Vet inte riktigt var denna tråd hör hemma, men jag gör ett försök i politik.
Det jag är intresserad av att diskutera är hur den svenska politiska "debatten" har påverkat människors åsikter och psyke. Ni som röstar SD, har ni alltid varit kritiska mot det politiska etablissemanget eller har det kommit de senaste åren? Hur mår ni pga den förda politiken? Känner ni ilska? Sorg? Vanmakt?
Kan berätta om mig själv lite. Är uppvuxen i en mellanstor stad där båda mina föräldrar var engagerade i ett borgerligt politiskt parti. Framför allt min pappa var tidvis mycket aktiv i kommunpolitiken, så man kan säga att jag fått en insikt i det politiska arbetet sen barnsben. Jag minns att det redan på den tiden (80-tal) fanns människor som uttryckte sig föraktfullt om politiker. Själv hade jag inte den attityden. Visst, jag förstod att alla beslut som fattades på både riksnivå och lokalt inte alltid var väl genomtänkta. Men jag förstod att även politiker är människor och att de därmed gör misstag ibland. Jag kände en respekt även för de politiker som stod för en politik som jag åsiktsmässigt inte delade. Jag förstod att de drevs av ett engagemang för att förbättra samhället. De flesta politiker är sannerligen inte välbetalda, utan jobbar tvärtom ideellt. Jag såg ju hur mycket tid min pappa lade på olika möten. Det lilla arvode han fick kompenserades inte av vad han i andra änden förlorade på att tvingas gå ner i arbetstid.
Trots denna i grunden positiva inställning till politik och politiker så har min attityd med åren kommit att förskjutas. I dag känner jag ett närmast bottenlöst förakt för det politiska etablissemanget på riksnivå. Obs att jag inte uppmanar till våld, men om någon fick för sig att mörda Lövén, Romson eller Johansson så skulle jag nog inte fälla några tårar. Skulle mest rycka på axlarna och tänka att det åtminstone är någon som försöker göra skillnad, även om det är lite missriktat och antagligen inte gör saken bättre.
Samma förskjutning i min attityd finns gentemot media. Tidigare var jag alltid intresserad, påläst och hängde med i vad som hände. Nu kollar jag ALDRIG på nyheter eller läser några tidningar. Möjligen att jag klickar på någon länk till SvD eller Expressen ibland om det är något som verkar intressant, men mer än så är det inte. Känner samma förakt inför media, som förmedlar en så totalt förljugen bild om samhället. Jag vet ju på förhand att mitt blodtryck kommer stiga till ohälsosamma nivåer om jag får för mig att öppna en tidning eller sätta mig och kolla på Rapport.
Mot bakgrund av detta så kan man nog säga att jag "radikaliserats". Har nog egentligen inte ändrat mina åsikter så värst mycket, men blir allt mer frustrerad och irriterad över alla apologeter som ursäktar allt från förortskids som bränner bilar till terrorister som mördar oskyldiga. Det har ju alltid funnits tomtar som försvarat exempelvis palestinska terrordåd. Tidigare ryckte jag mest på axlarna åt de idioterna - kanske för att den konflikten kändes så avlägsen. Numer blir jag i stället förbannad, som när vår utrikesminister häromdan indirekt skyller terrordådet i Paris på Israel. Kanske är det för att jag nu känner att kaoset och våldet kommer allt närmre mig själv? Då är det liksom inte längre hållbart att ha en "elit" som påstår att det är offrens eller Israels fel att det händer.
I den mån jag ändrat åsikt så är det nog en groende insikt om att människor från Mellanöstern inte kan integreras i vårt samhälle öht. Tidigare har jag tänkt att åtminstone en liten invandring nog är bra för oss. Det är trots allt berikande att få influenser utifrån. Har i grunden fortfarande en positiv attityd till invandring, om den hålls på en rimlig nivå. Men däremot tycker jag numera att man ska vara försiktig med från vilka länder och folkslag som man låter komma hit. Naturligtvis finns det vettiga individer även från mellanöstern, men som helhet ställer den gruppen till med mer elände än det positiva vi får ut från dem och vi måste därför vara mycket mer selektiva kring vilka vi släpper in i landet.
