spanar på Jorden och att mitt psyke lämpade sig bra för detta, säger inte att det är pga bra egenskaper - kunde lika väl ha varit en perfekt blandning mellan nyfikenhet, mm....
Men detta gör mig rädd, då det egentligen är psykotiska tankar.

Är det någon som känner igen sig?

Mvh

Förlåt, efter att ha läst igenom trådstarten ser det oerhört oserriöst ut.
Men det är det inte, känner någon igen karaktärsdrag eller upplevelsen i sig dela med er av era erfarenheter!


Förstår att jag framstår som självisk när mina tankar innebär att jag skulle vara utvald etc, men det är inte logiskt för mig heller. Det är det inte, för mig är det bara en möjlighet. En möjlighet som har tagit över min magkänsla och nu förhåller jag mig till den möjligheten som en verklighet.
T.om när jag skriver detta inlägg så har jag "alien" i mina åtankar och gör allt för att hålla kvar honom i mitt huvud.

Jag börjar med att säga att jag tycker att det är modigt av dig att dela med dig och undersöka om du behöver söka hjälp. Jag tror att du kan få många bildade svar men minst lika många sämre på flashback.

Jag känner inte alls igen mig men jag har en mor som lider av paranoid schizofreni. Jag tycker att dina tankar är väldigt lika med hur min mamma mår när det inte är så bra. Jag tycker absolut att du ska söka vård då du troligen befinner dig i ett lättare skede.
Schizofreni har möjlighet att bli kronisk om man låter den eskalera och min åsikt är att du har all anledning att söka vård. Även om du skulle känna du frisk och tvivlar så tror jag att om du skulle våga ta steget till en utvärdering och vård så skulle det inge en äkta trygghet. Dem som tar emot dig finns till för att hjälpa, vårda och nyttjas!

Håll oss gärna uppdaterade! Uppskattar att man kan följa upp på trådstartare efter en tid

Psykisk störning (psykisk sjukdom) vars mest karakteristiska symtom är:
"
vanföreställningar, t ex om att vara förföljd, stå under påverkan av yttre krafter etc,
hallucinationer, t ex i form av upplevelsen av en röst som fortlöpande kommenterar ens egna tankar och handlingar,
desorganiserat tal, t ex i form av att personen ofta tappar tråden eller talar osammanhängande,
katatont eller annat påtagligt desorganiserat beteende,
negativa symtom som t ex känslomässig avflackning, uppenbart ologiskt tänkande och viljelöshet (eng: avolition)."

Tack så gudomligt för ett bra och ärligt svar.

Har länge funderat över att besöka vården, men känns som att jag kommer bli så himla dömd.
Kan vara värt ett försök självklart, men vill inte lova för mycket Vet att det hade varit bra med en utredning kanske och ska försöka ta mig dit, men tack så mycket för ett steg närmare att söka sanningen.

som du bla skriver i trådstarten att du har svårt att skilja på vad som är verklighet och inte är oroväckande. har det gått såpass långt så finns det liksom inget att tveka på, sök vård

