Vi som lever som självmordsbenägna

Är lite nyfiken på hur det har gått för dig? Har ju gått runt 16 månader sen du skrev här sist. Berätta gärna.

bra sagt!

Hade en nära bekant som jobbade heltid fram tills han tog sig av daga, 14 dagar var han sjukskriven, stod inte ut med att vara hemma sa han.
Han var upp och ner hela tiden, vissa dagar märktes det inte, andra dagar kunde man hitta honom helt ner deppad sittandes i firma bilen apatisk.
Vi gjorde vad vi kunde för hjälpa han, tyvärr räckte det inte.
Det otäcka var att man efteråt förstod att han planerat en längre tid att avsluta det hela, han pratade liksom kryptisk konstigt under en längre tid, tex "denna grej är min, bara så ni vet"
Allt började med frun var otrogen och ville skiljas......

Nu menar jag mer de som är/blir inlagda, gjort självmordsförsök m.m. Dålig dag? Lillrycket

Jag tänker konstant på självmord, och när jag går ner i apatin så blir det tvångstankar. Har haft 3 försök där jag hängt mig, men blivit nerplockad medvetslös, sista gången var inne på psyk med LPT, då vakna jag på intensiven.


Jag vill ofta beskriva det som att jag är självmordsbenägen mot min vilja, för jag kan må bra, saker börjar rada upp sig och framtiden ser inte helt bäcksvart ut men ändåså kommer tvångstankarna, ikväll kämpade jag emot så jag grät från att gå ner till tåget och klippa det.

Jag vill inte leva det här livet.

Hahaha jäkla white knight, du kanske inte förstår att självmord kommer ALLTID vara ett alternativ men med ett jäkligt högt pris.
Läste du ens tråden och försöker förstå eller hoppa du bara in med en otymplig kommentar?


Sen jag skrev här senast:
Bytte folkbokföring under sommarlovet så hela mitt case droppades typ när jag gick till hälsocentralen, skulle behöva gå om hos psykologen och grejer för att få ångestdämpande så orkade aldrig göra det mitt uppe med sommarjobb och så.

Sprang på exet mitten av sommaren och drömde mardrömmar sen dess.

Kom tillbaka till plugget igen och levde rätt skönt; nytt år, nya kurser, ny energi och fixat egen lägenhet och sådär, gick rätt bra.

Hösten kom fort och vissa nätter fick jag svårt att sova (oftast drömmar/tankar om att exet tog tillbaka mig), föll tillbaka i gamla vanor och började ta nattfösare igen så jag fick några timmars sömn då jag skulle upp till morgonföreläsningar.

Uppfyllde en del av min livsdröm som jag tränat och förberett mig för dom senaste tre åren!

Mörkret och ensamheten slog rätt hårt, blev fler sömnlösa nätter.

Plugget sket sig och jag bestämde mig för att ta en studiepaus för att tenta upp några Fx och åka ut och resa för min livsdröm.

När jag insåg att jag skulle sluta plugget gav upp totalt och gick bara på julfester mm innan jag skulle flytta hem, söp i 16 dagar sträck (ej inräknat nattfösare veckorna innan) och levde på cigg, sprit och kaffe och oftast allt samtidigt. Tappat 10 kg sen jag blev student, så här lite har jag inte vägt sen 9an och ligger fortfarande kvar. Tilläggas att jag har väldigt svårt att gå upp/ned i vikt i vanligare fall.

Träffade exet på krogen annandag jul, blev en jävla gråtfest från min sida; all ilska, all frågor, allt svek bara kom upp. Var första gången jag prata med na ansikte mot ansikte på 1.5 år. Bussen kom så vi båda hoppade på, kom inte ihåg exakt men jag sa nånting som slutade med "tror du inte jag saknar att *en typisk sak som vi brukade göra*". Då ser jag hur hon blir tårögd och trycker sig ut för att byta plats och hoppar av vid nästa busshållplats vilket råkade vara en kyrka. Jag gick efter men hon sa bara att vi inte hade nå mer att prata om och att hon aldrig ville se mig igen, sen försvann hon då hennes pappa hämtade henne. Bestämde då direkt att jag skulle gå ner till floden och dränka mig men på vägen dit passerade jag farfars grav där jag bröt ihop och så tur var ringde upp farsan som hämtade mig.

