Dumma misstag ni gjort i labbet

Som kemiintresserad tioåring: Framställt ordentliga mängder klorgas på pojkrummet. Hostade som satan och mådde illa.
Som trettonåring: Tömt många såna där små smällare som man kastar och som exploderar när de når marken. Naturligtvis small allt när jag hällde i en av de sista. Ingen våldsam smäll, men förvåningen blev stor...
Vid 16: Framställt smörsyra, lyckas tappa flaskan med den lilla skvätten så att det hamnar på polarens byxor. Inte populärt.
För några månader sedan: Lyckats skvätta ut varm lut över händer och armar. Som tur var precis brevid en rinnande kran, så avsköljandet gick fort. Men känslan av att huden blir helt "såpaktig" och därefter torr och öm, den är rätt stressande.

Finns antagligen fler dumheter jag glömt.

Sitter och funderar på min, ska vi säga, något mindre omdömesgilla ungdom.
Kommer ihåg en historia som kunde ha slutat precis hur illa som helst.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att bereda en lösning av kromtrioxid i - aceton!

Och nog hände det något!! Lösningen blev varm, det började stötkoka otäckt, bubbla och fräsa. Efter en stund lugnade det ner sig, och lösningen svalnade långsamt.

Att blanda ett kraftfullt oxidationsmedel (ofta innehållande spår av fri syra från tillverkningen) med ett lättoxiderbart och synnerligen brandfarligt organiskt ämne, som dessutom kan bilda synnerligen förrädiska explosiva peroxider, måste nog betraktas som ren och skär idioti!

Idag inser jag att jag helt enkelt hade änglavakt. Min stund var ännu inte kommen...

Jag var i min ungdom omedveten om att aluminium och natriumhydroxidlösning är en reaktiv blandning, så jag hällde mitt surt framslipade aluminiumpulver med sagda lösning, för att jag visste att oxidlagret skulle lösas bort.

Det löstes bort, sen reagerade lösningen med det metalliska aluminiumet under bildning av vätgas och natriumaluminat, varpå lösningen värms upp och således reagerar snabbare, och en kokande, bubblande kraftigt frätande lösning sprutade över min sovrumsvägg och mitt skrivbord...

14-åringar =/= omdöme.

Missförstått hur en gasventil fungerade, så när jag skruvade lite på huvudkranen till gastuben så fick jag en massa ammoniak (100 %, gas) sprutat rakt i ansiktet på mig... Det kändes typ som en vägg slog in i mig och jag reagerade med att genast stänga huvudkranen, men det sved som fan i ögon, näsa och mun. Lukten av ammoniak blev jag inte av med förrän framåt kvällen. Det är ungefär som tårgas, fast giftigt...

råkade dra in för mycket ammoniak en gång på högstadiet, kunde inte stå på ett par sekunder.
sen en gång på högskolan hade jag ett GC-prov löst i aceton. jag tyckte det var smart att hantera med plastpipett :P borde vetat att det löser plast.

stängde aldrig av eldlågan en gång när jag gick ensam från labbet, undra hur det såg ut dan efter

Kan berätta om ett litet experiment jag gjorde i fjol.

Syftet med experimentet var att få fram vattenfri, eller högt koncentrerad, järntriklorid. Som järnkälla användes snöbroddar som kopplades ihop med lämplig AC-källa (Gammal mobilladdare) och via elektrolys i saltlösning bildades järnhydroxid. Detta roststlam filtrerades av, torkades och läts oxideras i luft och hälldes sedan ner i saltsyra. Hade nu järnklorid upplöst i vatten med ett visst överskott av saltsyra. Hur får man bort det, och vattnet?

Försökte först koka bort det, men så fort lösningen blev tillräckligt koncentrerad så gick den från den kraftigt gula färgen till mörkt rödbrun. Sökte runt lite och fann att just järntriklorid var särskilt svår att få vattenfri just för att den bildade oxiklorider när den blev för varm eller att koncentrationen blev för hög. Det skulle alltså vara mycket svårt att torka den.

Skam den som ger sig. Tygremsor lades i den knallgula lösningen för att suga upp vätska (Som fortfarande innehöll en hel del saltsyra) och hängdes upp på tork i badrummets tvättställ. Givetvis droppade det. Knallgul syra som träffade spacklet/fogmassan mellan kakelplattorna som då fräste och bubblade som fan. Liknelsen till alienblod var tydlig.

Det var sent, jag gick och la mig. Gick upp för att pissa mitt i natten och det var fan som en vägg av stickande och irriterande gas. Skiten älskade tydligen att sönderfalla till saltsyra och oxyklorider oavsett vad. Då fick det fan vara nog. Det blev ingen vattenfri järntriklorid för Silverturken den gången, experimentet lades ner - men inte innan man lyckats bada handen i lösningen. Huden blev torr som fan och fick småsprickor som blödde.

Ja, och sen en annan gång när jag försökte filtrera av något kalkslam med mycket lut i. Försökte sätta lite press på det genom att trycka ner en 'kopp' över själva filtrerkoppen, som passade nästan perfekt. Lutslammet klämdes upp mellan väggarna av den inre och yttre bägaren och sprutade upp och träffade högerkinden. Det blev också torr hud efter det.