Vi moderna människor är fortfarande starkt påverkade av den romantiska epoken, vilket delvis förklarar den flummiga inställningen hos dagens journalister och politiker. Dom tycks sakna verklighetsförankring och efterlever istället sina egna flummiga fantasier och ideal. Dagens regering har liknande intellektuell inställning som ett hippiekollektiv år 1970. Människorna tycks oförankrade i verkligheten, liknande de skönandar som under romantikens epok formulerade estetiska ideal för tillvaron på jorden. Detta kom senare att leda till den nazistiska katastrofen, som också byggde på verklighetsfrämmande ideal. Filosofen Paul Roubiczek har gjort den kopplingen ("Nutidsmänniskans ödesdigra arv", 1949).
Exempelvis, härförleden ringde en ung kvinna till Ring P1 och tyckte att alla borde ha rätt att få komma till Sverige eftersom vi som bor här inte har gjort oss förtjänta utav det--vi har ju bara råkat bli födda här. Alltså borde alla människor ha rätt att få komma hit ifrån länder där dom har det sämre. Det är samma princip som att råka bli född här, eftersom hon själv lika gärna hade kunnat bli född i ett land där fattigdom råder.
Det tycks som om resonemanget bygger på att människor blir levererade med storken, och det kan bli både här eller där. Det finns alltså ingen känsla av kontinuitet från mormors mor och farfars far samt ännu längre tillbaka. Många unga människor tycks rotlösa och förstår inte att dom själva är produkter av en mångtusenårig genetisk och kulturell linje. Fenomenet sammanhänger med ett syndrom (neuros) som inom psykologin kallas "peter pan" eller "puer aeternus" (evig yngling). Rotlösheten gör att personligheten stannar i ett ungdomligt tillstånd som innebär att man svävar genom livet såsom en heliumballong.
Puer aeternus-personligheten brukar klassificeras såsom narcissistisk, en form av psykologiskt modersberoende, men det är inte detsamma som den elakartade självcentrerade formen. Dagens konstiga relativistiska värderingar hänger samman med rotlöshet--en ovilja att rota sig i den inhemska kulturen och nationaliteten. Man tar snarare avstånd från dess karakteristiska egenskaper och vägrar erkänna att man själv är del av en mångtusenårig kultur som har varit karaktärsdanande. Många förnekar till och med att svensk kultur och karaktär existerar för att därmed kunna bibehålla sitt bekväma och omedvetna puer-tillstånd. Man erkänner ej heller att det finns ett ansvar att förvalta det som förfäderna byggt upp, människor som knappast förväntade sig att deras egendom och livsverk skulle skänkas bort till muselmaner.
Jag menar att puer aeternus-syndromet åtminstone delvis kan förklara den mycket märkliga avsaknad av känsla för det egna landet och folket som råder idag--i grund och botten en kärlekslös inställning. Kärlekslösheten kompenseras genom att hjärtats likgiltighet göms bakom en fasad av chimärisk godhet som innebär att landet och dess ekonomiska tillgångar skänks bort till kulturfrämmande folkslag, som inte har gjort sig förtjänta av det. Det vore bättre om vår välvilja fokuserades på naturen, där utrotning utav arter pågår i allt snabbare takt. Men att Moder Jord nonchaleras är en följd av kärlekslösheten och rotlösheten. Pueri aeterni svävar ovanför jorden, såsom heliumballonger, och tror sig oberoende av verkligheten. Men dom landar mycket hårt när verkligheten kommer ikapp. /Teofrastus
Referenser
Franz, M-L von (2000). The Problem of the Puer Aeternus.
http://www.adlibris.com/se/bok/the-p...-9780919123885
Roubiczek, P. (1949). Nutidsmänniskans ödesdigra arv.
Exempelvis, härförleden ringde en ung kvinna till Ring P1 och tyckte att alla borde ha rätt att få komma till Sverige eftersom vi som bor här inte har gjort oss förtjänta utav det--vi har ju bara råkat bli födda här. Alltså borde alla människor ha rätt att få komma hit ifrån länder där dom har det sämre. Det är samma princip som att råka bli född här, eftersom hon själv lika gärna hade kunnat bli född i ett land där fattigdom råder.
Det tycks som om resonemanget bygger på att människor blir levererade med storken, och det kan bli både här eller där. Det finns alltså ingen känsla av kontinuitet från mormors mor och farfars far samt ännu längre tillbaka. Många unga människor tycks rotlösa och förstår inte att dom själva är produkter av en mångtusenårig genetisk och kulturell linje. Fenomenet sammanhänger med ett syndrom (neuros) som inom psykologin kallas "peter pan" eller "puer aeternus" (evig yngling). Rotlösheten gör att personligheten stannar i ett ungdomligt tillstånd som innebär att man svävar genom livet såsom en heliumballong.
Puer aeternus-personligheten brukar klassificeras såsom narcissistisk, en form av psykologiskt modersberoende, men det är inte detsamma som den elakartade självcentrerade formen. Dagens konstiga relativistiska värderingar hänger samman med rotlöshet--en ovilja att rota sig i den inhemska kulturen och nationaliteten. Man tar snarare avstånd från dess karakteristiska egenskaper och vägrar erkänna att man själv är del av en mångtusenårig kultur som har varit karaktärsdanande. Många förnekar till och med att svensk kultur och karaktär existerar för att därmed kunna bibehålla sitt bekväma och omedvetna puer-tillstånd. Man erkänner ej heller att det finns ett ansvar att förvalta det som förfäderna byggt upp, människor som knappast förväntade sig att deras egendom och livsverk skulle skänkas bort till muselmaner.
Jag menar att puer aeternus-syndromet åtminstone delvis kan förklara den mycket märkliga avsaknad av känsla för det egna landet och folket som råder idag--i grund och botten en kärlekslös inställning. Kärlekslösheten kompenseras genom att hjärtats likgiltighet göms bakom en fasad av chimärisk godhet som innebär att landet och dess ekonomiska tillgångar skänks bort till kulturfrämmande folkslag, som inte har gjort sig förtjänta av det. Det vore bättre om vår välvilja fokuserades på naturen, där utrotning utav arter pågår i allt snabbare takt. Men att Moder Jord nonchaleras är en följd av kärlekslösheten och rotlösheten. Pueri aeterni svävar ovanför jorden, såsom heliumballonger, och tror sig oberoende av verkligheten. Men dom landar mycket hårt när verkligheten kommer ikapp. /Teofrastus
Referenser
Franz, M-L von (2000). The Problem of the Puer Aeternus.
http://www.adlibris.com/se/bok/the-p...-9780919123885
Roubiczek, P. (1949). Nutidsmänniskans ödesdigra arv.
