Citat:
Ursprungligen postat av
Blot-Sven
Jag vet att det finns trådar som handlar om "hur ni blev nationalister", och liknande, men jag tänker mig att det här ämnet är extra intressant eftersom jag utgår från att ingen eller mycket få här i krokarna föddes in i en nationalsocialistiskt präglad miljö och förstod vad det handlade om redan som barn. Att komma till ideologisk insikt senare i livet är en annan sak.
Jag minns att jag tyckte att nationalsocialismen verkade lite skrämmande, vilket naturligtvis kan skyllas på indoktrineringen i skolan. Som så många andra förväxlade jag ideologi med praktik och förknippade därför nationalsocialismen främst med mord och död och elakheter, helt enkelt eftersom det var det som man pratade om.
Samtidigt kan jag inte förneka att nationalsocialismen tidigt utövade en förbjuden lockelse. I alla fall till det yttre. Jag kommer ihåg att jag tilltalades av prakten och den militära disciplinen i gamla videor från parader och möten. Jag har nog alltid gillat ordning och auktoritet. Fråga mig inte varför. Jag är en väl liten preussare från allra första början, kan tänkas.
Rasgrejen förstod jag inte. Jag visste att nationalsocialismen bekämpar den internationella judendomen men begrep kanske inte varför judarna som folk skulle lida för den skull. Att nationalsocialismen hyllade det nordiska fyllde mig däremot med hemlig stolthet, även om jag så klart saknade djupare förståelse för raspolitikens bevekelsegrunder.
Jag växte för övrigt upp i en miljö där nationalsocialismen ständigt fanns närvarande, på något sätt, även om människor öppna med sina nationalsocialistiska ideal saknades.
Kort och gott: förvirring. Rädsla och insikt om att det som på något sätt tilltalade mig inte var alldeles rumsrent. Att jag redan som barn tyckte om den tyska nationalsocialismens fysiska manifestationer tyder kanhända på att det där är saker som talar till något mänskligt i vissa av oss. Är redan barnen med så måste man vara på rätt spår.
Hur ser det ut för er? Fanns det några nationalsocialistiska förebilder i er uppväxtmiljö eller till och med i familjen, eller har ni sedan barnsben endast föraktat allt som nationalsocialismen står för?
NS utövade en lockelse på mig också. Känslomässigt hyste jag aldrig någon aversion mot NS, snarare det motsatta. Däremot trodde jag nog på ett tankemässigt(intellektuellt) plan att NS hade med ondska att göra.
Här är några tydliga minnen från barndomen..
Vi hade läst i skolan vid ett tillfälle om de så kallade "vändpunkterna". Minns att jag inte gillade dom. Jag hade hellre sett framgångar för NS. Detta tyckte jag var intressant, eftersom min övertygelse ändå var att NS representerade ondska.
Jag berättade om min känsla av missmod kopplat till vändpunkterna för en kompis, varpå han direkt höll med: "
Så känner jag också.
Det blev en förtjusning i att kunna dela den här "paradoxala" känslan med en klasskompis.
Ett annat minne var när jag såg en vaxdocka i full skala(1:1) av Hitler. Han satt bakom ett skrivbord. Förmodligen var jag mycket ung för jag hade ingen aning om hur Hitler såg ut. Jag hade bara någon slags inre mental projektion av en ond människa.
Hursomhelst blev mötet med "Hitler" speciellt. Det låter fånigt, men det kändes högtidligt och allvarligt på något sätt. Första tanken var typ: "
Jaha, är det så han ser ut". Jag blev MYCKET positivt överraskad. Som att han röjde en slags moral jag inte hade förväntat mig. Eller allvar kanske är ett bättre ord, då jag var för ung för att ha ord som moral i mitt vokabulär.
Nåväl, även om jag nog fortsatte att tro att Hitler var ond, så var jag åtminstone övertygad om en sak: Han hade gillat mig, och jag hade gillat honom. Jag kunde se potentialen till personkemi. Hehe, blev en liten hemlighet som jag bar med mig.
Som vuxen fick man ju grepp om den sanna historien och då föll allt på plats naturligtvis, inte bara den känslomässiga biten, utan den intellektuella biten också.