En resa in till hyperspace med Psilocybin; the golden teacher.

Jag vill börja med att rekommendera dig att lyssna till detta musikaliska mästerverk medan du läser denna berättelse.

Det var lite mer än ett år sedan denna resan tog plats, och det har tagit lite mer än ett år att känna att denna hastiga ingång till hyperspace äntligen har rotat sig i mitt medvetande och tillfört uppgraderingar till min uppfattningsförmåga.
Inga andra resor har gjorts sedan dess, då denna har hittills varit den viktigaste, och mest visuella inre projektion som höll sig så länge som den gjorde. Både alkohol och cannabis har sedan dess doserats i ytterst små doser.


Historian skriver jag delvis för mig själv, så att få ut de sista insikterna medan jag beskriver händelsen, men även för er som finner shamanism, panpsychism, animism, samt arkitekturen i dmt-landskapet (Hyperspace) vara intressanta ämnen.

Jag skriver ur en gnostisk synvinkel, där mina upplevelser har högt subjektivt sanningsvärde och dess komponenter granskade till min bästa förmåga. Du som läsare, refererad emellanåt som "vi, du, människan, etc" har lika mycket objektivt värde som mina subjektiva observationer. Där görs inga åtskillnader på vad du eller jag kan komma till att uppleva/har upplevt, och i sådan mening utvecklas min historia. Jag gör inga påståenden om universella sanningar, men i den subjektiva betraktelsen av mitt medvetande, så är det som skrivs här sanning för mig.

Med endast en dosering på 2g så skulle denna resa visa mig hur mellanvärlden (Jord(3D)-planet) kommer till att formas och se ut som den gör därför att det tydligen verkar finns ett underliggande landskap som bär arkitekturen till den geografi som vi uppfattar tredimensionellt här på jorden.

När jag säger form, så syftar jag till den underliggande geometrin som ger allting sin slutgiltiga struktur. När vi t.ex. tittar på ett äpple så finns där en underliggande geometri som ger upphov till att äpplet har den formen den har. Se länk.

I biologiska termer så tycker jag om att tänka i termen metamorfos, alltså den evolutionära förvandlingen en organism gör från ett stadie till ett annat.
I fysiska termer så kan man tala om orsak och verkan.
I kemiska termer så kan man tala om aktion/reaktion.

Oavsett vilken terminologi man väljer att använda - så har allting en form. Underliggande samt ständigt fluktuerande, geometriska föränderliga vektorer.
Jag vill alltså påstå att det finns en ordning till kaoset ett objekt i tidrymd kan komma till att formas till. När kaoset är tydligt för dig, så har du fått en glimt av hyperspace och parallella verkligheter med denna. Linjen blir en cirkel. Cirkeln blir en sfär. Sfärens geometri blir eterns signatur.

Termen kaos kan här lite luddigt beskrivas som att det finns alldeles för många händelseförlopp som vi inte kan hålla reda på för att få en helhetlig förklaring till varför allting är som det är eller har kommit till att bli som det är.
Vi har försökt och försöker än idag, med olika språkmoduler och filosofier (logik, vetenskaplig experimentalism, teologi, animism, etc), alla hitta ett vokabulär som gör den mänskliga förnimmelsen förståelig och greppbar.
Men i vår begränsade förmåga att inte fullständigt och ständigt kunna greppa etern, så används termen kaos för att beskriva ett oändligt antal möjligheter.


Nåväl,
Jag hade en rätt så trevlig kväll hemma hos mig med ett antal vänner och vi hade en jävligt behaglig vibe hemma hos mig. Vi hade en skön gemenskap och i ett ögonblick så utbryter det i min värld en konflikt mellan mig och min syster över telefonen.
Det övergick väldigt hastigt från sms till samtal och utan att någon i rummet hade någon föraning om vad som pågick i min värld, så fick de sig en redig chock när min syster innerligt siktar mot att penetrera mitt hjärta med förolämpningar som föder ett defensivt vrede inom en människa därför att hon lyckas bli penetrerad, attackerad, och nedsmutsad med någon annans rädsla rätt in i hjärtat.
Jag vrålar, och hon vrålar. Hennes sambo vrålar på mig. Jag går runt i lägenheten och vrålar på båda två därför att de inte kan bete sig som livs levande normala människor med sunt förnuft.