I senaste valet röstade jag också på SD för första gången. Egentligen tycker jag det verkar vara ett gäng tomtar och en maktfullkomlig partiledning. Samt att det faktiskt verkar finnas en del riktiga rasister och bigotter i partiet. Skulle nog inte bli så värst mycket lyckligare om de styrde landet. Enda anledningen till att jag röstade på dem är att jag helt enkelt anser att alternativen är ännu sämre. Min röst på SD ska ses som en rejäl pungspark åt "sjuklövern" och pravdamedia.
Ursäkta en massa babbel, men jag har nog en del i mig som måste ut. Ska kanske börja skriva dagbok i stället. För att försöka komma med en frågeställning då.
Känner ni igen er i att era attityder gradvis förskjutits? Känner ni också en hopplöshet och snudd på depression pga den helt vansinniga politiken och debattklimatet i Sverige? Jag är alltså inte så intresserad av att diskutera politiska sakfrågor, utan antar att vi är hyfsat överens. Jag vill veta hur ni rent personligen mår pga detta, samt hur ni förändrats med tiden?
Inser ni att politiken är vansinnig, men fortsätter att vara glada och nöja så länge er vardag fungerar som förut? Eller är det något som ni bär med er under dagen och kanske också blir påminda om i er egen vardag via studier/jobb mm?
Det tråkiga är att jag själv har väldigt svårt att se att jag skulle kunna återfå förtroendet för den politiska och mediala eliten. Även om man stängde gränserna idag för all invandring från MENA så skulle det ju enbart vara en rent nödvändig panikåtgärd som på inget sätt skulle vinna tillbaka mitt förtroende. Tvärtom känner jag inte längre något hopp för Sveriges framtid, utan har i stället börjat undersöka möjligheterna att emigrera till något vettigt land. Jag vill helt enkelt inte betala allt högre skatter för en allt sämre välfärd och större otrygghet.
Men det vore ju fantastisk om det kunde ske ett mirakel och utvecklingen vändes åt det bättre. Vad skulle krävas för att ni ska återfå förtroendet för etablissemanget?
Det jag är intresserad av att diskutera är hur den svenska politiska "debatten" har påverkat människors åsikter och psyke. Ni som röstar SD, har ni alltid varit kritiska mot det politiska etablissemanget eller har det kommit de senaste åren? Hur mår ni pga den förda politiken? Känner ni ilska? Sorg? Vanmakt?
Kan berätta om mig själv lite. Är uppvuxen i en mellanstor stad där båda mina föräldrar var engagerade i ett borgerligt politiskt parti. Framför allt min pappa var tidvis mycket aktiv i kommunpolitiken, så man kan säga att jag fått en insikt i det politiska arbetet sen barnsben. Jag minns att det redan på den tiden (80-tal) fanns människor som uttryckte sig föraktfullt om politiker. Själv hade jag inte den attityden. Visst, jag förstod att alla beslut som fattades på både riksnivå och lokalt inte alltid var väl genomtänkta. Men jag förstod att även politiker är människor och att de därmed gör misstag ibland. Jag kände en respekt även för de politiker som stod för en politik som jag åsiktsmässigt inte delade. Jag förstod att de drevs av ett engagemang för att förbättra samhället. De flesta politiker är sannerligen inte välbetalda, utan jobbar tvärtom ideellt. Jag såg ju hur mycket tid min pappa lade på olika möten. Det lilla arvode han fick kompenserades inte av vad han i andra änden förlorade på att tvingas gå ner i arbetstid.
Trots denna i grunden positiva inställning till politik och politiker så har min attityd med åren kommit att förskjutas. I dag känner jag ett närmast bottenlöst förakt för det politiska etablissemanget på riksnivå. Obs att jag inte uppmanar till våld, men om någon fick för sig att mörda Lövén, Romson eller Johansson så skulle jag nog inte fälla några tårar. Skulle mest rycka på axlarna och tänka att det åtminstone är någon som försöker göra skillnad, även om det är lite missriktat och antagligen inte gör saken bättre.
