Citat:
Några andra spekulativa förslag på samma tema:
• Kvinnor tenderar att inte identifiera sig som historiska subjekt i samma grad som män, deras personliga förankring i tidsförloppet är i så fall snarare inriktad på framtiden-avkomman. Därmed har de ofta mindre känsla för nationen, förfäderna och samhället som historiska produkter och upplever dem gärna snarare som slumpmässigt uppkomna entiteter och situationer i vilka vi som individer bara har råkat hamna ("det kunde varit vi"). Därmed finns det ingen anledning att ge just landet Sverige något försteg bara för att vi "råkar" bo just här.
• Besläktad med denna tendens är ett slags ödestro vanligare hos kvinnor, föreställningen att ofärd och lycka är någonting som pytsas ut av högre makter snarare än att det följer av beslut och handlingar. I det sammanhanget kan det vara "rationellt" att uppträda självutplånande inför det mystiska, oförklarliga lidande som kommer till synes hos tiggare och flyktingar - om vi visar oss villiga att ödmjukt offra inför dessa, i en närmast kvasireligiös lidandekult, kommer vi kanske själva att undgå ödets nästa slag, men om vi tvärtom verkar hårdhjärtade och säger nej så kommer vi att straffas.
• Kvinnor är i högre grad än män präglade av rädsla och misstänksamhet som begränsar den egna handlingsfriheten. För att bearbeta dessa känslor projicerar man ut dem på männen, som beskrivs som rädda, hatiska och intoleranta inför allt främmande, samtidigt som det är angeläget att övertyga sig själv och andra om att rädslan i själva verket är ogrundad (för annars skulle man ju sannolikt fortfarande vara i behov av manligt beskydd). Det är helt enkelt nödvändigt att tro sånt som att "främlingar är vänner man inte känner" och att världen väsentligen kan behärskas av ordet och pratet, kvinnans maktmedel. Härav alla dessa terapeutiska feelgood-historier om hur rädsla och misstänksamhet försvinner i det "mänskliga mötet" osv.
• Kvinnor tenderar att inte identifiera sig som historiska subjekt i samma grad som män, deras personliga förankring i tidsförloppet är i så fall snarare inriktad på framtiden-avkomman. Därmed har de ofta mindre känsla för nationen, förfäderna och samhället som historiska produkter och upplever dem gärna snarare som slumpmässigt uppkomna entiteter och situationer i vilka vi som individer bara har råkat hamna ("det kunde varit vi"). Därmed finns det ingen anledning att ge just landet Sverige något försteg bara för att vi "råkar" bo just här.
• Besläktad med denna tendens är ett slags ödestro vanligare hos kvinnor, föreställningen att ofärd och lycka är någonting som pytsas ut av högre makter snarare än att det följer av beslut och handlingar. I det sammanhanget kan det vara "rationellt" att uppträda självutplånande inför det mystiska, oförklarliga lidande som kommer till synes hos tiggare och flyktingar - om vi visar oss villiga att ödmjukt offra inför dessa, i en närmast kvasireligiös lidandekult, kommer vi kanske själva att undgå ödets nästa slag, men om vi tvärtom verkar hårdhjärtade och säger nej så kommer vi att straffas.
• Kvinnor är i högre grad än män präglade av rädsla och misstänksamhet som begränsar den egna handlingsfriheten. För att bearbeta dessa känslor projicerar man ut dem på männen, som beskrivs som rädda, hatiska och intoleranta inför allt främmande, samtidigt som det är angeläget att övertyga sig själv och andra om att rädslan i själva verket är ogrundad (för annars skulle man ju sannolikt fortfarande vara i behov av manligt beskydd). Det är helt enkelt nödvändigt att tro sånt som att "främlingar är vänner man inte känner" och att världen väsentligen kan behärskas av ordet och pratet, kvinnans maktmedel. Härav alla dessa terapeutiska feelgood-historier om hur rädsla och misstänksamhet försvinner i det "mänskliga mötet" osv.
Mycket väl formulerat och fungerar, tror jag, som starkare drivkraft än det psyko-sexuella drama som kan vara drivkraft hos vissa: "Tarzan från djungeln " som man ser förändringspotential och framtida dominans i den "primitive ". Sen om han är der egentligen är inte viktigt, det är en fantasi.
Denna "Tarzan" kommer formas till en stark och självständig man efter alla krockar och duster med de andra män som finns här och hans klumpiga sätt är bara charmigt. Handlar alltså inte om vem mannen är eller varifrån han kommer egentligen (finns ju redan massor av "exotiska män här) det är dramat man vill vara del av.
Denna psyko-sexuella drivkraft tror jag dock bara finns hos enstaka udda tjejer, det som skrivs ovan av "pojken men guldbyxorna" är nog de främsta förklaringarna till kvinnornas beteende.