Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2015-11-18, 21:49
  #13
Medlem
Y2Ws avatar
Jag hade inga ideologiska inslag av NS som barn (mer än att man fick höra av en del vuxna att det var hemska saker). Vi var några som alltid var tyskar när vi lekte krig å så, en av oss var ganska avancerad och vi hade graderingar och möten ect. Men varför? Förmodligen för att tyskarna hade snyggast hjälmar och att det var lätt att rita hakkors. Det blev en del reaktioner på detta från vuxna och i skolan, men det fanns ju givetvis inget politiskt i detta. Men visst, det var kanske lite av en protest mot vuxensamhället trots att vi var så unga, åtminstone för några av oss.

Detta var dock mycket länge sedan, långt innan nazihysterin i svensk politik.
Citera
2015-11-19, 11:48
  #14
Medlem
Blot-Svens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Syntocinon
Hur ser du då nationalsocialismen? Problemet är ju att den är så inne på revansch från ww1 ur min synvinkel, det ger ett enormt momentum men det kommer, som alla momentum, att avta. Det slutade ju i katastrof under ww2.
Det är helt riktigt att situationen var en annan efter Versailles-freden än den är i dag. 20- och 30-talen var kaotiska årtionden, läget var kritiskt, men vi har våra problem i dag som på sätt och vis är värre än de som man hade att konfrontera när den historiska nationalsocialismen dök upp. Det finns i min mening mycket bra med den historiska nationalsocialismen även om det så klart ballade ur. Att det gjorde det kan emellertid inte endast skyllas på Tyskland och det nationalsocialistiska arbetarpartiet, på Hitler o.s.v.

Som jag ser det utgör tanken om folkgemenskap den ideologiska kärnan i nationalsocialismen. Samarbete och rasmedvetenhet i stället för klasskamp inom nationen. Till det kommer idealismen (och pragmatismen), de stora perspektiven, viljan till något nytt och blicken riktad mot framtiden utan att det brister i förståelse för vår historia. Hållbarhet och förnyelse i förening.
Citera
2015-11-19, 11:57
  #15
Medlem
Blot-Svens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Syntocinon
Hur ser du då nationalsocialismen? Problemet är ju att den är så inne på revansch från ww1 ur min synvinkel, det ger ett enormt momentum men det kommer, som alla momentum, att avta. Det slutade ju i katastrof under ww2.
Kan tillägga att det militära inslaget av förklarliga skäl inte kan vara lika tongivande och uttalat i en modern, exempelvis svensk nationalsocialism som i den tyska nationalsocialismen, italienska fascismen etc. när den nationella revanschismen var på tapeten. 20- och 30-talens massrörelser samlade ju enorma grupper arbetslösa och frustrerade f.d. soldater. Den moderna NS måste erbjuda större utrymme för "normal realpolitik" och kunna samla olika politiska schatteringar under gemensamma paroller: därför folkgemenskap.
Citera
2015-11-19, 23:36
  #16
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Blot-Sven
Det är helt riktigt att situationen var en annan efter Versailles-freden än den är i dag. 20- och 30-talen var kaotiska årtionden, läget var kritiskt, men vi har våra problem i dag som på sätt och vis är värre än de som man hade att konfrontera när den historiska nationalsocialismen dök upp. Det finns i min mening mycket bra med den historiska nationalsocialismen även om det så klart ballade ur. Att det gjorde det kan emellertid inte endast skyllas på Tyskland och det nationalsocialistiska arbetarpartiet, på Hitler o.s.v.
Sanna ord. Klart det är värre idag med phony economy. Då kunde man ju rätt lätt skapa vi-känslan trots att Tyskland inte alls var rasrent. Hur gör vi det med Liberalernas (inget-folk-partiets) tänk? Det togs en mängd positiva beslut och jag tror inte jag sett den historiska maken till väl utförd planering de första 4-5 åren. Sen kom kriget.

Citat:
Som jag ser det utgör tanken om folkgemenskap den ideologiska kärnan i nationalsocialismen. Samarbete och rasmedvetenhet i stället för klasskamp inom nationen. Till det kommer idealismen (och pragmatismen), de stora perspektiven, viljan till något nytt och blicken riktad mot framtiden utan att det brister i förståelse för vår historia. Hållbarhet och förnyelse i förening.
Jag ställer mig tvivlande till just "rasmedvetenheten" numer, jag skulle önska att det var en möjlighet men idag ser läget annorlunda ut och kanske en tredjedel av "främlingarna" kan mycket väl vara närande positiva inslag i vår Nation. De söker ju bli Swenske... De som är från långtbortistan i mitt område är på många sätt utmärkta människor som sliter på golvet och vill vara en del av vår gemenskap, det är inget utanförskapsområde dock... Jag är uppväxt i dylika och såg hur deras svenskhat var enormt och förundrade mig över hur nationen kunde acceptera utvecklingen. De jobbade i klaner och vi splittrades.

