Mina tankar kring spiritualitet och uppvaknande och sånt. Det känns som att det finns hur mycket som helst att läsa om sådant nu, det mesta väldigt flummigt. Jag är själv inte särskilt upplyst eller så men har funderat en del kring det här och försökte skriva en sammanfattning på vad jag tänker att det handlar om. Så vore intressant om någon har något vidarebygga på det här! Eller någon invändning på vad som får hela mitt resonemang att skita sig! 
Man föds i princip som en öppen bok, i alla fall i det avseendet att man inte har en massa åsikter och föreställningar om hur världen fungerar. Allting bara ÄR. I takt med att man växer upp stöter man på en hel massa människor som introducerar en för hur de tänker och tycker att världen är. Dit hör en massa idéer, filosofier och åsikter som de helt naturligt har tagit till sig i sin jakt på att hitta det goda livet.
Man har inte orden för det än, men vuxenvärlden känns konstig. ”Varför är ni så stela?” tänker man. Men det är väl sådär det är, de är vuxna och kan ju mycket mer. Man är i en receptiv ålder och tar till sig allt mer deras idéer, till slut börjar man själv tro på dem. Man är med om det ena och det andra, både bra och dåliga saker. Snart lär man sig vad som är bra och dåligt, man kanske får beröm om man är tyst och ordentlig och skäll om man skriker i ett varuhus. Så man måste akta sig lite för vad man gör.
Helt naturligt börjar man sträva till de goda sakerna, de som får en att må bra. Yttre faktorer börjar styra en. Fast från början, före man ens hade orden för det, VAR allting bara. Det fanns inget att sträva efter, för man visste inte vad bra eller dåligt var eftersom man inte hade något att jämföra med.
Snart är man inne i en värld där man är på jakt tillbaks till det goda livet, en känsla av uppfyllnad. Tillfredsställelse. Det går endast att hitta i det som finns här och nu. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid här och nu som allting upplevs i. Det borde ju vara självklart. Men vi har blivit så ingrodda av att tänka att saker kunde vara bättre, saker kunde vara annorlunda än de faktiskt är. Men det går ju självklart inte. Allt som någonsin kommer finnas är det som finns precis nu. Det är ju självklart. Ändå ägnar man en stor del av dygnet till att planera för den framtiden då allt kommer vara så bra, eller tänka på den goda tiden som har varit, eller vilja vara någon annanstans än precis just där man är.
Vad gör man om man inte är nöjd med det man har? Då går det att sträva efter det som man vill ha. Man är inte nöjd med det man har, men sedan då man får det man vill ha så kanske allting blir bra. Så blir det också ibland, för en stund, men ofta händer inte exakt det man vill att ska hända, eller så händer det men man är bara nöjd för en stund. Sedan hittar man något nytt att sträva efter. Så antingen strävar man tills man har allt man vill ha, vilket troligtvis aldrig kommer hända, eller så nöjer man sig helt enkelt med det man har. Får man det man vill ha kommer det ändå att ske i ett nytt nu, man kan konstatera att man alltså måste lära sig att vara nöjd med det man faktiskt har. Det känns kanske skrämmande att vara nöjd med det som man har just nu; vadå jag har ju varken flickvän eller är speciellt mycket pengar, kan jag faktiskt nöja mig med det här? Ska jag vara singel, fattig och opopulär resten av livet och ändå bara går runt och vara nöjd?
Men har livet någonsin slutat förändras? Har saker någonsin slutat att hända? Nej. Det är bara så det är, det enda som är konstant är förändring. Vad man än gör så kommer nya saker aldrig att sluta inträffa. Allting som händer har aldrig hänt förut. Så är det inte lika bra att slappna av, vara nyfiken på vad som komma skall och vara nöjd med det man har? Det betyder inte att man kommer tappa lusten för allt och lägga sig på sin soffa och inte göra ett skit för resten av livet. Det är inte så vi fungerar. Skulle det vara det högsta idealet skulle man må otroligt bra av att inte göra någonting någonsin. Och då skulle det inte vara ett problem. Allt som man gör är det man själv tror kommer att gynna en mest, så är det bara och så kommer det alltid att vara. Så det bästa man kan göra är att slappna av, vara nöjd med det man har och nyfiket följa med i vad som händer åt en.
Istället för att endast tillåta de ”bra” saker som händer kan man också tillåta de ”dåliga” och få ett rikare liv. För är det inte det alla vill ha, ett rikt liv fyllt av känslor? Tillåter man inte de otrevliga känslorna så kommer inte heller de bra att vara lika intensiva, eftersom man lever i ett tillstånd där man sorterar och betygsätter sina känslor och upplevelser, istället för att bara låta dem vara, som när man var väldigt liten. Även om något hemskt har hänt och man är otroligt ledsen finns det ändå något skönt med att tillåta sig själv vara ledsen; det känns okonstlat, äkta. Så vad kan man konstatera? Det som man mår bäst av är att låta saker hända och vara, precis som de är.
Det är dock inte så lätt som det låter, det går att bestämma sig för att tillåta precis allt, men då gör man ändå det med syftet att få en bättre upplevelse. Så hur ska man kunna låta allting att vara som det är utan att försöka göra det?