Samma förskjutning i min attityd finns gentemot media. Tidigare var jag alltid intresserad, påläst och hängde med i vad som hände. Nu kollar jag ALDRIG på nyheter eller läser några tidningar. Möjligen att jag klickar på någon länk till SvD eller Expressen ibland om det är något som verkar intressant, men mer än så är det inte. Känner samma förakt inför media, som förmedlar en så totalt förljugen bild om samhället. Jag vet ju på förhand att mitt blodtryck kommer stiga till ohälsosamma nivåer om jag får för mig att öppna en tidning eller sätta mig och kolla på Rapport.
Mot bakgrund av detta så kan man nog säga att jag "radikaliserats". Har nog egentligen inte ändrat mina åsikter så värst mycket, men blir allt mer frustrerad och irriterad över alla apologeter som ursäktar allt från förortskids som bränner bilar till terrorister som mördar oskyldiga. Det har ju alltid funnits tomtar som försvarat exempelvis palestinska terrordåd. Tidigare ryckte jag mest på axlarna åt de idioterna - kanske för att den konflikten kändes så avlägsen. Numer blir jag i stället förbannad, som när vår utrikesminister häromdan indirekt skyller terrordådet i Paris på Israel. Kanske är det för att jag nu känner att kaoset och våldet kommer allt närmre mig själv? Då är det liksom inte längre hållbart att ha en "elit" som påstår att det är offrens eller Israels fel att det händer.
I den mån jag ändrat åsikt så är det nog en groende insikt om att människor från Mellanöstern inte kan integreras i vårt samhälle öht. Tidigare har jag tänkt att åtminstone en liten invandring nog är bra för oss. Det är trots allt berikande att få influenser utifrån. Har i grunden fortfarande en positiv attityd till invandring, om den hålls på en rimlig nivå. Men däremot tycker jag numera att man ska vara försiktig med från vilka länder och folkslag som man låter komma hit. Naturligtvis finns det vettiga individer även från mellanöstern, men som helhet ställer den gruppen till med mer elände än det positiva vi får ut från dem och vi måste därför vara mycket mer selektiva kring vilka vi släpper in i landet.
I senaste valet röstade jag också på SD för första gången. Egentligen tycker jag det verkar vara ett gäng tomtar och en maktfullkomlig partiledning. Samt att det faktiskt verkar finnas en del riktiga rasister och bigotter i partiet. Skulle nog inte bli så värst mycket lyckligare om de styrde landet. Enda anledningen till att jag röstade på dem är att jag helt enkelt anser att alternativen är ännu sämre. Min röst på SD ska ses som en rejäl pungspark åt "sjuklövern" och pravdamedia.
Ursäkta en massa babbel, men jag har nog en del i mig som måste ut. Ska kanske börja skriva dagbok i stället. För att försöka komma med en frågeställning då.
Känner ni igen er i att era attityder gradvis förskjutits? Känner ni också en hopplöshet och snudd på depression pga den helt vansinniga politiken och debattklimatet i Sverige? Jag är alltså inte så intresserad av att diskutera politiska sakfrågor, utan antar att vi är hyfsat överens. Jag vill veta hur ni rent personligen mår pga detta, samt hur ni förändrats med tiden?
Inser ni att politiken är vansinnig, men fortsätter att vara glada och nöja så länge er vardag fungerar som förut? Eller är det något som ni bär med er under dagen och kanske också blir påminda om i er egen vardag via studier/jobb mm?
Det tråkiga är att jag själv har väldigt svårt att se att jag skulle kunna återfå förtroendet för den politiska och mediala eliten. Även om man stängde gränserna idag för all invandring från MENA så skulle det ju enbart vara en rent nödvändig panikåtgärd som på inget sätt skulle vinna tillbaka mitt förtroende. Tvärtom känner jag inte längre något hopp för Sveriges framtid, utan har i stället börjat undersöka möjligheterna att emigrera till något vettigt land. Jag vill helt enkelt inte betala allt högre skatter för en allt sämre välfärd och större otrygghet.
Men det vore ju fantastisk om det kunde ske ett mirakel och utvecklingen vändes åt det bättre. Vad skulle krävas för att ni ska återfå förtroendet för etablissemanget?
