God afton.
(Jag antar att detta passar in i såväl litteratur-forumet som filosofi-forumet.)
Jag har precis svängt förbi den lokala bokshoppen och införskaffat pocket-versionen av "Igenkottens elegans", skriven av Muriel Barbery.
Nyss hemkommen lät jag ej nöjet vänta, utan jag slog mig genast ned för att öppna upp denne Muriel's värld, som utspelar sig i Paris - en stad i nutidens blickfång.
Huvudpersonen heter Renée Michel och är en medelålders portvakt som är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur.
Renée Michel skall få vara min guide de nästkommande veckorna. Jag har som ambition att vrida och vända på boken, under resans gång. Förhoppningsvis väcks några frågor som vi kan diskutera tillsammans. Jag skall försöka låta detta nöje ta precis den tid det vill - så jag kommer inte jäkta.
Låt oss betrakta detta som en pågående recension, som vi gör tillsammans.
De som vill läsa den, gör det, men det är inte syftet. Utan jag tänker ta upp de frågor jag stöter på på vägen.
Det första och väldigt intressanta diskussionsämnet kommer från vad som i boken kallas:
I denna tanke tar författaren upp det faktum att vi vuxna då och då sätter oss ned och begrundar våra misslyckade liv. Vi tillskansar oss någon tillfällig och påklistrad självinsikt då vi suckar och drar med klyschor i stil med: "Vad blev det av våra ungdomsdrömmar?"
Vi inser alltså att vi inte sitter på svaret på gåtan "livets mening" men upprätthåller ändå den chimär inför våra barn. Ex. från boken:
Jag anser att detta är en underbart briljant tanke - som imponerande nog levereras redan 13 sidor in i boken. Här väntar författaren sannerligen inte med att göra boken intressant.
Vad anser ni om vad författaren säger? Är vi så upptagna med att hämnas på den generation vuxna som lärde oss att livet hade en mening som endast de vuxna visste om, att vi för vidare denna lögn till våra barn? Är vi så själviska att vi inte lär våra barn att följa sin vilja utan att göra vad som anses "rätt", bara för att vi anser oss själva snuvade på den möjligheten?
"Jag var minsann tvungen att lida - därför skall mina barn göra detsamma!" - Är det en sådan mentalitet? Vad säger ni?
/Lexem.
(Jag antar att detta passar in i såväl litteratur-forumet som filosofi-forumet.)
Jag har precis svängt förbi den lokala bokshoppen och införskaffat pocket-versionen av "Igenkottens elegans", skriven av Muriel Barbery.
Nyss hemkommen lät jag ej nöjet vänta, utan jag slog mig genast ned för att öppna upp denne Muriel's värld, som utspelar sig i Paris - en stad i nutidens blickfång.
Huvudpersonen heter Renée Michel och är en medelålders portvakt som är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur.
Renée Michel skall få vara min guide de nästkommande veckorna. Jag har som ambition att vrida och vända på boken, under resans gång. Förhoppningsvis väcks några frågor som vi kan diskutera tillsammans. Jag skall försöka låta detta nöje ta precis den tid det vill - så jag kommer inte jäkta.
Låt oss betrakta detta som en pågående recension, som vi gör tillsammans.
De som vill läsa den, gör det, men det är inte syftet. Utan jag tänker ta upp de frågor jag stöter på på vägen.
Det första och väldigt intressanta diskussionsämnet kommer från vad som i boken kallas:
Citat:
"Djup tanke nr 1
Sikta mot stjärnorna
Och sluta
I guldfiskens glasskål"
Sikta mot stjärnorna
Och sluta
I guldfiskens glasskål"
I denna tanke tar författaren upp det faktum att vi vuxna då och då sätter oss ned och begrundar våra misslyckade liv. Vi tillskansar oss någon tillfällig och påklistrad självinsikt då vi suckar och drar med klyschor i stil med: "Vad blev det av våra ungdomsdrömmar?"
Vi inser alltså att vi inte sitter på svaret på gåtan "livets mening" men upprätthåller ändå den chimär inför våra barn. Ex. från boken:
Citat:
...barnen tror på föräldrarnas tomma ord, och när de själva blir vuxna hämnas de genom att lura sina egna barn. "Livet har en mening som de vuxna sitter inne med" är den universallögn som alla tvingas tro på. När man i vuxen ålder inser att det inte är sant är det för sent. Gåtan förblir olöst, men man har i åratal slösat all sin energi på befängda aktiviteter. Det återstår bara att bedöva sig så gott det går och att försöka bortse från att livet saknar all mening, och då lurar man sina egna barn för att försöka övertyga sig själv.
Jag anser att detta är en underbart briljant tanke - som imponerande nog levereras redan 13 sidor in i boken. Här väntar författaren sannerligen inte med att göra boken intressant.
Vad anser ni om vad författaren säger? Är vi så upptagna med att hämnas på den generation vuxna som lärde oss att livet hade en mening som endast de vuxna visste om, att vi för vidare denna lögn till våra barn? Är vi så själviska att vi inte lär våra barn att följa sin vilja utan att göra vad som anses "rätt", bara för att vi anser oss själva snuvade på den möjligheten?
"Jag var minsann tvungen att lida - därför skall mina barn göra detsamma!" - Är det en sådan mentalitet? Vad säger ni?
/Lexem.