Kort därefter tar samtalet slut.
Mina två tjejkompisar kunde inte hantera den atombomben som kom till att bli energin i hela rummet, så de begav sig snabbt därifrån.
Min ena vän var faktiskt tvungen att bege sig oavsett samtalet, men valde att stanna kvar en liten stund för att ge mig stöd och hjälpa mig lugna ner mig, till slut begav även han sig.

Jag skakar, och känner innerligt att någonting har ett energiskt övertag inom mig, nästan som en injektion som sprider sig genom mitt blodomlopp och infekterar mig med en obalans, med en oro och med rädsla.
Lugnet är långt ifrån, och jag har endast en människa som kan förstå mig på ett metafysiskt plan, så jag ringer honom. Han är till mig en lärare, en vän, en broder, en fader och en shaman med otroligt vackra förmågor. Han befinner sig för tillfället i Serbien (men bor annars i Sverige), och jag beskriver vad som precis hände för honom. Han kommer hädanefter refereras som O.

Samtalet lyder följande:
(Efter att ha fått händelsen beskrivet för sig):

O: det är verkligen någonting som inte står rätt till i den delen av hemisfären du befinner dig i. Jag har nämligen haft liknande gräl över telefonen med alla mina familjemedlemmar som befinner sig i Sverige. Det är någonting turbulent som försiggår på andra sidan detta planet, som just nu verkar träffa många människor.

Har du M där? (M) är tjejen som begav sig.
-Nej, hon begav sig precis efter grälet.
Så hon klarade alltså inte trycket.
-Nej.
Säg mig, har du A där?
-Ja. Jag bad honom stanna kvar efter att alla andra gick.
Bra. Han kommer stanna med dig inatt. Ta några rundor med din tibetanska skål, försök nollställa energierna i lägenheten. Ring mig igen om det skulle behövas. Din vän älskar dig.

A är min goda vän som förstår mitt turbulenta tillstånd och även han skulle strax bege sig in i en svampens magiska visdom.

Jag tar några rundor i min lägenhet med min tibetanska singing bowl och vid de punkter där jag hade befunnit mig i lägenheten under grälets mest intensiva fas, så rös jag till av en otrolig gåshud som varade i flera minuter, medan jag innerligt kände hur vi nästan hade stämplat vissa platser med den tunga energin som hon förde över till mig över telefonen. Allt det släppte sakta, men säkert, desto mer jag gick runt i lägenheten i en meditativ promenad. Det kändes som om att jag stod under ett vattenfall och att hela min kropp rensades från det min syster hade fört över till mig, så stark var gåshuden.


Efter ca 15-20 minuter, så tänder jag min första rullade eko-tobak. (Importerad just för dess lugnande effekter och fullständiga avsaknad från kemikalier och tillsatsämnen.)
Jag fnittrar i en stund helhjärtat till och jag känner hur en ny våg är på väg in, men fortfarande är jag så otroligt känslig samt rubbad från telefonsamtalet.


Jag ringer O igen.
-Hehehe.. Livet är verkligen någonting av en resa. Men jag känner mig fortfarande mör.

O: Vet väl att det där inte var din systers egna avsikter, utan någonting som befinner sig inom henne som fann sin väg över till dig. Ikväll är en alldeles utmärk kväll för dig och A att ändra erat medvetandetillstånd.

-Kan du klargöra eller vara mer specifik? Du vet att jag inte reser bara så där.

O: Du vet exakt vad jag menar. (Här kände jag hans leende genom telefonen.)
Jag kommer finnas på andra sidan och vänta på Er. Jag älskar er båda väldigt mycket.

-Du äro älskad du med, vännen.

Vi konsumerar svampar som jag själv noggrant har odlat upp till att användas för själsresor. Shamanism är en språklig uppfattning till min tid här på jorden, och i en shamans resa till anderiket så är plantan en av hans lärare, vägledare och förbund till den andra sidan; andevärlden. Själva plantan i sig har en ande, som uttrycker sig genom min ande; mitt medvetande.

A lägger sig bekvämt ner bland mitt harem av kuddar. Jag har inga möbler hemma förutom en sällan använd säng, ett lågt träbord omringat av kuddar och madrasser.
Jag lägger mig ner och inser nu, medan jag skriver detta, att jag på golvet låg i exakt samma ställning som den vitruvianske mannen.

Musiken i bakgrunden är en sessionmix från Crispy's Psilicon Dreams.


