Mattias Karlssons brevvänner inom Expo har nu grävt fram en artikel av Jimmie Åkesson som skrevs 1997. Artikeln handlar om hur SDU-Sölvesborg växte fram och skiljer sig från den historia Åkesson vanligtvis brukar berätta om hur han anslöt sig till SD.
Expo har jämfört artikeln från 1997 med vad Åkesson skrivit i sin bok
Satis Polito och vad han sagt i SVT:s program
Nyfiken på partiledaren och diskrepanserna är inte få:
Åkesson har påstått att han bestämde sig för att bli medlem i SD i och med att Mikael Jansson valts till partiledare. Enligt artikeln från 1997 togs dock beslutet när Anders Klarström (idag förtalad och undangömd av partiledningen) fortfarande ledde partiet.
Åkesson har framställt sig som politiskt och ideologiskt omogen under den period som han anslöt sig till SD. Av artikeln från 97 att döma stämmer inte detta.
Åkesson upprepar ofta och gärna att han varit ansluten till MUF (deras skolsektion) men enligt artikeln så anslöt han sig aldrig till organisationen.
I sin bok beskriver Åkesson Ny Höger, en grupp han var engagerad i under den aktuella perioden, som ett plojprojekt men om man läser artikeln han själv skrev 1997 så framgår det tydligt att gruppen definitivt var mer än så.
Jag godtar, till skillnad från Mattias Karlsson, ogärna Expo som källa så därför har jag kontrollerat deras påståenden genom att bläddra i
Satis Polito (ja, jag har boken i hyllan) och titta på det aktuella avsnittet av
Nyfiken på partiledaren. Frågeställningar:
Var det rätt av Åkesson att ljuga?
Har hans lögner någon relevans överhuvudtaget?
Är det inte ryggradslöst att ljuga i syfte att framstå som en "god människa" i vänsteretablissemangets ögon?
Om Åkesson har rätt att ljuga om sin bakgrund, borde då fler inom partiet ha den rätten eller ska denna rätt enbart gälla partitoppen?
http://unvis.it/www.expo.se/2015/ake...riod_6983.html