Citat:
Ursprungligen postat av
Katzyn
Varför skulle rike och stat vara samma sak? De flesta skulle mena att det inte är det. Ett kungarike är inte nödvändigtvis en stat. Och Sverige var ju inget eget kungarike under kalmarunionen, eftersom vi inte hade någon egen kung utan delade kung med Norge och Danmark.
En hel del skulle ju hävda att det inte fanns några stater under medeltiden. Många skulle definitivt hävda att Tysk-Romerska riket verkligen inte var en stat.
Men de du tar upp har ju ändå en egen kungamakt som regerar ett område som kallas vid dessa namn. Sverige hade ju ingen egen kungamakt. VAD är det då som gör Sverige under kalmarunionen till en stat? Att det skulle vara så att folk hade en uppfattning om att Sverige var en stat vill jag verkligen se källa på, det låter som ett vansinnigt påstående, utan att vara helt säker tror jag inte ens ordet stat finns i medeltidssvenskan?! I alla fall inte i en betydelse som går att applicera på länder eller regimer.
Den mest grundläggande definitionen av en stat är väl Tillys, våldsmonopol. Det fanns inget svenskt styre som hade våldsmonopol i någon som helst betydelse under sturetiden.
Okej, du vill ha det till en definitionsfråga. Fanns inga medeltida riken med våldsmonopol eftersom det feodala samhället inte var organiserat på det viset. Ändå talar man allmänt om exempelvis visigoternas stat i Spanien eller om feodalstater.
Jag menar givetvis att ett rike eller självständigt maktområde i någon form utgör en stat. Vad du far efter är en centraliserad stat eller absolut kungadöme, en uppfinning av renässansen. Om man däremot i läroböcker exempelvis skriver att "genom Gustav Vasa grundlades Sverige som stat" istället för att han centraliserade statsförvaltningen så kommer eleverna läsa detta som att det svenska riket inte existerade dessförinnan. Det är bedrägeri. På de premisserna fanns det inga riken i Europa överhuvudtaget.
För övrigt fanns det svenska riket även under Kalmarunionen. Det var bara det att dess legala regent skulle vara unionskungen och han satt i Köpenhamn. Riket var på inget sätt upphävt. (Det hade ju då inte varit fråga om en union.)
Redan Karl Knutsson Bonde lät sig dock själv hyllas som "unionskung" på svenskt håll, vilket ledde till krig. Senare makthavare i Sverige kallade sig riksföreståndare, alltså en regenttitel. Deras anspråk på att styra ett självständigt Sverige accepterades dock inte av de danska unionskungarna varvid följde återkommande krigståg och försök att återfå kontrollen över den svenska unionsdelen/det svenska riket. Ibland lyckades dessa under korta perioder att åter etablera unionsmakten över Sverige. Tills de danska kungarna gjorde maktfullkomliga misstag vill säga och Sten Sture den äldre eller Svante Nilsson genom nästa folkliga resning kunde kicka ut dem igen. För det mesta var Sverige alltså bara del av unionen på pappret tills Gustav Vasa slutgiltigt klippte alla band.