Jag samlar mig, och med ett par 3-5-3 sekunders andningsövningar försöker jag enbart uppmärksamma, utan att ändra, och sakta sjunka in i en avslappning. Tankarna är fortfarande lite höger och vänster, överallt och ingenstans; men jag låter de fara på sin resa, jag blir inte dragen av dem.
Känslorna är inte heller så lättplacerade, men blir med tiden mer stilla och efter en 30-40 min så känner jag mig behagligt avslappnad.
Fortfarande ligger jag i samma position, och börjar i mitt synfält bakom ögonlocken nu uppfatta och tydligare se rörligare geometriska symboler och ljusobjekt som formar sig till olika bilder, i enhetlighet med vad jag projicerar från mitt undermedvetna. Jag låter även dessa ha sin dans strax ovanför mina ögon, vid pannloben.

Fortfarande har jag inte format en enda avsikt. Sinnet är lokaliserat här - nu, och börjar sprida sig till bredare horisonter inom mitt inre. Jag börjar känna mig mer i balans och centrerad med mig själv, oavsett vad än jag ser - jag känner mig obunden till denna kropp, dessa tankar, dessa känslor. Förnimmelse och uppfattning är en drömmotor, och i drömmen är var jag fritt kan resa.

Vinkeln skiftas. Efter att ha haft ögonen nu stängda i strax en timme, så ser jag nu på detta inre ljus ovanifrån. Det skiftade smidigt från ett tvådimensionellt plan till ett tredimensionellt plan, där jag nu ser två ljusklot komma mot varandra. Det ena ljusklotet befinner sig på en lägre höjd, på vänster sida, och det andra ljusklotet befinner sig i samma rymd, strax ovanför det, på höger sida.
Jag betraktar ovanifrån hur dessa två ljusklot är på väg mot att hamna i samma vertikala axel, och där formas orden: "Jag är redo att nu ena hjärtat med hjärnan."

När detta sker, så blir den vertikala axeln i min betraktning en tunnel som jag sugs in i, och färdas genom i en hastig fart. Denna tunnel leder mig intensivt till en annan syn, till en annan värld - långt bortom denna - fast ändå alldeles intill denna.


Jag står på en brygga, och tittar upp.
Vad jag ser gör mig innerligt lugn, och förmögen till att kunna känna känslor utan att vara det lilla minsta bunden till dem. Desto mer jag känner så här, desto lugnare och mäktigare börjar jag känna mig. För det jag ser, från bryggan där jag står, är en gigantisk rymd med massiva stjärn-sol-liknande ljusklot som i sina mittpunkter är korsade av en X-Axel samt en Y-Axel som lyser i en ljusgrön/ljusguldig färg. Dessa axlarna sträcker sig långt utanför kloten och enas i sin tur med andra axlar, från andra närliggande ljusklot. Det hela såg ut som att vara en intergalaktisk motorväg där varje sol-klot var vad en bensinstation är för våra bilar när vi reser på motorvägarna här på jorden.

Denna här bilden påminner lite om hur det såg ut.

Jag insåg att om jag ville - om bara den lilla minsta nyfikenhet som leder till en avsikt skulle formas - så skulle jag kunna välja att resa in i dessa ljusmotorvägarna, och i vanliga fall, i mina tidigare resor, så hade jag inte tvekat en enda sekund. Fast idag var annorlunda. Nu stod jag som en tidlös åskådare till detta spektakel, och var oberörd av scenariot.

Landskapet skiftar lite, och framför min brygga som denna rymd ser ut som en form av leviterande plattform, så glider det förbi tunnlar som jag kan se in i, och i dessa tunnlar kan jag välja att hoppa in om jag så vill. Men ack, inte ens där känner jag mig tillräckligt berörd till att vela röra på mig. Jag ser istället mig själv bakifrån, ståendes på en brygga ute i gud-vet-var, och betraktar alla möjliga sorters genvägar till världar som befinner sig gud-vet-var.

När jag säger att jag kan se in i tunneln, så syftar jag verkligen till att varje tunnel ger mig en glimt av vart den leder till. Ni som har sett filmen "Interstellar" kanske minns att de kunde se in i alla världar som maskhålet var en genväg till.

Men nu står jag alltså stilla, och betraktar. Ensam.
Tills min ensamhet avbryts av en till figur som börjar vandra bredvid mig på min brygga, och kommer till att ställa sig precis bredvid mig. Denna figurativa hyperspace resenär är aningen längre än min egen figur, och han lägger sin arm vänskapligt runt om min nacke, där han säger: "Nå min vän, sa jag inte att jag skulle vara här för dig inatt?" O var sannerligen en drömmästare, och nu hade han funnit sin väg till mig.

