Det tycks vara vanligt i människors psyken att lida och ta ett steg längre (push through the suffering) och kulturellt, när vi klarat av att lida vidare, tänker oss att vi förtjänar en klapp på axeln av en större man, alternativt klappar på axeln av flera mindre män. Vi får en social belöning i att vi blir påhejade när vi tagit oss ett steg längre än lidandet.
Jag tror att denna "heder i att överkomma lidande"-grej i min hjärna har börjat övergå till en annan anledning att ta sig igenom lidanden istället för att avsluta det med självmord:
Genom att stanna kvar i existensen trots dess trisstesser och lidanden - framförallt när man är medveten om och kan artikulera att det mesta av ens liv inte är värt att leva ur må bra-synpunkt - skapar man en cirkus i kosmos. Man har logiskt övertalat sig själv att självmord är det mest rationella om ens liv är stort sett lidande, men ändå fortsätter man leva som ett "fuck you" till kosmos - ens liv blir en circus på så sätt att man beter sig som en bisarr klown genom att inte följa logiken som leder till självmord - men att skapa cirkusar i kosmos (att vara rebell) är en anledning att leva ändå. Visserligen kanske denna vilja att leva / skapa cirkus föds ur viljan att hämnas mot kosmos (vilket såklart kosmos inte bryr sig mkt om), men att leva "självmordsbenägen" och tycka att absurditeten i att fortsätta att leva i det tillståndet skapar en sådan circus i kosmos att det självmordsbenägna livet är värt att upprätthålla.