Det är väl här som spiritualiteten kommer in. Det finns ett oändligt antal tekniker men ett exempel är att stanna upp 3-5 sekunder så ofta som du kan, och bara känn att du lever. Känn att du finns, inget annat. Även om man för tillfället är inne i något problem som man är fullt engagerad i så går det att tillåta det. Och går det inte att tillåta så går även det att tillåta. Nu är det så, helt enkelt. Så småningom blir det här mer till en vana än en övning, och till slut kan man leva så. Man ”vaknar upp”, blir ”enlightened”, antingen plötsligt eller gradvis. Och hur blir världen då? Som den egentligen är, utan en massa idéer om hur den borde vara. Det är inte konstigare än så.
Hela den här grejen med att ”vakna upp” känns dock jävligt konstig för mig. Jag vet inte ens om det går att förstå. Ifall ni inte vet vad jag pratar om kan ni googla på t ex Alan Watts, Jeff Foster eller Bentinho Massaro och hitta deras berättelser om när det hände för dem. Här är ett exempel: https://www.youtube.com/watch?v=FCJ8syoizCo. Jag har i alla fall en teori om det här som jag vill ventilera:
Gemensamt för de flesta som vaknar upp verkar vara att det händer i samband med att man mår väldigt dåligt, man är så nere att man är helt övertygad om att ingenting någonsin kommer bli bra igen. När man är så lågt nere på botten, när man inte har någonstans att ta vägen och helt och hållet ger upp alla försök att ändra på något alls, då plötsligt förändras allt. Och man bara är här och nu och ser att det är lönlöst att försöka vara någon annanstans.
Gemensamt är även att de flesta som vaknar upp har varit spirituella sökare under en längre tid. Kan det inte vara så att de under alla år som sökare har intalat sig själva att deras liv inte är bra som de är, och när de äntligen inser att den idén är befängd så känns det som ett enormt uppvaknande? De har alltså själva skapat ingredienserna för ett uppvaknande, även om det egentligen inte är något mystiskt, övernaturligt eller konstigt alls. Man kan säga att man själv inbillat sig själv att man mått dåligt bara för att få känna på hur det känns att må bra. Har man mått någorlunda bra livet igenom kanske man kan komma fram till samma sak under mycket mindre omständigheter.
Det som dock känns lite konstigt med det här är att man tycks ”inse” att man är allt (se youtube-klippet) och att man är ”universum som ser på sig själv genom en själv.” Man ser på taket och känner ”ja, det där är jag”, man ser på sin stol och känner samma sak. Tyder det ändå på att det är något mystiskt och oförklarbart med det här? Eller tyder det på att de har blivit desillusionerade?
Man föds i princip som en öppen bok, i alla fall i det avseendet att man inte har en massa åsikter och föreställningar om hur världen fungerar. Allting bara ÄR. I takt med att man växer upp stöter man på en hel massa människor som introducerar en för hur de tänker och tycker att världen är. Dit hör en massa idéer, filosofier och åsikter som de helt naturligt har tagit till sig i sin jakt på att hitta det goda livet.
Man har inte orden för det än, men vuxenvärlden känns konstig. ”Varför är ni så stela?” tänker man. Men det är väl sådär det är, de är vuxna och kan ju mycket mer. Man är i en receptiv ålder och tar till sig allt mer deras idéer, till slut börjar man själv tro på dem. Man är med om det ena och det andra, både bra och dåliga saker. Snart lär man sig vad som är bra och dåligt, man kanske får beröm om man är tyst och ordentlig och skäll om man skriker i ett varuhus. Så man måste akta sig lite för vad man gör.
Helt naturligt börjar man sträva till de goda sakerna, de som får en att må bra. Yttre faktorer börjar styra en. Fast från början, före man ens hade orden för det, VAR allting bara. Det fanns inget att sträva efter, för man visste inte vad bra eller dåligt var eftersom man inte hade något att jämföra med.
Snart är man inne i en värld där man är på jakt tillbaks till det goda livet, en känsla av uppfyllnad. Tillfredsställelse. Det går endast att hitta i det som finns här och nu. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid här och nu som allting upplevs i. Det borde ju vara självklart. Men vi har blivit så ingrodda av att tänka att saker kunde vara bättre, saker kunde vara annorlunda än de faktiskt är. Men det går ju självklart inte. Allt som någonsin kommer finnas är det som finns precis nu. Det är ju självklart. Ändå ägnar man en stor del av dygnet till att planera för den framtiden då allt kommer vara så bra, eller tänka på den goda tiden som har varit, eller vilja vara någon annanstans än precis just där man är.
Vad gör man om man inte är nöjd med det man har? Då går det att sträva efter det som man vill ha. Man är inte nöjd med det man har, men sedan då man får det man vill ha så kanske allting blir bra. Så blir det också ibland, för en stund, men ofta händer inte exakt det man vill att ska hända, eller så händer det men man är bara nöjd för en stund. Sedan hittar man något nytt att sträva efter. Så antingen strävar man tills man har allt man vill ha, vilket troligtvis aldrig kommer hända, eller så nöjer man sig helt enkelt med det man har. Får man det man vill ha kommer det ändå att ske i ett nytt nu, man kan konstatera att man alltså måste lära sig att vara nöjd med det man faktiskt har. Det känns kanske skrämmande att vara nöjd med det som man har just nu; vadå jag har ju varken flickvän eller är speciellt mycket pengar, kan jag faktiskt nöja mig med det här? Ska jag vara singel, fattig och opopulär resten av livet och ändå bara går runt och vara nöjd?