Vi stod där ett bra tag och delade en intergalaktisk kärleksvibe som vi på jorden endast i våra drömmar kan hoppas om att få se.

Mitt inre bildlandskap hade fullständigt skiftat och samtidigt som jag befann mig där jag befann mig, så hade jag fortfarande receptorer som informerade mig om läget i rummet där A befann sig med mig. Min vän och min broder, som valde att stanna kvar och ge mig stöd, samt även resa han också.

Jag väljer att ställa om siktet till den rymd min kropp och lägenhet befinner sig. När jag gör detta så fnittrar A till och det var som att han sade: "välkommen tillbaka din jävel. jag kände din entré."
Jag fnittrar nu själv till, men har fortfarande ögonen stängda och kroppen i likadan, millimeter-preciserad position som den befann sig i innan jag reste iväg.
A reser sig och för kroppen sin mot toaletten. För första gången, i ett sådant här vaket tillstånd, så kunde jag se genom mina ögonlock, hur A reser sig bredvid mig, och jag ser hans kropp gå mot toaletten, stänga dörren, och jag ser honom fortfarande genom dörren när han står där och urinerar.

Fantastiskt. Det kändes innerligt som att mina ögon nu sträckte sig bortom den vardagliga sensoriska uppfattningen som ögonen har, och kunde nu istället uppfatta av energierna av alla objekt runt omkring mig och forma det till ett inre bildspel.

Jag bröt tystnaden när A kom ut från toaletten, och frågade: "Hur står det till man?"
A: Bra!

Det fanns inte en fläck av osäkerhet bakom hans påstående. Han mådde innerligt bra, och behövde faktiskt bara pissa.
Bra. Det är alltid viktigt för mig att A mår bra, och särskilt om vi reser tillsammans som vi gjorde ikväll.

Jag tog själv ett djupt andetag, och kände hur den kognitiva dissonansen inte var påtaglig överhuvudtaget. Det jag precis upplevde och såg behöll jag för mig själv. Vi kanske skulle prata om det senare, men för tillfället så tog jag ett uppehåll - men kände mig väldigt uppkopplad till den plats där jag precis befann mig, som om att det var ett läge jag enkelt kunde slå på när jag än ville. Jag kunde enkelt skifta uppfattningskanal till världen bortom denna, och till denna här på jorden. Alla drömmar var nu ett.

Jag för centrerar uppmärksamheten ännu en gång tillbaka till mig själv nu när jag och A efter ca 2 timmar hade utbytat de första orden med varandra. Jag förs direkt tillbaka till bryggan där jag stod med O. Vi står och betraktar tillsammans världarna som passerade förbi oss i form av resetunnlar som på ett löpande band.

Från ingenstans så ser jag hur O knuffar in mig i en utav dessa tunnlarna som rullar förbi oss. Alldeles oförberedd så befinner jag mig nu i en obeskrivligt intensiv resa genom vad som visuellt kan beskrivas som en resa genom ett maskhål, där det samtidigt känns som att min fysiska jordkropp håller på att försöka göra en u-sväng i en bil som rör sig i 200km/h. Centripetalkraften är brutalt stark och samtidigt känns det som att det sker under vatten, i ett stormigt hav. Även här så är jag fullständigt oberörd av händelsen, samtidigt som jag håller på att gå i sönder.

Jiddu krishnamurtis ord spelas upp för mig nu medan jag skriver detta:


När jag spunnit klart, och blivit utspottad på andra sidan, så ändras bildspelet till någonting alldeles nytt.

Jag står ännu en gång i en stor rymd, fast denna gången så är jag inte på en brygga. Jag verkar bara befinna mig i ett levitativt tillstånd i en punkt i denna rymd.
Samtidigt så sker något svårförklarat, men det enda jag kan beskriva det som är att jag får en split-screen view. En horisontell linje som delar min syn på mitten. I den övre bilden så ser jag utifrån ett rörligt subjektiv perspektiv. I den undre bilden ser jag mig själv bakifrån och den är låst till den punkten där jag trädde in från tunneln. Om jag rör mig från den subjektiva(övre) vinkeln, så är den objektiva(nedre) vinkeln orörd. Det är det första som sker.

