Le Monde-journalistens vittnesmål i domstolsrapporten, och han har ändå gräddfil i och med att han står i kontakt med sin tidningsredaktion som uppdaterar och förmedlar direktkontakt med räddningstjänst och polis:
Som besökare på Bataclan blir han skjuten och stänger in sig med en brittisk man som också skjutits. De trycker i två timmar medan båda förlorar mycket blod. Britten är värst däran medan LeMonde-killen pratar i telefon med poliser som svarar att de och räddningstjänst är 50 meter därifrån men inte kan evakuera. I timme efter timme. Terroristskräcken, dödsrädslan, frustrationen. Hela tiden vet de att hjälpen står 50 meter från dem.
Sedan lyckas de flytta till en korridor eller liknande, och blir kvar där en timme till. Han försöker hålla det andra offret vaket och de försöker räkna ut hur mycket blod de har förlorat i mängd och i relation till vad människokroppen innehåller. Han vågar inte visa sig i fönster och riskera bli ihjälskjuten av antiterrorstyrkan, men polis och räddningstjänst vet precis var de är och att de är skjutna/skadade/i akut behov av vård. Efter tre timmar möts de till slut av polis, och får deras vapen riktade mot sig.
Som generaler och kommissarier konstaterar är det omöjligt att förbereda sig mot terrorister när de slår till var som helst, när som helst och hur som helst. Både polis och överlevande vittnen är lätta att förstå, men situationen blir så bisarr när polisen väntar i timtal med inbryt. Än mer efter att vi vet att de hade koll på var skjutna låg och att de vädjade desperat om hjälp. Polisen följde förstås bara sina order.
Lärde de sig något efter Bataclan och inte skickade alla styrkor till strandpromenden i Nice, utan satt förstärkning på flygplats/sjukhus/casino eller vad det nu fanns för fler möjliga mål där? På Bataclan verkar alla ha rusat till samma ställe och sista bombältesterroristen hade fritt fram utan polis i närheten.
Som besökare på Bataclan blir han skjuten och stänger in sig med en brittisk man som också skjutits. De trycker i två timmar medan båda förlorar mycket blod. Britten är värst däran medan LeMonde-killen pratar i telefon med poliser som svarar att de och räddningstjänst är 50 meter därifrån men inte kan evakuera. I timme efter timme. Terroristskräcken, dödsrädslan, frustrationen. Hela tiden vet de att hjälpen står 50 meter från dem.
Sedan lyckas de flytta till en korridor eller liknande, och blir kvar där en timme till. Han försöker hålla det andra offret vaket och de försöker räkna ut hur mycket blod de har förlorat i mängd och i relation till vad människokroppen innehåller. Han vågar inte visa sig i fönster och riskera bli ihjälskjuten av antiterrorstyrkan, men polis och räddningstjänst vet precis var de är och att de är skjutna/skadade/i akut behov av vård. Efter tre timmar möts de till slut av polis, och får deras vapen riktade mot sig.
Som generaler och kommissarier konstaterar är det omöjligt att förbereda sig mot terrorister när de slår till var som helst, när som helst och hur som helst. Både polis och överlevande vittnen är lätta att förstå, men situationen blir så bisarr när polisen väntar i timtal med inbryt. Än mer efter att vi vet att de hade koll på var skjutna låg och att de vädjade desperat om hjälp. Polisen följde förstås bara sina order.
Lärde de sig något efter Bataclan och inte skickade alla styrkor till strandpromenden i Nice, utan satt förstärkning på flygplats/sjukhus/casino eller vad det nu fanns för fler möjliga mål där? På Bataclan verkar alla ha rusat till samma ställe och sista bombältesterroristen hade fritt fram utan polis i närheten.