I övrigt en mycket god plädering som jag instämmer helt i.
Citera
2015-11-24, 14:15
  #17
Medlem
MissTortoises avatar
Uppväxten säkrar framtida åsikter? Nej, men påverkar nog väldigt mycket.
Jag tänkte inte ens på vad jag fick höra eller vad jag såg på tv, men när jag ser tillbaka på det nu så märker jag hur mycket nationalistisk propaganda jag är uppväxt med. Glad över att jag fick växa upp med en annan syn på det.
Jag har alltid hatat utlänningar. Norden är det enda rätta! Rasförrädare är nästan lika illa om inte värre än det utländska folket. Jag har haft den åsikt så länge jag kan minnas.
Citera
2015-11-25, 13:31
  #18
Medlem
hgfdsas avatar
var trygg i tanken att det var NS man var uppväxt med. imed den socialistiska mallen och plikten. detta var delvis sant, mest inte. jag vill antingen förbättra den mallen eller krossa den helt. varpå detsistnämnda naturligen leder till det förstämnda.
Citera
2015-11-25, 16:17
  #19
Medlem
beardbraids avatar
Växte upp i ett kristet hem i Finland så ismer var av ondo överlag. Tog ett tag att inse att alla ismer är lika onda men ariska män i Hugo Boss är för jävla heta. Om Röhm fått leva hade Berlin varit europas hbtq-mecka fortfarande. Inte som Stockholm där fjolligast vinner utan lite mer Tom of Finland stuk. Ni nationalister behöver ta tillbaka bögeriet från vänstern och feministerna!
Citera
2015-11-25, 21:20
  #20
Medlem
praps avatar
Som litet barn kommer jag ihåg att jag såg på NS som en ideologi för galningar, nu på senare år har jag upptäckt att dagens nationalsocialism består av mycket värre människor än galningar.

Citera
2020-02-25, 15:04
  #21
Medlem
Belavias avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Blot-Sven
Jag vet att det finns trådar som handlar om "hur ni blev nationalister", och liknande, men jag tänker mig att det här ämnet är extra intressant eftersom jag utgår från att ingen eller mycket få här i krokarna föddes in i en nationalsocialistiskt präglad miljö och förstod vad det handlade om redan som barn. Att komma till ideologisk insikt senare i livet är en annan sak.

Jag minns att jag tyckte att nationalsocialismen verkade lite skrämmande, vilket naturligtvis kan skyllas på indoktrineringen i skolan. Som så många andra förväxlade jag ideologi med praktik och förknippade därför nationalsocialismen främst med mord och död och elakheter, helt enkelt eftersom det var det som man pratade om.

Samtidigt kan jag inte förneka att nationalsocialismen tidigt utövade en förbjuden lockelse. I alla fall till det yttre. Jag kommer ihåg att jag tilltalades av prakten och den militära disciplinen i gamla videor från parader och möten. Jag har nog alltid gillat ordning och auktoritet. Fråga mig inte varför. Jag är en väl liten preussare från allra första början, kan tänkas.

Rasgrejen förstod jag inte. Jag visste att nationalsocialismen bekämpar den internationella judendomen men begrep kanske inte varför judarna som folk skulle lida för den skull. Att nationalsocialismen hyllade det nordiska fyllde mig däremot med hemlig stolthet, även om jag så klart saknade djupare förståelse för raspolitikens bevekelsegrunder.

Jag växte för övrigt upp i en miljö där nationalsocialismen ständigt fanns närvarande, på något sätt, även om människor öppna med sina nationalsocialistiska ideal saknades.

Kort och gott: förvirring. Rädsla och insikt om att det som på något sätt tilltalade mig inte var alldeles rumsrent. Att jag redan som barn tyckte om den tyska nationalsocialismens fysiska manifestationer tyder kanhända på att det där är saker som talar till något mänskligt i vissa av oss. Är redan barnen med så måste man vara på rätt spår.

Hur ser det ut för er? Fanns det några nationalsocialistiska förebilder i er uppväxtmiljö eller till och med i familjen, eller har ni sedan barnsben endast föraktat allt som nationalsocialismen står för?

NS utövade en lockelse på mig också. Känslomässigt hyste jag aldrig någon aversion mot NS, snarare det motsatta. Däremot trodde jag nog på ett tankemässigt(intellektuellt) plan att NS hade med ondska att göra.

Här är några tydliga minnen från barndomen..

Vi hade läst i skolan vid ett tillfälle om de så kallade "vändpunkterna". Minns att jag inte gillade dom. Jag hade hellre sett framgångar för NS. Detta tyckte jag var intressant, eftersom min övertygelse ändå var att NS representerade ondska.

Jag berättade om min känsla av missmod kopplat till vändpunkterna för en kompis, varpå han direkt höll med: "Så känner jag också.

Det blev en förtjusning i att kunna dela den här "paradoxala" känslan med en klasskompis.