Bott hemma sen dess, åkt tillbaks på några studentfester, träffade en tjej, arbetslös och läser just nu en kurs som fattades för ett programbyte jag bestämde i samma veva som jag bestämde studiepausen.

Ringde upp exet i slutet av februari och bad om ursäkt och att jag inte orkar vara arg nå mer. (Erkänt för mig själv att jag på nån jävla skruvad vänster fortfarande älskar na och förlåtit na, hon kommer för alltid vara min ungdomskärlek) Skrivit två gånger till efter det men konversationen är minst sagt stel, vi har inget med varandra att göra längre spc inte när hon bor i annat land och träffar för nuvarande någon annan vad jag förstått det.

Var vit i två månader men dricker nu sporadiskt framför datorn.

Planen nu är att: få till en dejt med tinder-matchningen jag fick igår (hon tjejen fungerade inte riktigt).
Sommarjobba fram till augusti.
Få till en "vår promenadrunda" med exet då hon förmodligen kommer hem för att fira födelsedag i slutet av juni, tänker då erkänna att jag vill ha tillbaka henne och återta löftet om en dejt vi bestämt när vi blir äldre.
Resa i höst för min livsdröm.
Och beroende på hur det går med dejter och exet och såklart hur jag känner mig: ta livet av mig efter resan.
Sitter för närvarande på TOR och kollar på olika självmordspaket.

Som doktorerna förutspådde så svänger jag mindre och mindre, snart ingenting skulle jag tro men ärligt talat så är självmord mer en önskan och en flykt istället för genetisk sjukdom nu mera.
Märkt hur mitt tankemönster förändrats och jag känner mig mer "klar i huvudet".
Lever på hopp om att jag ska finna en mening med livet (Tinder-matchningen, Dejt om några år med exet, Livsdrömmen) för om jag slutför min dröm i höst och allt pekar mot att jag kommer börja svensonlivet ensam så tar jag en enkelbiljett till Nangijala. Vet ej iom det om jag kommer besvära mig att plugga för en examen men förmodar att jag har ännu en ny jag dejtar då som ger lite livshopp som kommer göra mig ett år äldre.


Allt lite skrivit i affekt för sitter just nu med en jävla rapport som jag är flyförbannad på.

Man åker in, man blir utslängd, man återkommer till jobbet efter två veckors sjukskrivning, man går till på möten med psykologen. Livet rullar på vidare och man får bara åka med.

Känner igen mig mycket i det där sista, man har bra och mindre bra dagar. Enda man kan göra är att gå ut och umgås med folk för så fort man sitter ensam och tankarna kommer så går det bara sämre...
Summan av det hela är som du säger att man bara vill ta livet av sig för man orkar inte med den här jävla karusellen när man hela tiden ska växla mellan bra och dåliga dagar/veckor/månader.

Lever med självmordstankar dagligen. Har bestämt mig att innan 30 ska livet avslutas, går inte att hålla på leva ett sånt här miserabelt jävla skitliv....

De flesta lever som alla andra, du vet att du kan ha självmordstankar även på ditt jobb? det har jag haft flera gånger genom åren.
Och på tal om självmord, i stort sett alla individer har haft en eller flera självmordstanke/tankar under en livstid, är inget ovanligt med det.
Trots allt är det få som tar steget och begår självmord.

I det stora hela här så var det mer en fråga om hur de försöjer sig om de blir inlagda te.x på tukthus. Är det f-kassan som dyker upp vid sänggaveln isf?

Kansks dags för en update igen.

Träffa aldrig exet och Tinder gick åt helsike. Hon lekte med mig och det slutade med att hennes dejt följde med på vår dejt, och med den insikten så förklarade jag att jag inte var ett andrahandsval.
Tjänade ist lite pengar och förberede mig för att ta tag i plugg igen.
Kom tillbaks, tog tag i mitt mindfulness och övningarna på riktigt och lyckades tom vända min pessimism/ realism!

2018 träffade jag tjej och blev med husdjur.
Livet var bra och jag förstår varför en sån toppen tjej föll för just mig just då. Även fast självmord aldrig försvann som alternativ så kändes det väldigt orealistiskt.
För första gången på 10 år så kände jag mig normala igen med motivation, spontanitet, kreativitet och allmän handlingskraft, solen sken verkligen lite varmare om dagarna.
Enda negatiha var att farsans drickande eskalerade och jag sa som småningom upp kontakten med honom.

