Vårt solsystem/universum en enda atom?

Vet inte ifall jag ska posta detta i filosofi eller övernaturligt, men enlgit mig är det bara ufofreaks i den sistnämda tråden. Den här teorin är verkligen inte välarbetad, faktum är att jag kom och tänka på detta i duschen i morse, därmed väldigt enkel. Så här lyder den iaf:

Vår värld, galax, solsystem(kalla det vad du vill) är en enda stor atom. Där solen är själva atomkärnan(neutroner och protoner?), och planeterna bland är electroner som färdas runt atomkärnan. För vår planet, Tellus och alla de andra planeterna, samt stjärnor i samspel med solen måste väl utgöra någon sort av energi och allt det där. Är tyvärr inte så insatt i Kemi, men är detta helt omöjligt?

Atom:
http://www.yourdictionary.com/images/ahd/jpg/A4atom.jpg
http://www.school-for-champions.com/...ages/atom3.gif

Solsystem:
http://www.conceptdraw.com/sampletou...olarSystem.jpg

Lite kommentarer till din 'teori'

Det som gör att de liknar varandra är att den klassiska elektrostatiska potentialen och den klassiska gravitationella potentialen från kärnan/solen båda är sfäriskt symmetriska, proportionella mot 1/avståndet, och proportionella mot produkten av massorna/laddningarna. Där slutar dock likheterna eftersom solsystemet inte är ett kvantmekaniskt system (kvantisering av energi, etc), vi har inga laddningar som ger repulsiva krafter, vi har inget spinn på ingående partiklar, osv...

Möjligtvis kan vi till en första approximation bortse från relativistiska effekter i solsystem (och atom) men man kan defintivt inte bortse från kvantmekaniska effekter för en atom eftersom en 'klassisk' atom skulle vara instabil och sönderfalla då elektronernas centralacceleration leder till utsändande av strålning vilket i sin tur gör att de förlorar energi och rör sig mot kärnan.

Jag har själv tänkt samma tanke flera gånger. Att universum bara är en liten del av något större.

tänk om en atom är ett universum då, bara att vi kan inte gå in så långt, det är för smått för våra mikroskop.

Hehe, detta är nog en ganska gammal idé, men den bär inte när man börjar titta närmare.

För det första: Planeternas banor är inte cirkulära, de är ellipser med solen i ena brännpunkten.

För det andra: Elektronerna som finns runt atomkärnan är laddningar och det finns många i samma skal. Dessutom så är avståndet mellan det innersta skalet och atomkärnan så oändligt mycket större relativt kärnans storlek än vad avståndet mellan Merkurius (ens vid närmaste avstånd) och Solen relativt Solens storlek.

Så, nej, tyvärr - atomer är inte planetsystem, planetsystem är inte atomer.

Visserligen är inte dagens modeller av atomen baserade på iaktagelser i mikroskop, men du kan säkert trixa ihop något lustigt ur det där ändå..

Fan vad många universum det skulle bli, om du hade rätt (vilket jag dock tvivlar starkt på). 6,022*10²³ stycken universum, i 12 små futtiga gram kol..
Jösses!

hehe ja men tänk om!

Jag tror du är nåt stort på spåren. Vårt solsystem har väl 9 planeter.... det blir atomen fluor. Färgen på detta förklarar varför himlen är blå också.

Undrar när första crackpoten nappar på det betet.

Nej, vårt solsystem är inte en större version av en atom. Men, för att gå in på en relaterad tanke, jag är däremot övertygad om att det, och hela universum förresten, är byggstenar i en mycket större entitet, som vi från vårt begränsade perspektiv självklart inte kan se. Livets byggstenar på olika nivåer av materiella strukturer är inte i sig identiska, men håll med om att de på alla nivåer på väldigt likartade sätt utvecklar nästan identiska strukturer, med principiellt identiska mekanismer.

Ett exempel är hur flercelliga organismer bildades av att encelliga organismer flyttade ihop till kolonier där de fick alltmer specifik uppgiftsuppdelning i kolonin, för att flera evolutionära steg senare "smälta" samman till en flercellig organism. Jämför det med hur människor flyttar ihop och bildar allt större samhällen med allt mer invecklade strukturer och beroendeförhållanden där människor växer in i specialiserade yrkesfack och tillsammans utför olika saker som en enhet. Staden är för människan som människan är för cellen, som cellen är för dess organeller, som organeller är för dess proteinmolekyler, osv, osv.

Samma här, har tänkt på det vidare, flera av mina kompisar har pratat om det. Det hela kan faktiskt vara möjligt. För det finns ingen absolut minsta partikel är i världen. Vi kan zooma in hur långt som helst in i en atom, vidare in i kvant partiklarna och även där finner man att det ännu inte är slut. Vi kan dessutom inte se atomerna, dom bilderna vi har på atomer är bara tagna med hjälputav kraftälten runt atomerna. Electroner ,som är ständigt i rörelse, har människan aldrig fångat på bild, eftersom dom rör sig så snabbt.

Mellanrummet mellan två atomer är väldigt stort, det är ett mirakel att vi sitter fast.
Det hela kan faktsikt påminna om "vintergatan", en enkel atom nånstans ute i universum? (tänk om nån rubba den, atomen , vad skulle hända med universum? )