Mp – det nya mobboffret i svensk politik?

På bara några veckor har stora delar av etablissemangs-Sverige så sakteliga släppt sin vurm för öppna gränser, åtminstone retoriskt. Det är naturligtvis inget som har hänt i realiteten än, och det kommer troligen inte göra det heller förrän december 2016, enligt justitiemininstern (apropå TUT, säkra länder etc.).

Men vad som är intressant är att det nu reses krav på att dumpa Mp på den politiska idealismens sophög. Från att ha haft ett debattklimat där alla pissade på Sd, så har Sd nu vuxit sig så starka och hotar riksdagsplatserna hos de andra partierna i Åttaklövern. Alla räknar dessutom med att Sd går framåt i nästa val.

Istället är det nu Mp som mer och mer agerar spottkopp. Alliansen säger sig vara beredda att stödja S om de dumpar Mp. V kastar skit på Mp för svikna vallöften. S själva gör inget för att försvara sitt juniorparti, istället verkar svetsaren rätt nöjd med att ha dem som slagpåse för den impopulära politik han själv driver. Mp ser ut att kunna åka ur riksdagen till skillnad från Kd som numera har vaknat till liv. Ebba BT tuffade till sig och sa att Mp:s flyktingpolitik bara är möjlig tack vare ungersk taggtråd.

Kan vi vänta oss att diverse hipstermänniskor börjar mörka sina Mp-sympatier på Södermalm? Vad kommer hända med alla politruker som har Mp som sin födrok, kommer de börja ta avstånd från partiet eftersom de börjar se Mp-kopplingar som en belastning i ett framtida Sverige där Sd håller i taktpinnen?

Rent metapolitiskt så tror jag Mp:s tid som det partiet ungdomar röstar på "för att det låter bra" är förbi. Mp är inte längre inne, de har varit de som ivrigast har drivit utvecklingen och nu är det de som kastas ut ur bogvisiret på det sjunkande Estonia.

Vad tror ni andra? Kommer vi se brinnande Mp-valstugor i nästa valrörelse?

MP var en gång det partiet alla ville arbeta med, dom var vågmästare och fick gå på fina middagar överallt men nu ruttnar dom bort som gårdagens nyheter ingen bryr sig om dom längre

MP har väl knappast lyckats genomföra eller komma med någonting stort, istället är det mer bensinskatter, bråk om bromma, förbifarten, nedläggande av kalkbruk på Gotland m.m.
MP känns småaktiga tror jag, det blev liksom aldrig något storslaget, utan mer Åsa Romson och giftig bottenfärg. att värna om Afrikanska riksförbundet, romer, och asylsökande är helt enkelt inte inne på samma sätt längre, det känns nog utjatat för många, ungefär som Lady Gaga och Zara Larsson.
Det blir heller inte lika riskfritt socialt att vara "antirasist" när över 20 procent av Sveriges befolkning uppger att SD är partiet de kommer rösta på.

Många har nog en känsla av att migrationspolitiken kanske inre varit så lyckad trots allt. Någon måste hållas till ansvar, praktisk då med ett parti som MP.

Att de numera kallas Islamistpartiet är inte mobbning det är hård och kall sanning. De har politiker som talar varmt om våldtäktsmän och massmördare (IS-krigare).