När trippar inte är roliga längre...

En sammanfattning av mina senaste trippar/rus


Bakgrund:
Sen första mötet med 4-ho-met för nu 3-4 (?) år sen älskade jag att trippa.
Svamp smög sig på här och där, sen mötte jag LSD, och jag mötte andra hallucinogena substanser längs vägen. Hade sällan en bra tillgång till hallucinogena, speciellt inte svamp och LSD; så det blev inte så många trippar per år. I snitt kanske sammanlagt 3-4 trippar på antingen LSD eller svamp.
(Sen hade jag en höst/vinter där jag experimenterade med fler substanser, bl.a. 4-aco-dmt, 2-cb och annat rc-skit... Never again.)

Men kort och gott var trippar snarare ett undantag, inget jag gjorde var och varannan helg.
Det var alltid något speciellt som skulle tas vara på ordentligt!

Andra droger var också en del av mitt liv, och spelade väl egentligen en större roll än jag då insåg. Weed kunde jag röka till vardags också, annars var väl E och MDMA något man tog varannan månad kanske. Men drogerna och rusen tog över mina tankar, "hijackade" min hjärna. Vissa av er kanske känner igen er i det, men drogerna blir en så enorm del av ens personlighet. Kollade typ bara på flummiga filmer, lyssnade bara på "flummig musik"; klädde mig ganska flummigt, färgade håret i random färger. Gick på rejv, åkte på festivaler. De flesta i ens omgivning fattade väl typ att man kanske fick i sig någon rolig substans då och då, godtrogna familjemedlemmar trodde kanske att det bara handlade om cannabis åtminstone...

Sen började stora förändringar hända i mitt liv, jag bröt kontakt med gamla "knark"-gänget, började plugga, flyttade. Drogerna var kvar, är kvar men i mycket mindre kvantitet. Men för varje gång jag tar någon drog nuförtiden, känner jag hur min gamla drog-fanatiska personlighet tar ett stort kliv tillbaka och lämnar mig kvar. Och jag vet knappt vem den där personen som är kvar egentligen är.

Weed och hasch funkar fortfarande fint, men bara om jag röker det med måtta. Minst 3 veckors uppehåll mellan helgerna med cannabis, annars blir det bara en trist, tråkig dimma när jag röker.

MDMA-rus säger sig själv, magin försvinner, man har slitit ut hjärnan, yada yada yada. Hade 6 månaders uppehåll, tog en liten dos på sommaren men kände knappt något, sen 3 månader senare --Halloween. Då tog jag rent MDMA, för första gången sedan länge kände jag ruset, det var där, men fy som jag fick anstränga mig för att upprätthålla eufori och glädje. Så fort jag inte fokuserade på det fanns där energin men inte en skymt av den där ovillkorliga glädjen. Verkligen så att jag tänker att det fan inte ens är lönt att ta det igen. Inte så kul, man får inte ut det man väntar sig, och mår bara piss efteråt.

Nu till tripparna:
Sommar- LSD på festival. Riktigt bra syra. Tar 2 lappar, omkring 200-300ug sammanlagt. Tyvärr förstörs trippen en del av att det är vakter och poliser som går runt på festivalen, kan inte slappna av alls. Det blir en rätt rolig tripp senare, men nojjan på grund av poliserna/vakterna satte sina ordentliga spår. Den där helt fria, magiska världen där allt är möjligt och glädjen sprudlar ur dig och allt är nytt och fantastiskt... Inget spår av den.

Höst- LSD. Inviga nya lägenheten med min kille. Det blir min hittils värsta tripp. Ingen snedtripp helt och hållet, men en bra tripp var det verkligen inte. Under trippen blir det så tydligt att jag inte alls har bearbetat flytten till den nya lägenheten än, och den negativa energin från alla bråk sedan flytten med min kille verkar finnas kvar i lägenheten.

Mycket ångest, otrolig rastlöshet blir ett genomgående tema för trippen. Vi gick ut i fullmånen och det såg magiskt vackert ut, men området var nytt, kände inte igen mig alls, nä ångesten släppte inte. Låg i sängen och grät och hade ett så stort tryck över bröstet.

Det visuella var inte intressant längre, jag älskade ju tidigare att bara släppa taget om allt och bara ligga ner och njuta av alla fascinerande filosofiska tankar och se spektaklet framför sig.
Det gick inte alls längre. Tankarna kretsade bara kring det negativa. Försökte lugna mig på balkongen, lyssnade på en favoritlåt... Men jag såg bara massa spöken och demoner runt mig och mitt hjärta bultade som om jag hade en panikattack. Jag visste att demonerna inte fanns på riktigt, blev inte rädd, men det hjälpte inte direkt mot ångesten.

Dessutom hade jag aldrig tidigare haft så mörka visuella hallucinationer. Det kvittade vad jag försökte göra sen, trippen blev som på festivalen aldrig riktigt bra igen. Dagen efter denna tripp var jag helt förstörd, gick en lång promenad och trycket över bröstet var kvar och ångesten släppte inte taget om mig, gråten var hela tiden nära.

Så nu kommer min absolut senaste tripp. Tänkte införskaffa lite brunt för helgen och min kontakt erbjöd mig svamp för extrapris p.g.a black friday (haha...). Svamp var länge sedan, och man trippar ju inte lika länge tänkte jag, klart jag kan hantera det nu. Och såg framför mig hur jag skulle ha en flummig myskväll, rita lite, gå ut, njuta av svampen helt enkelt... 2g golden teacher blev det.
Det började ju bra, och första halvan av trippen var faktiskt riktigt rolig. Jag ritade, lekte med silk weave på nätet, dansade lite, lyssnade på musik och njöt av intensiteten. Det visuella var aldrig så starkt, antagligen på grund av dosen (var ändå en rätt svag dos i jämförelse med mina tidigare svamptrippar).

