Varför slutade överklassen att klä sig så pampigt?

Nej, där har du en poäng.

Överklassen försökte länge att med olika medel, bland annat lagar, förhindra de andra stånden att klä sig lika fint som dem.

Någonstans under 1800-talets lopp började detta på allvar bli dött lopp, när nyrika kapitalister poppade upp som svampar ur marken och textilier och annat började massproduceras vilket ledde till prisras. Det gick inte längre se skillnad på fint folk och andra bara genom dyra material och stora kreationer.

Då började man skilja på folk med "smak" och "bildning" istället vilket bland annat medförde en "less is more" princip i modet. Att visa upp sitt guld blev ett beteende för trashiga nyrika, inte de verkligt välborna. Ungefär samtidigt växte också bland annat nationalromantiken fram som ledde till att även fint folk ville visa sin nationella tillhörighet snarare än sin klass i klädseln.

(Obs, detta är teori by Katzyn, inget jag läst någonstans)

Lite som med gentlemannabegreppet, som tidigare enbart hade med klass att göra, vid samma tidpunkt förändrades. En bufflig officer hade visserligen rätt klass men kunde kanske inte längre klassas som gentleman då han inte betedde sig som en, däremot kunde en belevad tobakshandlare ses som en gentleman, något som var omöjligt tidigare.

Det var alltså inte längre pengarna utan sättet som blev det viktiga.

I teorin, men i praktiken försökte bördsadeln alltid rigga spelet så att ingen tobakshandlare skulle kunna göra allting "rätt" och därmed platsa bland det fina folket.

Gentlemannaklassen var dock den bredaste och lägsta adelsklassen, så just där hände det nog ändå även en viss praktisk förändring, särskilt på landsbygden där många aristokratiska godsägare med anor faktiskt var fattiga.

Nu pratar jag iofs om 1800-talets Skottland, där en hövlig tyghandlare ofta kunde stå jämbördes med eller t.o.m. högre än en odräglig löjtnant när det gällde att anses som en gentleman.

Blev ganska opraktiskt och osmidigt i 1800-talets alltmer industrialiserade samhälle.

En rik på 1700-talet skulle mest gå runt i slottet eller herrgården. En rik företagare på 1800-talet skulle springa på affärsmöten, åka tåg, spårvagn och ångbåt, hans fru kanske ville springa i klädaffärer eller på caféer. Rätt konstigt att man drog ner på det och allt förändrades under 1800-talet. På 1800-talet kommer ju också fabrikstillverkning av kläder.

Opraktiskt. Man skaffade sig andra statusmarkörer (smycken, klädmärken, sätt att tala ...) istället som var enklare att använda och som var mer diskreta.

Det blir lite jobbigt att sköta allt det där själv med pampiga kläder när man inte har några tjänare längre som hjälper en att klä på sig och göra sig redo för dagen. Det är även som sagt extremt opraktiskt att röra sig och sitta ner i den typen av kläder.

Utöver det så ändrar sig som sagt modet med tiden. Däremot tror jag nog inte på någon renässans när det kommer till just detta modet. Det är nog lite för passe för att göra en återkomst. Men man vet aldrig ...

Det var ju en del av deras uniform.
De levde i ett ståndssamhälle, där varje stånd hade sina olika representativa uniformer.

Så när ståndssamhället dog ut, och demokratin infördes, försvann uniformen. Förmodligen helt enkelt eftersom "överklassen" inte längre var ett jobb, inte var ett ämbete eller stånd.

Men Prästernas uniformer finns ju kvar.
Det är ju den enda kvarlevan av ståndssamhället som lever kvar. Och även där håller civil klädsel på att vinna i popularitet.


Militären hade länge kvar sin ståndsrepresentativa uniform också.
Titta tex på 1800-talets officerareuniformer.
Och jämför med överklassens klädsel.
Överklassen hade förlorat sin ställning, blivit av med sina jobb, och deras uniformer försvann också.

Men under 1700-talet fanns fortfarande ståndsindelningen, och adeln klädde sig i den uniform som krävdes.

Jo fast att de var opraktiska var ju själva grejen, det var det som var fint. Genom obekväma kläder visar man att man inte behöver ägna sig åt kroppsarbete. Även efter att de mer iögonfallande skapelserna försvann använde damerna korsetter som satt så hårt att de knappt kunde andas och herrarna stärkta ståkragar som gjorde att de inte kunde titta i marken.

Men det är sant att en tredje sak som hände under 1800 talet var att medelklassen blev den nya normen och idealet. Att gå runt och vara så fin att man inte kunde sköta ens ett kontorsarbete blev plötsligt pinsamt snarare än stilfullt.