2019 blev vi sambos och jag började jobba.
Livet gick på och en vardag infann sig. Glädes ändå åt att jag för första gången i mitt liv börjat käna rejält med pengar som jag kunde börja lägga undan.
En kortvarig fred slöts med farsan och han verkade ha tagit itu med sina problem.
Dock julen rasade hans korthus och vi skiljdes vid med ett gevär emellan oss.

Vänner från studierna tappades av en efter en och 2020 har vart ett år sakta neråt.
Hade en snetripp i början av året i den bemärkelse att jag kom till en djup insikt att jag var på väg ner i mörker igen, utan att veta varför, och att jag förmodligen skulle ta mitt liv innan min nästa födelsedag liksom andra i statistiken.
Höll mig samman och bevakade min psykiska hälsa och tankemönster. Haft det tufft men tycker ändå att jag hållit humöret uppe.
Hade på sensommaren semester 4 veckor på kontinenten som jag avbröt tidigt i rädsla att jag skulle göra något impulsivt.
Kom hem och koppla i stort sätt bort hela mitt jag och grävde ist ner mig i arbetet iom att det var en väldigt arbetsintensiv period.
Nånstans här började sambon märka att nånting inte stod rätt till och även jag då närminnet svek mig.
Hon hjälpte mig att söka hjälp iom att jag helt enkelt var som utbränd och jag fick en tid på psykakuten.

Nu har jag sen några månader tillbaka gått på en handfull möten. Precis avslutat mitt jobb då jag inte längre kan sköta mina åtaganden.
Har blivit nerprioriterad till öppenvården och den enda hjälp dom vill erbjuda mig är Brintellix, Voxra och/eller samtalsstöd, så inte ens KBT-terapi.
Hoppas att dom kan intyga till A-kassan att jag var ohållbar i mitt jobb så att jag inte hamnar i 45 arb.dagars karantän från min uppsägning. Om dom inte vill det så kommer jag förmodligen avsluta min "behandling".
Iom allt detta så har jag sen nån månad tillbaks verkligen tappat det och all min ansträngning går åt till att hålla uppe en positiv fasad inför dom vänner jag har kvar. Min sambo är en ängel som hjälper det vrak jag kommit att bli.

Har grubblat mycket senaste halvåret och det enda jag bottnar i är att livet är en dans på taggiga rosor som jag helst vill slippa ta mig igenom, det är helt enkelt inte värt det när man hela tiden tycks slåss mot universum.
"Barndomen är brödet, sedan lever vi på smulorna"

Utöver det så gör min tonårskärlek (tidigare benämnt ex) sig nu obekvämt mycket påmind med både trevliga och obehagliga minnen som jag inte visste att jag hade kvar. Har känt efter vart dessa känslor kommer ifrån och insett att det djupt inom mig fortfarande är den där biten av kärlek till henne som kommer tillbaks.

Har även mer aktivt börjat jaga gamla kranar efter barbiturater och ett par sömnlösa nätter har jag experimenterat med att strypa mig själv medvetslös och har väl det ganska på rutin, även fast det är ansträngande och obehagligt.

Enda anledningen till att jag ännu inte gått vidare till snaran är att jag också grubblat över och kommit till underfund med att det inte vore rätt mot min fina sambo att finna mig så.

Det sammanfattar väl händelseförloppet rätt väl. Om livet som trots allt fortsätter rulla på mina punkterade däck så antar jag att jag kommer komma tillbaka hit om ytterligare 3 år där jag haft en till strimma ljus för att sen åter sakta dala ner till botten igen.
Önskar att självmord inte var ett alternativ för mig och att jag istället kunde finna en slags kämparglöd.
Istället verkar det som att jag med mycket möda lyckas hålla i liv en väldigt liten livslåga.

Var självmordsbenägen i ca 15-20 år, det är inte stabilt!

Men nu har äntligen depressionen gett med sig (visst, jag har hög dos av ett av kraftigaste antidepressiva kvar), o jag kan känna livsglädje igen.

Finns en teori om att många som är psykiskt sjuka är för självupptagna, ett så långt inlägg som ditt som handlar om dig själv och du tror att någon ska orka läsa det tyder på självupptagenhet. Du spenderar för mycket tid på att reflektera över ditt eget liv. Att sluta grubbla över dig själv kommer hjälpa ditt eget mående, hur man nu gör det i praktiken vet nog bara professionella som jobbar inom vården. Sjukt illa om dom inte erbjuder dig mer hjälp om det nu finns.