Ett annat minne var när jag såg en vaxdocka i full skala(1:1) av Hitler. Han satt bakom ett skrivbord. Förmodligen var jag mycket ung för jag hade ingen aning om hur Hitler såg ut. Jag hade bara någon slags inre mental projektion av en ond människa.

Hursomhelst blev mötet med "Hitler" speciellt. Det låter fånigt, men det kändes högtidligt och allvarligt på något sätt. Första tanken var typ: "Jaha, är det så han ser ut". Jag blev MYCKET positivt överraskad. Som att han röjde en slags moral jag inte hade förväntat mig. Eller allvar kanske är ett bättre ord, då jag var för ung för att ha ord som moral i mitt vokabulär.

Nåväl, även om jag nog fortsatte att tro att Hitler var ond, så var jag åtminstone övertygad om en sak: Han hade gillat mig, och jag hade gillat honom. Jag kunde se potentialen till personkemi. Hehe, blev en liten hemlighet som jag bar med mig.

Som vuxen fick man ju grepp om den sanna historien och då föll allt på plats naturligtvis, inte bara den känslomässiga biten, utan den intellektuella biten också.
__________________
Senast redigerad av Belavia 2020-02-25 kl. 15:34.
Citera
2020-02-25, 15:33
  #22
Medlem
Luzurs avatar
Tja, man såg dom på nyheterna på 80-talet, via filmer som 30:e November eller NAttbuss 807 då. Sen hade man ju skolkamrater som hade kassettband med Pluton Svea och Ultima Thule osv LOL
Citera
2020-02-25, 17:27
  #23
Medlem
Blot-Svens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Belavia
NS utövade en lockelse på mig också. Känslomässigt hyste jag aldrig någon aversion mot NS, snarare det motsatta. Däremot trodde jag nog på ett tankemässigt(intellektuellt) plan att NS hade med ondska att göra.

Här är några tydliga minnen från barndomen..

Vi hade läst i skolan vid ett tillfälle om de så kallade "vändpunkterna". Minns att jag inte gillade dom. Jag hade hellre sett framgångar för NS. Detta tyckte jag var intressant, eftersom min övertygelse ändå var att NS representerade ondska.

Jag berättade om min känsla av missmod kopplat till vändpunkterna för en kompis, varpå han direkt höll med: "Så känner jag också.

Det blev en förtjusning i att kunna dela den här "paradoxala" känslan med en klasskompis.

Ett annat minne var när jag såg en vaxdocka i full skala(1:1) av Hitler. Han satt bakom ett skrivbord. Förmodligen var jag mycket ung för jag hade ingen aning om hur Hitler såg ut. Jag hade bara någon slags inre mental projektion av en ond människa.

Hursomhelst blev mötet med "Hitler" speciellt. Det låter fånigt, men det kändes högtidligt och allvarligt på något sätt. Första tanken var typ: "Jaha, är det så han ser ut". Jag blev MYCKET positivt överraskad. Som att han röjde en slags moral jag inte hade förväntat mig. Eller allvar kanske är ett bättre ord, då jag var för ung för att ha ord som moral i mitt vokabulär.

Nåväl, även om jag nog fortsatte att tro att Hitler var ond, så var jag åtminstone övertygad om en sak: Han hade gillat mig, och jag hade gillat honom. Jag kunde se potentialen till personkemi. Hehe, blev en liten hemlighet som jag bar med mig.

Som vuxen fick man ju grepp om den sanna historien och då föll allt på plats naturligtvis, inte bara den känslomässiga biten, utan den intellektuella biten också.
Tack för att du delar med dig på ett inspirerande sätt. Jag tror att det vi har gemensamt från uppväxten är en mer nyanserad bild av den historiska nationalsocialismen än den gängse. Jag gick aldrig på skräckpropagandan de matade oss med i skolan, fast den på sätt och vis gjorde intryck i det att jag insåg att det var klokast att hålla min böjelse för den här stigmatiserade ideologin för mig själv. Sedan har jag på senare år insett att jag alltså inte är renlärig NS. Jag är på flera sätt influerad av samma idéer, men för mig är det mest en liten fetisch, eller vad man ska säga. Jag får ändå medge att Hitler var en stor visionär och Heydrich en riktig karl. De var helt och fullt hängivna sin sak, och det är egentligen störst av allt. Mer moraliskt än så blir det inte.
Citera
2020-02-26, 16:49
  #24
Medlem
Mjälls avatar
Minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att "judarna" skulle vara så viktiga i tidningen och i skolan när nästan ingen jag kände till var en jude.

Såg en dokumentär om nazister där man framhävde någons dåliga relation till sin mor, och tyckte att det lät ganska rimligt att nazism har något med störningar i anknytningen att göra.

Detta är vad jag minns mer personligt kring vad jag fick berättat för mig om nazismen och andra världskriget.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback