LGDs egna texter.

Låtom oss illegitimera all opposition. Även då den står oss till trots. Om oppositionens röst vore sann, skulle det visa att våran röst är falsk. Det kan vi inte ha som sanning. Dom orättfärdiga lyder under falsk tro, vi är i sann veto. Vem är han att fälla mig på korset?!
Vet han bättre än mig?!
Skulle han någonsin bekänna, att han vet mindre än mig?

Ens känslor kan inte ens tankar styra över. Ens känslor styr över ens tankar.

När ska man visa sina känslor inför den stora massan? När man vill och kan? Eller när man vill men inte kan? Eller när man kan men inte vill?

En psykologisk klarhet!
Krydda upp den med känslan som påminner dig om vad det innebär och skriv om!

Kommer spara denna tråd. En bra tankelåda men vart är diktandet?

Vem har sagt något om att detta är ett diktande?

Tack för din feedback.

Rätt så intressanta tankar. Det behöver ju inte vara något diktande, med rim o d men många andras egna texter, om de är korta, är mer i diktform, vilket vissa läsare kanske väntar sig att alla korta egna texter ska vara

Hur kan någon, någonsin tänka sig att vara en dörrmatta, åt finklädda bestialiskta tingest. Som kommer ridandes på ulvar utan fårakläder?
Ulvarna, elefanten i rummet, clownerna och besten, kommer med elände som får pesten att likna en dag i skogen med östen med resten.
Nödrim eller nödvändigt rim? Eller onödigt snack inför obrydda öron? Jag ger hellre den straffande handen än den förlåtande kinden.

Jag lärde mig nyligen något om de sista raderna. I tonåren gjorde det uttrycket mig upprörd, det att vända andra kinden till. Det handlar om att att genom att byta riktning till andra sidan se personen som slår av överlägsenhet precis i mitten som en jämlike och förolämpa den som slår under tystnad och utan motstånd. Slaget från handen sker lite som om att vifta en handske i någons ansikte.. utan handflata utan istället baksidan av handen. Vänd vänstra kinden mot slaget och personen kan inte slå på den högra sidan utan träffar mitten av ansiktet (höger mot höger) Det handlar om att förnedra motståndare som inte slåss schysst med knutna nävar, handflator utan enbart klatchar till en underlägsen av högfärdig skymfning. Vänd andra kinden till och det är omöjligt att förödmjukas så. Den som slår är högmodigt, människoföraktande. Den ser ner på vissa och betraktar dem som underlägsna och mindervärdiga.

Det är liksom svårt att slå högerhandens baksida över någons vänsterkind. Det är därför den ska vändas.

Vänligen observera att all feedback skall fokusera på texternas litterära/konstnärliga kvaliteter.

/Moderator

Detta är en gammal personlig favorit.


Med lögnen får jag ömma njutningar. Med sanningen får jag örfilar och smärtande ångest. Jag lever i lögnen om att allting är bra idag, jag väljer att leva i villfarelse och jag äter av okunskapens mogna frukter.
Kunskapens frukter är ruttna, dess träd är lömsk som en giftek.

Hellre njuter jag av lögnaktigt välbehag, än att jag låter mig plågas av sanningens hemska odörer och ruttna elände. Låt lögnen upprätthållas, låt den vara vid liv, ändock är jag lycklig i skuggan av sanningen.
Sedan kommer du och blåser ut lögnens låga, du släckte min bekymmerslösa tillvaro du fyllde den istället med skräck och bedrövelse, oro och ångest.
Sömnlösheten är de facto den som skapar galenskap, säg mig vad är det som gör sanningen så vacker? Sanningen är att sanningen är vedervärdig, illaluktande, ful och obeveklig.

Lögnens trygghetsvagga är att föredra.
Rentvå oss från sanningen, förse oss med lögner.
Du ledsagare med smaragdbeklädda fingrar och kluven tunga. Vad är egentligen sanningen? Den finns bara i modifikationer, precis som lögnen i olika versioner, fast lögnen är smärtfri. Så se mig som bedövning, berövade jag dig någonsin något. Så var det ingenting du behövde.

För hur vet du vad som är sanning? Kanske bara ytterligare en lögn. Behöver du en sådan, för att hålla dig lugn?

Alla människor kan inte leva i samma samhälle. Men samma människor kan leva i alla samhällen.

Känslomässigt involverad i tankar om en värld där kaos i alla avseenden råder.
Skrupelfria vettvillingar med maktgalna idéer ger ingen nåder.
Folket i plågor och staden i lågor, ger fritt spelrum till unga förmågor - som svarar med vapnen i hand på alla ifrågasättande frågor.
Men visst känns tillvaron trygg om man är verklighetsskygg, där man ligger i hängmattan på sin rygg. För inte är världen stygg, där alla väl sammanhållna är.
Du har helt fel inställning unge man, du är bipolär.
För här har vi det gott långt ifrån all din inbillade misär.
Vi har till och med en regnbågsfärgad militär.

Så känn dig trygg.