Det andra som sker är att jag får en insikt i var det är jag har hamnat.
Framför mig, lite längre ifrån där jag står så är det ett form av mekaniskt händelseförlopp mellan två olika krafter. De är i en sorts konflikt med varandra, och jag uppfattar direkt att den ena kraften är överlägsen den andra. Brutalt överlägsen. Det är även här jag för första gången uppfattar en tydlig hur vi människor känner av obalans. Vi kallar det orättvisa. Fast i hyperspace så är det rådande språket mer av ett matematiskt sådant. Den konstruktiva rymden i hyperspace är av en rörande ljus-arkitektur. All arkitektur visar tydligt sin geometri, och varje linje hör ständigt ihop med helheten, ett sorts levande rutnätverk, och det jag nu betraktade var att rutnätverket höll på att gå i sönder på grund av att två krafter inte kunde mötas på ett balanserat sätt.

Detta störde mig oerhört, då det kändes icke-harmoniskt. Översätter man känslan till hur vi uppfattar det så är det som att du skulle se en film på när någon t.ex. torterar ett hjälplöst djur som inte kan försvara sig själv. Så där formar jag min första avsikt genom hela denna resan, och i min split-screen uppfattning så ser jag hur jag subjektivt flyger in i detta obalanserade ljus-mekaniska händelseförlopp, medan den objektiva vinkeln står kvar och betraktar hela bilden. Jag ser hur jag blir mindre och mindre därför att jag flyger längre och längre bort från den punkt jag kom in i, men ur den subjektiva vinkeln så är jag på rasande fart på väg in i ett hektiskt ögonblick av min resa.
Jag kommer fram, och obemärkt i min närvaro så ser jag hur jag vänder mig till min högra sida därför att bredvid min kroppsfigur så har jag en verktygslåda, där jag nu plockar fram verktygen som behövs för att rätta till balansen och ordningen. Det är som att jag har kommit in i hjärtat av en motor och håller på att skruva till/upp vissa skruvar för att maskineriet inte ska gå i sönder inifrån.

Medan jag håller på att mecka och dona, så stannar jag plötsligt upp, därför att jag känner att en ny närvaro håller på att träda in i bilden.
Från det objektiva synfältet så har jag ständigt betraktat denna rymd som jag drastiskt hamnade i efter att ha rest genom ett maskhål, och det är nu det hittills mest mäktigaste uppenbarar sig för mig.

Utifrån ena väggen av denna rymd så öppnar sig ett öga, och stirrar rätt på mig. Samtidigt - i båda riktningarna som jag kan se ifrån. Det var ett allestädes närvarande öga, som kunde se in i alla världar samtidigt, och nu fäste det sin blick mot mig.
Jag stannar fullständigt upp med mina verktyg. Jag rör inte en fena.

En väldigt klar, bestämd men ändå mjuk röst fyller plötsligt hela rymden och hela mitt medvetande:

"Du ska veta att det du gör, gör du därför att jag har gett dig förmågan att detta kunna göra. Men vet väl var din gräns går, och vad det är du skall göra - och icke skall göra."

Därefter stänger sig ögat, och kamouflerar sig ännu en gång i rymdväggen.

Denna upplevelsen var något av det absolut starkaste jag någonsin hade upplevt, så jag packar tyst ihop mina verktyg, och kände mig klar med mitt arbete här. Jag begav mig tillbaka till den punkt där jag hade trätt in i denna värld, och sa till mig själv att nu ta och återgå till kroppen för att nu ge kroppen en chans att inkorporera denna erfarenheten väl i sina kretsar.

Så här såg ögat ut.


Jag avvaktar en 10-15min innan jag väljer att ta kontakt med A.
Fortfarande så är en kognitiv dissonans inte överhuvudtaget närvarande. Det som hittills har skett har varit makalöst obeskrivligt, men det har inte chockat mig. I min intuitiva vetskap var detta inte någonting nytt.

Jag och A delar ett par behagliga cigaretter tillsammans, och vi socialiserar genom att bara vara i stunden. Vi pratade fritt, lugnt och väldigt sansat om det som rörde sig inom vårt medvetande. Musiken vi lyssnade på blev ett tag väldigt levande, och vi kunde båda uppfatta färger till de olika delarna. Det var som att musiken som kom ut ur högtalarna var en levande entitet, en ande, som förförde oss med alla dessa behagliga bilder och färger. Fortfarande lyssnar vi på Psilicon Dreams.

