Vi som lever som självmordsbenägna

Jag blev deprimerad för ca 5 år sen och började få självmordstankar, för två år sedan så slutade jag ta hjälp och blev lycklig.
Jag är mycket väl medveten om att jag inte är i en depression längre och att jag kommit tillbaks till mitt gamla jag, eller nästan i alla fall.

Ända sen det började för 5 år sen så har jag haft självmordstankar lite då och då under veckorna; det är rätt normalt har jag fått höra att folk får det och sen släpper det men det är lite värre för mig, jag står mer och överväger det men gör det aldrig.

Som i fredags när jag stog på tågperrongen och inväntade mitt tåg, jag hade sett fram emot att få komma hem på älgjakt och träffa familj och vänner men ändå fann jag mig själv ståendes på kanten och funderade på om jag skulle ta ett steg ut på rälsen för att få det "klart".
Stod där i 15 minuter och funderade på vad mamma skulle tycka, om jag borde skriva något till henne innan och be om förlåtelse, lämna en lapp, försöka få det till att se ut som en olycka osv osv, plötsligt kom tåget och jag stod kvar på perrongen och klev på som om jag bara stått och väntat där hela tiden.

Sånna här tankar kommer lite då och då, inget speciellt som utlöser dom utan det kan komma en gång i månaden till 2 gånger per dag oavsett om jag är superlycklig eller riktigt nere, dock tenderar det att komma oftare om jag är lite nere.

Jag lägger själv ingen stor vikt vid dom, ibland kan jag slå bort dom direkt och tänka "vad fan är det för dumt jag sitter och tänker på" och andra gånger kan jag bli lite deppig efteråt, mest för att jag börjar tänka på varför jag faktiskt får dom, men det är inget som påverkar min vardag.
Är väl mest irriterande att man blir låst i det tankemönstret i mer eller mindre tid, för det är ju faktiskt inte några trevliga saker man tänker på..

Har fått mer hjälp sen min depression men inget tyder på att jag är deprimerad längre utan bara som att min hjärna bestämt sig för en viss livssyn och sen går tillbaka på ett spår när den har slut på andra saker att tänka på/ när tankarna flyter iväg.
Jag har vissa övningar jag gör för att slippa ångest och bryta tankebanorna men inget hjälper för att slippa tankarna från början utan allt bara "vårdar" dom...

Summa summarum: Jag är en helt normal grabb i nedre 20års åldern, är nöjd med mitt liv och har det faktiskt väldigt bra.
Trots det så har jag djupare självmordstankar i tid och otid som jag blivit van vid och lever med.

Det måste väl finnas fler än mig där ute som går runt så här om dagarna?
Tycker ni att ni lever ert liv till fullo (förutom den här lilla detaljen)?
Påverkar det era relationer? (Jag vet att det gör det för mig när det blir riktigt illa men annars inte)

Jag tror att väldigt många flirtar med tanken på självmord då och då. Är det inte fint att livet faktiskt är ett val och att vi om vi så väljer, inte behöver leva? Det finns alltid en plan B

Varit mer eller mindre självmordsbenägen 15 år +. Är en nihilist och misantrop. Hatar människor och finner livet meningslöst. Redan som barn kom jag med insikt i detta.

De flesta av alla människor verkar idioter på ett eller annat sätt. Som är ytliga fanatiker på ett eller annat sätt. Finns få godhjärtade eldsjälar

Kan inte komma ihåg senast jag var lycklig under en lång period. Det jag älskar är mitt arbete samt intressen. Daglig ångest och självförakt.

Jorden håller långsamt på att ruttna bort. Människor är en egoistisk och självisk varelse. Ingen lust att bli gammal.

Planerar att fly utomlands bli eremit och förhoppningsvis dö senast i 30 års åldern. Tycker synd om ungarna som födds nu, vilket helvete de kommer få. Resurserna minskar, vi har konflikter överallt. Religion förpestar fortfarande jorden. Föroreningar överallt. Skit planet.

Ni som säger att ni är självmordsbenägna, och hävdar att ni har varit det i flera år - hur backar ni påståendet att ni faktiskt är självmordsbenägna?

Om ni är benägna att begå självmord, hur har ni lyckats leva i flera år utan att göra det?
Är det inte snarare så att ni har haft självmordstankar då, än att ni faktiskt är självmordsbenägna?

Jag själv har ofta svackor när jag tänker att det hade varit skönt att bara hoppa ut från en klippa eller något, att livet inte är värt att leva. Det är dock inget jag någonsin har varit nära att göra och kan således inte anse att jag är självmordsbenägen.

Captinhero Det där låter mer som att du är deprimerad och behöver söka hjälp för, det kan vara svårt att förstå när man själv är det och upplever världen på ett vis men sådär är inte en normal människa; tro mig jag tyckte/tycker precis som du och gick runt och var förbannad på allt men man mår inte sådär utan anledning, sådär är inte ditt normala tillstånd.

Intressant fråga faktiskt, anledningen är väl att jag har väldigt svårt för impulsbeslut över huvud taget, det som räddade mig under min depression; sen jag fått hjälp så har jag lovat mig själv att om jag nån gång ska slänga in handduken så ska jag svälta ihjäl mig själv då det kräver ett aktivt beslut i flera dagar.
Som mest har jag kommit till dag 4 och det tar på en, inte bara att man är rejält uttorkad utan dom ständiga tankarna om vad som händer med nära och kära efter jag gått bort.