Innan du söker dig till vården anser jag att du borde försöka bearbeta delar av din föreställningsvärld på egen hand med input från ett väsentligt vidare perspektiv än det den dagens psykiatriska vetenskap kan erbjuda, precis enligt det spår du inlett med denna trådstart Anledningen till att jag betonar vikten av detta är att hur etablerad ett system av medicinsk vetenskap må vara så finns en klar tendens att kunskap som framträder inom vissa snäva paradigmatiska ramar och samtidigt kretsar kring just temat vanföreställningar, per automatik åtnjuter ett mycket mera betydande verklighetsanspråk än vad som bör anses lämpligt för att förhindra att i sin egna struktur och utformning utgöra en källa till trassel av psykotisk art. Om en person som du själv t ex genomgår en fas av särskild utsatthet för intryck - alltifrån idéer till sociala sammanhang och övergripande omgivningsfaktorer - som personen potentiellt skulle kunna anamma och förankra i sin föreställningsvärld med bestående dysfunktionella beteendemönster som följd, t ex att börja tro på fullaste allvar att man vore förföljd när det inte är så och vilken utomstående betraktare som helst i princip kan se orimligheten i det, så anser jag utifrån mitt lekmannaperspektiv inte att ett traditionellt psykiatriskt bemötande med denna misstanke som utgångspunkt vore ett optimalt sammanhang för att hejda en paranoid utveckling. Man kan förkasta denna inställning med motiveringen den saknar vetenskapligt belägg what so ever (har dock ingen aning om det förhåller sig åt det ena eller andra hållet i just denna fråga), men du hade aldrig fått en yrkesman i sin yrkesutövning att ens överväga denna möjlighet och kan man lite inse dilemmat som i detta fall utgör vad jag skulle kalla ett rent institutionellt tillkortakommande bör man acceptera resonemanget i sin principiella tappning.

Inleder en liten diskurs kring den väldigt konkreta tanken att du och eventuellt andra är övervakade av utomjordingar... om jag frågar dig vad du, på ett ungefär, tror att en random dude på stan hade tänkt kring denna idé, vad blir ditt svar?

Men har inte alla dessa svårigheter? Jag menar vi har alla olika verklighetsuppfattningar och alla kan ju inte vara sanna?

En random snubbe anser nog mina ideer som barnsliga och verklighetsfrånvaranda.

Jag förstår lite vart du är påväg, men det är svårt för mig.
Mina ideer är "mer" än ideer och hur logiskt jag än kollar på det, vilket mått av förstoringsglas/källkritiksglas(Really? kr ) jag än använder så sitter fortfarande känslan av övervakelse kvar.
Sen kan jag nog jobba mycket på andra saker, b.la får jag konstant för mig att mina vänner utgör någon packt mot mig och att dom har tröttnat på mitt beteende. Detta visar sig vara falskt gång på gång, ändå fortsätter jag riva upp relationer. Just detta tycker jag är mycket märkligt, käns lite som att alla går runt och tänker att jag är psykotisk. Men men, tackar så mycket för input!! ska försöka arbeta med mig själv främst! Mvh

Jag har schizofreni. Om du fångar det i sin linda behöver du inte bli så handikappad. För mig började det med att jag trodde folk var ute efter mig. Att de ville döda mig. Jag fick även "enlightment". Jag förstod hur universum hängde ihop och jag hade svar på livets gåta. Hade jag fått hjälp DÄR hade det kanske gått bra. Men allting eskalerade med telepati, kommunikation genom radiovågor, kontakt med Jesus, kameraövervakning, spöken och troll som petade och bet mig.

Går idag på tung medicinering. alla mediciner har biverkningar. Tyvärr vet man inte i förväg vilken som är bäst för just dig. Trial and error. Pain from hell. Jag hör fortfarande röster trots medicin.

Skulle du tolka det som att jag har schizofreni eller anlag?

Tack för intressant läsning och det får mig väl att känna att det är lite bättre, även om jag kan ha liknande tankar. Inte att människor vill döda mig, men att dom hatar mig.
Samma sak med "enlightment", känner det konstant.

Är schizoaffektiv och när jag svänger in i schizofrena och psykotiska episoder så känner jag definitivt igen mig.

Tycker du ska söks vård, dom kommer inte döma dig. Om du tar kontakt med allmän psykiatri kommer dom säkert skicka dig vidare till en psykosvårdavdelning där dom specialiserar sig på psykotiska sjukdomar. Det har hjälpt mig mycket även om jag inte va samarbetsvillig dom första tre åren.

Du har tecken. Kan inte se om du har anlag och är inte läkare, kan inte ge dig diagnos. Bättre ta kontakt med vården så fort som möjligt, innan du tappar insikten. När man får en psykos så tappar 90% insikten i sin sjukdom och paranoida vanföreställningar tar över.