A beskriver att hans resa är något av en resa genom hans undermedvetna, där svampen "visade honom vad han behövde se i vitögat med sig själv."
Jag beskrev nätt var jag befann mig och hans svar var: "Du är ju inte ens här. Det du beskriver är på ett kosmiskt perspektiv."
Vi log båda två, oräkneliga gånger. Vi kände oss otroligt behagligt och lugna tillsammans. För att citera min goda vän A, så sa han i ett skede, vad jag tycker innehåller allting en människa behöver för att kunna utvecklas och greppa tag om sin egen evolution. Han sa: "Att förstå lugnet. Det är det det allting handlar om."

Sakta sjönk var och en av oss tillbaka till våra positioner, och tillbaka till våra resor.

Jag kände mig fortfarande väldigt ansluten och högvibrerande, och kunde genast när jag blundade, se hur allting inom de kulturella ramarna av en människas uppfattning av denna här jord-världen forma sig till en stor kub i mitt högra, blundande synfält. Det var på förbifarten, och när det passerade min mittpunkt i mitt synfält, så kunde jag igen - trä in i hyperspace. Det var som att ta en färja över till en annan värld.

Efter att ha sett det allestädes närvarande ögat, så kände jag mig väldigt säker och trygg i min plats. Jag valde att inte beblanda mig i fler händelser, utan endast observera.

Resten av tiden i hyperspace spenderade jag som en osynlig deltagare i vad som enklast kan beskrivas som en jävla hektisk natt. Den obalanserade bilden jag såg var bara en av många jag såg den kvällen. De flesta världar, var jag än befann mig, var i ett turbulent tillstånd, alla tunnlar - ledde till världar där många händelser formade en stram geometri. Det fick mig att associera till det O sade över telefonen: "det är verkligen någonting som inte står rätt till i den delen av hemisfären du befinner dig i. Jag har nämligen haft liknande gräl över telefonen med alla mina familjemedlemmar som befinner sig i Sverige. Det är någonting turbulent som försiggår på andra sidan detta planet, som just nu verkar träffa många människor."

Vissa världar kändes mer lugna än andra, och jag förstod, när jag jämförde de geometriska kvalitéerna av en stram geometri mot en mjuk, fluktuerande geometri - vad balans egentligen är för någonting - och hur viktigt det anspelar sig på mitt eget välmående.

Balans är en hållbar, harmonisk geometri.
En byggnad som t.ex. har en väldigt harmonisk och välgenomtänkt geometri är i sig självt, väldigt stabil och hållbar - därför att arkitekturen (dess geometri) är välgenomtänkt.
Likaså är vi. När vi är balanserade på insidan, så kommer den yttre världen också att kännas, upplevas harmonisk, och vi själva kommer utav andra att upplevas som i balans.

Jag jämförde även hur platsen i hyperspace där jag försökte korrigera en obalans, hur den scenen kunde jämföras med hur t.ex. min syster trädde in i mig och tryckte ner mig.

Jag tror att hyperspace, den andra sidan, andevärlden, eller vad du nu än vill kalla det - är det underliggande maskineriet vars händelsers konsekvenser är vår värld där vi människor befinner oss på.

Det är lite så jag har börjat fundera kring vårt psyke - att hela vårt psyke egentligen är en enda stor konsekvens, vilket förklarar känslor som obundenhet, frihet - och kanske får även frågan om vad ultimat frihet kan vara för någonting; en intressanta axel om man istället ser psyket som en konsekvens av medvetande, där medvetande är en oberoende kraft, ett kanvas för universum att utspela sig på, på alla världar, på alla plan - och där sinnet är ett verktyg som kan riktas fritt mellan dessa verklighetsplanen, oberoende utav psyket.

Denna resa visade min plats bland stjärnorna, och hur vår själsliga signatur och inflytande på andra människor kan sträcka sig långt bortom tidrymd, och kanske finns där verkligen ett himmel eller helvete, fast inte så dramatiskt som det beskrivits.
Himmel är balans.
Helvete är en obalans.
Detta kan vi i sådana fall kanske redan lära oss att bemästra här på jorden.
För om det är någonting som känns evigt, så är det inte jaget - dvs min individualiserade bild av mig själv här på jorden - utan snarare den som ser på bilden må vara den som kan vara det eviga självet.

Han äro här endast på besök,
för att lära sig använda sina evighetsverktyg lite bättre,
och leda andra till deras verktygslåda:

Deras hjärtan.




Må ni alla leva i frid.