Förut hade jag en flickvän, innan hon tröttnade på mig, men nu för tiden så gör det ondast att tänka på mamma och min mormor (som också mår dåligt och lever för oss barnbarn) så man skulle kunna säga att när det väl kommer till kritan och man sitter med pipan i munnen så klarar man det inte på grund av sympati (och för att jag tänkt svälta ihjäl)

Edit: Och som tidigare sagt så majoritet av tiden så är jag ju faktiskt lycklig, har lärt mig känna igen mig när dom tankarna kommer och handlar där efter, lite som om man bor i öknen och ser "fan nu kommer det en sandstorm igen, bara att dra upp näsduken då och rida igenom det"

Ibland när det kommer större svackor i livet, som att min flickvän dumpat mig, så självmedicinerar jag med alkohol.
Jag har lärt mig hur mycket jag behöver för att se livet från en ljusare sida och lärt mig att inte dricka för mycket då det får motsatt effekt och ökar ångesten.
Men jag vet ju att den här svackan bara är en period i livet som kommer vara i nån/några månader men att det blir bättre sen, så just nu känner jag att den här svackan börjar gå över och jag förväntar mig mindre självmordstankar framöver

Det är som sagt det som gör det irriterande, att jag kan gå runt och vara hur lycklig som helst och sen bara helt plötsligt börjar man må dåligt, lite som att komma in på Grönalund och mitt under dagen märker man att man tappat åkbandet

Men du Lajtel vad har hindrat dig?
Är det något speciellt som utlöser dina självmordstankar?
Har du sökt hjälp och fått medicin?

Jag är realist, man ser dagligen bevis på hur idiotisk världen är vare sig man" letar" eller de poppar upp.

Efter livserfarenheter så märker man ett tydligt mönster. Ja man har väll varit mer eller mindre i limbo/dystymi. Har inga större förhoppningar. Kan inte blunda för verkligheten. Då lurar man sig själv.

Det kallade jag mig själv också en gång i tiden "Nej jag är inte deprimerad, jag är realistisk"

Men till topic så nej: du går inte runt lycklig i din vardag och funderar på självmord, korrekt?

Ej överdrivet lycklig nej. Självmord inte dagligen men känner oftast hat/förakt/hopplöshet. Ser inte så ljust på min/världens framtid. Aldrig försökt att ta självmord eller något självskadebeteende. Men ibland så önskar man att döden inte var allt för långt borta.

Skapade en tråd för några år sen som jag fortfarande känner. Skulle gärna vilja ha cancer eller hjärntumör eller liknande som tog död på en hyfsat fort

Det fetade: Vem gör inte det?

Jo där är vi båda överens om jag ändå skulle gå bort i en olycka/sjukdom så skulle det vara en acceptabel sorg jag skulle kunna låta min mamma gå igenom.
Känner att någon annan som verkligen vill leva kunde få min livstid och göra nå vettigare av den än att jag går runt i sympati..
Nu går det ju inte göra så så jag planerar att försöka lämna den här världen bättre än när jag kom till den men om jag hade chansen så skulle jag inte tveka

Första gången jag hade självmordstankar var just när ett ex dumpade mig.
Då flyttade jag från Sverige, och vissa dagar kändes det bara helt förjävligt och jag kände att det bara var att ta slut på livet.
Jag hade vid tillfället en liten anteckningsbok med mig hela tiden, som jag skrev i under dagarnas gång. Vid varje dags slut läste jag genom denna boken, från första dagens anteckningar till den senaste noteringen i boken. Detta hjälpte rätt ofta att inse hur små mina problem faktiskt är.

Nu har det gått över 3 år sedan min flytt, och jag har till och från fortfarande självmordstankar. Det kan vara olika saker som triggar dom, ekonomiska förluster, tristess i vardagen, tråkigt jobb där det ibland känns som att jag inte har någon framtidsutsikt, avsaknaden av någon att dela vardagen med, avsaknaden av familj/vänner.

Viktigt att notera är att jag aldrig har varit nära att begå självmord, men saker som får mig att inse att det inte är rätt väg är småsaker.
Tanken på hur glad jag är när jag står på en fotbollsläktare, viljan att lära känna mina syskons barn, det faktum att jag inte har åstadkommit särskilt mycket i livet ännu, och inte har rest så mycket som jag vill resa.
Livet är helt enkelt värt att leva, och jag har mycket svårt att se att det finns någon som har ett så dystert liv att där inte finns något alls som skapar ljus nog i mörkret för att man skall vilja fortsätta leva.

Jag har inte sökt hjälp, men borde antagligen göra det då jag misstänker att jag är bipolär (vem är inte det idag?).

A men titta då har vi en "som" mig då ungefär!

Också funderat på om jag inte också är bipolär eller åtminstone har en fläng av det, tror det är rätt vanligt för oss som går runt såhär att fundera på om man inte har en sjukdom av något slag...

Tycker du att dina relationer fungerar bra?
Hur många vet om hur du mår och hur hanterar dom det?