Men har livet någonsin slutat förändras? Har saker någonsin slutat att hända? Nej. Det är bara så det är, det enda som är konstant är förändring. Vad man än gör så kommer nya saker aldrig att sluta inträffa. Allting som händer har aldrig hänt förut. Så är det inte lika bra att slappna av, vara nyfiken på vad som komma skall och vara nöjd med det man har? Det betyder inte att man kommer tappa lusten för allt och lägga sig på sin soffa och inte göra ett skit för resten av livet. Det är inte så vi fungerar. Skulle det vara det högsta idealet skulle man må otroligt bra av att inte göra någonting någonsin. Och då skulle det inte vara ett problem. Allt som man gör är det man själv tror kommer att gynna en mest, så är det bara och så kommer det alltid att vara. Så det bästa man kan göra är att slappna av, vara nöjd med det man har och nyfiket följa med i vad som händer åt en.
Istället för att endast tillåta de ”bra” saker som händer kan man också tillåta de ”dåliga” och få ett rikare liv. För är det inte det alla vill ha, ett rikt liv fyllt av känslor? Tillåter man inte de otrevliga känslorna så kommer inte heller de bra att vara lika intensiva, eftersom man lever i ett tillstånd där man sorterar och betygsätter sina känslor och upplevelser, istället för att bara låta dem vara, som när man var väldigt liten. Även om något hemskt har hänt och man är otroligt ledsen finns det ändå något skönt med att tillåta sig själv vara ledsen; det känns okonstlat, äkta. Så vad kan man konstatera? Det som man mår bäst av är att låta saker hända och vara, precis som de är.
Det är dock inte så lätt som det låter, det går att bestämma sig för att tillåta precis allt, men då gör man ändå det med syftet att få en bättre upplevelse. Så hur ska man kunna låta allting att vara som det är utan att försöka göra det?
Det är väl här som spiritualiteten kommer in. Det finns ett oändligt antal tekniker men ett exempel är att stanna upp 3-5 sekunder så ofta som du kan, och bara känn att du lever. Känn att du finns, inget annat. Även om man för tillfället är inne i något problem som man är fullt engagerad i så går det att tillåta det. Och går det inte att tillåta så går även det att tillåta. Nu är det så, helt enkelt. Så småningom blir det här mer till en vana än en övning, och till slut kan man leva så. Man ”vaknar upp”, blir ”enlightened”, antingen plötsligt eller gradvis. Och hur blir världen då? Som den egentligen är, utan en massa idéer om hur den borde vara. Det är inte konstigare än så.
Hela den här grejen med att ”vakna upp” känns dock jävligt konstig för mig. Jag vet inte ens om det går att förstå. Ifall ni inte vet vad jag pratar om kan ni googla på t ex Alan Watts, Jeff Foster eller Bentinho Massaro och hitta deras berättelser om när det hände för dem. Här är ett exempel: https://www.youtube.com/watch?v=FCJ8syoizCo. Jag har i alla fall en teori om det här som jag vill ventilera:
Gemensamt för de flesta som vaknar upp verkar vara att det händer i samband med att man mår väldigt dåligt, man är så nere att man är helt övertygad om att ingenting någonsin kommer bli bra igen. När man är så lågt nere på botten, när man inte har någonstans att ta vägen och helt och hållet ger upp alla försök att ändra på något alls, då plötsligt förändras allt. Och man bara är här och nu och ser att det är lönlöst att försöka vara någon annanstans.
Gemensamt är även att de flesta som vaknar upp har varit spirituella sökare under en längre tid. Kan det inte vara så att de under alla år som sökare har intalat sig själva att deras liv inte är bra som de är, och när de äntligen inser att den idén är befängd så känns det som ett enormt uppvaknande? De har alltså själva skapat ingredienserna för ett uppvaknande, även om det egentligen inte är något mystiskt, övernaturligt eller konstigt alls. Man kan säga att man själv inbillat sig själv att man mått dåligt bara för att få känna på hur det känns att må bra. Har man mått någorlunda bra livet igenom kanske man kan komma fram till samma sak under mycket mindre omständigheter.
Det som dock känns lite konstigt med det här är att man tycks ”inse” att man är allt (se youtube-klippet) och att man är ”universum som ser på sig själv genom en själv.” Man ser på taket och känner ”ja, det där är jag”, man ser på sin stol och känner samma sak. Tyder det ändå på att det är något mystiskt och oförklarbart med det här? Eller tyder det på att de har blivit desillusionerade?
__________________
Senast redigerad av PeopleInsideYou 2015-11-12 kl. 17:43.
Senast redigerad av PeopleInsideYou 2015-11-12 kl. 17:43.
