Citat:
Ursprungligen postat av
Tlagnoj
Detaljplanen har ersatt den bindande delen. Men i praktiken så fungerar en översiktsplan över en hel stad en typ av stadsplanering. Alla planer som tidigare hette stadsplaner bytte namn till detaljplaner. Men man använder väl sällan detaljplaner för att planera över hela städer i dagsläget utan det är översiktsplanen till för.
Problemet uppkommer när man måste ha saker gjorda nu och inte sen efter eventuellt nytt samråd och överklaganstid. Då väljs inte sällan alternativet att hellre bygga dyrare.
1. Det är väl snarare som så att detaljplanen och stadsplanen är helt utbytbara mot varandra. Det finns inget som hindrar en kommun från att lägga en enda detaljplan över hela kommunen - det är bara det att det skulle vara mycket dyrt och arbetssamt, liksom att detaljplanen sannolikt skulle behöva uppdateras en gång i veckan eller månaden. Stadsplaner finns det två huvudsorter av 1 mixsort av.
1a. Flexstadsplaner av 1874års lagstiftnings sort, där staden definieras av stadsplanens vägnät och regler för byggande av 2 huvudsorter, bebyggelse i byggnadslinje respektive indraget byggnadssätt. Därtill kunde specialbyggnadsregler författas för tomter/kvarter.
1b. Fixplaner efter 1931 års stadsplanelag, i fixplanen skulle allt definieras på stadsplanekartan, dvs. husens läge, höjd, utbredning, kort och gott skulle varenda pryl på kartan definieras liksom att planbeskrivningen och ingående handlingar gjordes lagligen bindande.
1c. Mixplaner, består vanligtvis av en Flexplan som delvis utökats med Fixbestämmelser men där övergången till Fix aldrig helt genomförts eller hunnit genomföras. Kategoriseras oftast av att planen har olika regler för olika områden, förekomst av olika kombinationer av stadsplanebestämmelser, upphävda provisoriska byggnadsföreskrifter eller upphävda bestämmelser relaterade till 1874 eller sådana byggnadsordningar.
2. Stadsplanering och stadsplan är helt skilda begrepp. Däremot var det ju som så att stadsplaneringen ofta kunde producera information till stadsplanen.
3. Översiktsplanerna som hittills producerats brukar inte innehålla sådan information utan snarare svepande formuleringar kring nybyggnation.
4. Det där är lite olika för olika kommuner. En del kommuner tillämpar en strikt tolkning av detaljplanerna och har också gjort det sedan typ 1800-talet och därför stolta över saken och har därför lagens tillstånd att hantera sådana saker strikt. Små saker kan hanteras kvickt med ett enkelt planförfarande exempelvis, eller helt enkelt ett nytt bygglov. Vanligtvis är sådana kommuner mycket snabba och lyhörda avseende sådana problem. I många andra kommuner är det däremot som så att ingen någonsin skött vare sig stads eller detaljplanering varför lagen säger att de skall fortsätta på det viset, i alla andra avseenden än helt nya planområden - i sådana kommuner kan saker som att bygga 12 våningar fast detaljplanen säger 8 våningar vara tillåtet eller att kräva bygglov för byggnation 20m in på prickmark eller att flytta hela kvarterssidor 10m in på prickmark - domstolarnas uppgift är korrigera kommunen samt att fastställa skadestånd ifall kommunen opponerar sig i frågan då det föreligger prejudicerande effekter och inga andra relevanta skäl för avslag föreligger. I en del kommuner har de godkänt så många svartbyggen att de inte längre kan framtvinga rivning av svartbyggena, lagstiftaren medger dock svartbyggsavgifter varför byggaren bara behöver betala en avgift för svartbygget, vilket kan uppgår till säg 100-1000kr per kvadratmeter svartbygge.
4a. Det intressanta i sammanhanget är förstås extremfallen i (4.) - ur byggarens synvinkel är de lågrisk kommunerna medan alla mellanting är högriskkommuner.