Jag tycker att det är beklämmande att debattklimatet är så kallt och åsiktskorridoren så trång i Sverige att man formligen kvävs. Själv arbetar jag på en arbetsplats i en roll där det är tabu att prata politik och ondgöra sig över den våldtäkt som vänstern utsätter Sverige för. En del arbetsplatser har nog inga problem med detta, sådana där det finns likasinnade med högt i tak för sina åsikter. Men många känner nog som jag: att man sätter namn och trovärdighet på spel om man ger sig in i och kritiserar den huvudlösa svenska vänsterflumpolitiken och invandringskaoset. Man blir obekväm. Man blir jobbig. Man blir "rasist".
Ändå vill jag göra något förutom att kräkas bland själsfränder på FB. Jag blev då inspirerad av makarna Otto och Elise Hampel i Berlin under andra världskriget. Under två års tid, 1940-42, lade de ut handskrivna brevkort i trappuppgångar med avståndstagande från den nazistiska regimen och uppmaningar till motstånd mot denna. Makarna avslöjades tyvärr och avrättades i april 1943 i Berlin. Författaren Hans Fallada skrev en utmärkt roman baserat på detta. Den heter “Ensam i Berlin” och den har beskrivits som det bästa som någonsin skrivits om det tyska motståndet mot nazismen. Läs den, den är jättebra.
Hur som helst, så har jag precis börjat använda samma metod i ett desperat försök att utmana åsiktsförtrycket i Sverige, men utan att avslöja mig själv. Jag har därför börjat smyga in anonyma små lappar i brevfacken, lite handskriven text i marginalen i Metro i fikarummet, ett "kvarglömt" original i kopiatorn, post-it-lapp på kaffemaskinen etc med mina funderingar. Tanken är förstås att skapa oro och väcka frågeställningar bland arbetskamraterna. Det är en mycket stor arbetsplats, så jag kan vara anonym och följa utvecklingen från sidlinjen.
Är det en feg metod? Eller kan det vara ett litet men användbart verktyg i omgivningar där man måste öppna ventilen lite i taget för att hela skiten inte ska explodera i ansiktet på en? Är det bättre att göra så här än ingenting alls?
Ändå vill jag göra något förutom att kräkas bland själsfränder på FB. Jag blev då inspirerad av makarna Otto och Elise Hampel i Berlin under andra världskriget. Under två års tid, 1940-42, lade de ut handskrivna brevkort i trappuppgångar med avståndstagande från den nazistiska regimen och uppmaningar till motstånd mot denna. Makarna avslöjades tyvärr och avrättades i april 1943 i Berlin. Författaren Hans Fallada skrev en utmärkt roman baserat på detta. Den heter “Ensam i Berlin” och den har beskrivits som det bästa som någonsin skrivits om det tyska motståndet mot nazismen. Läs den, den är jättebra.
Hur som helst, så har jag precis börjat använda samma metod i ett desperat försök att utmana åsiktsförtrycket i Sverige, men utan att avslöja mig själv. Jag har därför börjat smyga in anonyma små lappar i brevfacken, lite handskriven text i marginalen i Metro i fikarummet, ett "kvarglömt" original i kopiatorn, post-it-lapp på kaffemaskinen etc med mina funderingar. Tanken är förstås att skapa oro och väcka frågeställningar bland arbetskamraterna. Det är en mycket stor arbetsplats, så jag kan vara anonym och följa utvecklingen från sidlinjen.
Är det en feg metod? Eller kan det vara ett litet men användbart verktyg i omgivningar där man måste öppna ventilen lite i taget för att hela skiten inte ska explodera i ansiktet på en? Är det bättre att göra så här än ingenting alls?