Men när jag började peaka kom den där jävla ångestfyllda känslan igen och vägrade släppa taget. Jag brukar komma ihåg mina trippar så jäkla bra, men nu har det vart så de senaste 3 tripparna där jag fastnat i den där ångest-känslan, det är nästan bara det jag kommer ihåg! I alla fall släppte den där ångesten återigen aldrig taget om mig, tänkte på allt skit jag kunde tänka på gällande mitt liv, min familj, min framtid. Försökte meditera men det blev nästan värre då, kunde inte stänga av tankarna...
Det blev bara värre och värre och för första gången någonsin tyckte jag alltså att det var mer värt att stoppa trippen med en halv Xanor än att fortsätta njuta av svampen. Blev så besviken på mig själv.

Så det blev ju en gång för alla rätt tydligt att hallucinogena inte kan ha en plats i mitt liv längre...
Det betyder ju inte ett avsked för alltid, men antagligen är en lång ordentlig paus precis vad jag behöver nu. Och jag ska kanske leta efter svar på mina frågor med nykter meditation, inom mig, i stället för att jaga en magisk värld som egentligen finns i mig och inte drogerna...

Jag tror att jag börjar komma i underfund med att jag antagligen inte har mått så bra sedan flytten. För den magi jag uppnått under trippar tidigare, har jag såklart uppnått genom drogerna, men också för att jag själv har kunnat ta mig dit för att jag hade ett starkt, friskt psyke och mådde bra, faktiskt var glad.

Ville bara dela med mig om hur dåligt det kan gå när man jagar gårdagens lycka i substanser. Och hur bra dessa substanser kan avslöja ditt mående när du själv lurar dig och tror att allt egentligen är bra...

2-cb har ju funnits sen mitten av 80talet så nån ny RC är det ju inte riktigt. Visst så har det kanske inte
forskat så mycket av den men det finns en massor med info om den bara man använder Google.

mvh

Man tar droger för att inse att man inte ska ta dom. Man letar efter verkligheten som man tror existerar i substanserna men som egentligen finns inom dig.
Jag han insett att det bästa man kan göra är att lära sig att vara i nuet och inte ett konstant letande efter något som redan är där.

peace.

En sak är ju att man aldrig ska tro att det ska bli som förra gången man tog någon typ av substans. Blir aldrig som man hoppas...

Min erfarenhet utav droger är att hallucinogener inte är en drog som kan användas som "flykt" från en miserabel och/eller ej tillfredsställande verklighet.

Alkohol tex, är perfekt för detta. Dämpande och avdomnande av den psykiska smärtan just för stunden, och man glömmer bort den jobbiga verklighet man vanligtvis lever i. Enligt mig är gräs den bästa kombinationen av båda världar.

Hallucinogener, åtminstone syra för mig, fungerar tvärtemot. Allt hemskt och alla problem som man försöker soppa under mattan vanligtvis kommer fram och slår en i ansiktet. Allt blir klart och tydligt och man tvingas ta itu med det.

Beroende på vilket syfte man har med sitt drogbruk kan ju detta tolkas olika. De som använder vissa substanser i syfte att fungera som terapi på något sätt, kan ju dra fördelar av detta. De tvingas ta itu med verkligheten på ett minst sagt skrämmande -men kraftfullt sätt.

De andra som vill skratta och se på en kul film, rita lite cirklar och lyssna på konstig musik, drar ju inte fördelar av det direkt..

Tidigare har hallucinogener alltid burit med sig väldigt positiva terapeutiska effekter för mig på många sätt och vis, även om grundsyftet inte var att ha en terapi-session. Framförallt hallucinogena, men även MDMA har tidigare hjälpt mig att bearbeta väldigt mycket. Som t.ex. hjälpt mig bearbeta och förbättra förhållandet till min pappa, hjälpt mig med min sociala fobi till följd av att bli mobbad hela barndomen upp till tonåren, och förlusten av min bästa vän.

Så därav tänkte jag ju överhuvudtaget tanken att ändå ta det, det har tidigare fungerat annorlunda för mig. Men antagligen finns det en gräns för hur mycket man faktiskt klarar av, den här hösten har jag nog mått sämre än på många år...

Från att som ung ha gått ifrån att först experimentera med enteogener (som jag på den tiden kallade hallucinogener) så har jag i vuxen ålder ett förhållande där jag använder dom som verktyg. Det är verkligen inget flummande eller "escapeism" utan handlar verkligen om att "rensa sig" ifrån det man är med om i det världsliga, inse sina problem, tänka i större banor, bearbeta, utveckla. Det är ofta mycket tårar, överväldigande insikter, att växa i sin mänsklighet.

Jag använder dom med otroligt stor vördnad, vi talar om en trip om året typ, nästan lite ceremoniellt förberett. Andra delen av trippen handlar om integration, ens "nyktra" sinnestillstånd är ett tillstånd i sig, hela livet är en trip kan man säga. Därför handlar mycket om att även bygga vardagen, genom träning, att äta väl, för min del även meditation och åtminstånde ett försök till att vara ädel i mina handlingar gentomet både omvärlden och mig själv (då min största insikt, som jag inte är ensam om att ha haft, är att allt är en del av samma helhet).

Trippar du bara för att ha roligt, men ej känner så, så är det ditt undermedvetna, ett del av ditt väsen som säger att du har en annan väg att utforska just nu. Fokusera på det dagliga, mötet med människor, resor, förhållanden. Om några år kanske du trippar igen, och då blir då både påmind om magin, men har kanske även mognat en del till att kunna använda det som psykologiskt verktyg av högsta slaget.