Mattias Karlsson(SD) vs Stefan Löfven(S) i Agenda 21.15 10/25

Den närmsta motsvarigheten är väl Brinkmann (och i någon mån Ridderstråle). Deras resurser och kontaktnät är förvisso inte i närheten av att kunna jämföras med Soros, men de och deras sfär utgör ändå en intressant kontrast mot hur Karlsson uppträder ikväll och i övrigt. Den nya högern med Fria Tider, Motpol, Nordisk Ungdom, Arktos, i någon mån Motgift m.m. blir bespottade från båda håll - SD skriker nyfascister, rasister m.m., den nationella rörelsen skriker falsk opposition, judelakejer osv. Ungefär som SD blir attackerade från båda håll, etablissemanget skriker nyfascister, rasister m.m. och den nationella rörelsen skriker falsk opposition, judesionister osv.

Skillnaden är att den nya högern de facto tycks sätta ett skönjbart avtryck i alla läger trots att de officiellt är paria. Både bland Sverigedemokrater och nationella, i bloggosfären, på Flashback och i dagliga samtal, till och med i någon mån bland befolkningen i stort och i den offentliga diskursen som helhet, smyger sig in tankar från motpol, dagordningar från Fria Tider och aktioner i linje med NUs. De kompromissar inte med sina värderingar, de har ingen beröringsskräck för att verka i alla miljöer och de ägnar sig mer åt substans än retorik - de tar den metapolitiska kampen.

SD under Karlsson å sin sida, har helt gett upp den metapolitiska kampen och är inte ett dugg intresserade av att förändra folks värderingar, utan väntar in att verkligheten ska driva folk uppgivna över mångkulturella möten i sin vardag i famnen på SD. Väljare som egentligen inte ändrat några värderingar - de har bara råkat drabbas personligen och vill nu rädda sitt eget skinn, inte av någon nationell omsorg för den nation som varit i förfall under decennier. Borgerliga medelklassröster vars röst på SD inte är en protest mot mångkulturen, utan en protest mot att det mångkulturella införandet går så fort att de inte hinner flytta sig och sina barn in i vita enklaver och är nöjda så fort takten åter är på en nivå att de kan hinna rädda sitt egna skinn.

Utifrån det ljuset är Karlssons agerande i debatten igår, liksom SD-partiledningens agerande överlag, rätt naturlig. När man är intresserad av att vinna väljares röster snarare än folkets värderingar, kommer man anpassa sin retorik och lägga sina förslag utifrån vad som utgör bäst smörjmedel för folks övergång till SD. Det är därför vi igår såg Karlsson fegt sitta och hänvisa till Ekeroth om Ekeroths tal, det är därför vi såg Karlsson ta avstånd från SD Lunds beslut att offentliggöra kommunens planer på var framtida asylboenden skulle ligga. Inledningsvis verkade han nästan till och med genuint gråtfära-dig. Det är också därför vi sett SD-ledningen skära av banden med de intellektuella i partiet (J-O Bengtsson, Urban Lindström, Anton Stigermark m.fl.), det är därför vi sett SD-ledningen motarbeta de kompetenta i partiet (typ SD Stockholm Stads styrelse), det är därför vi sett SD-ledningen utesluta de engagerade i partiet. (SDU). Det är därför vi ser SD-ledningen föra en allt mer öppnare strid mot alternativmedia, det är därför man skrotar färdigt material för att internutbilda medlemmarna i sverigedemokratisk ideologi, det är därför man ständigt läcker skit till pressen om sådana man vill kunna utesluta och det är därför man rent av springer och fjäskar för expo för att få hjälp att hitta skit på nationella.

"Det är vad som måste göras för att bli rumsrena", "SD är vårt enda hopp", "Annars ökar vi inte i opinionen" sitter sedan många SD-väljare och bortförklarar det hela med, kanske mest inför sig själva. Det de inte förstår, är antagligen hur extremt mycket 50% av alla röster i ett val faktiskt är. Det krävdes en enorm mobilisering av sossarna av hela civilsamhället - fackförbund, hyresgästföreningen, konsum, unga örnar, ABF, A-lotterierna, a-pressen, allt stod under sossarna - och ett massivt medialt stöd i ett konformistiskt samhälle utan internet för att masa sig upp över 50% efter en lång kamp. Att SD i den enorma motvind man är på alla plan i samhället nå samma stöd, på såhär kort tid, när det bara varit ett enda val efter man först kom in i riksidagen? Jag vet inget sådant exempel på en sådan utveckling för något parti i något demokratiskt land. Då ska Sverige och verkligheten ha gått rejält åt helvete, förmodligen så mycket åt helvete att hela samhället ink. det parlamentariska system redan rasat samman. Och skulle man mot all förmodan göra det, så kommer det ha skett efter en sådan urvattning att man i praktiken inte kan åstadkomma några radikala förändringar, mandatet har man ju fått utifrån spel på motståndarnas värderingshalva och då begränsas också utrymmet med motsvarande.

Förändringen från ett homogent, nationellt samhälle till dagens mångkultur var ett revolutionärt brott mot de gamla värderingarna, men det skedde inte med buller och bång genom att ett nytt "mångkulturpartiet" under starkt motarbetande från övriga samhället nådde 50% och parlamentariskt beslutade om förändringarna. Det skedde genom en intellektuell och metapolitisk scenförändring av tidsandan, som förändrade partierna utan några parlamentariska revolutioner. Kampen för att återinförandet av de nationella värderingarna kan på motsvarande sätt inte ändras genom nya partier, men genom en ny tidsanda. Och tidsandan kan bara förändras, om SD upphör att kanalisera nationella krafter in i ett parti som av beröringsskräck motarbetar all metapolitisk kamp. För den som önskar ett Sverige präglat av nationella värderingar, behöver SD omintetgöras, i det fall det inte inifrån kan förändras, eftersom SD använder sin maktposition till inget annat än att motarbeta och bekämpa de krafter - likt den nya högern - som faktiskt åstadkommer någon förändring.

Det är ur det ljuset man måste se Karlssons uppträdande igår.