Psykos, snedtripp, kalla det vad ni vill. Läkarna kallade det i alla fall för en akut psykos.
Detta hände för över ett halvår sen nu. Jag väljer att lägga upp det här för det det vrider om sig i magen för mig än idag när jag tänker på vad jag fick uppleva, och jag vill veta om någon annan varit med om något liknande!
jag var med min dåvarande pojkvän (vi kan kalla han för Patrik) och några av hans vänner och rökte hasch. Jag käkade concerta då för min ADD och det var mycket som hände i mitt liv då som gjorde mig stressad, och det var ju dumt att jag inte tänkte på det.
Och vi kan säga att jag heter Hanna! Det var tredje gången jag rökte hasch. Har rökt grönt några gånger också, annars är det inget jag brukar hålla på med.
Det här skrev jag bara några dagar efter psykosen, och skrev det till en början för min egen skull, och inte för andra att läsa:
Kände knappt av nåt. Vi gick ut igen. Den här gången tog jag alldeles för mycket, drog ner alldeles för djupt. Bara ett bloss. Kändes som att det brann i lungorna och att jag hade svalt oändligt med luft. Nästa gång sa jag nej. Inte för att jag kände mig nöjd, utan för att jag hade så ont. Mådde illa.
Vi går in och sätter oss i soffan. Patrik dricker ur energidrycken och ger den sedan till mig. Jag tar en klunk, och sätter ner burken på soffbordet igen. Sen helt plötsligt vaknar jag, som om jag hade somnat. Jag vaknade till av att killarna försöker prata med mig. Inser att jag sitter och snurrar huvudet fram och tillbaka. Gud va konstig jag är. Fan va pinsamt. Vad gör jag? Ändå kan jag inte sluta. Jag fortsätter att långsamt snurra och lätt svinga runt huvudet. Det är extremt suddigt. Jag ser knappt något. "Hur äre?", hör jag. "Äre bra?". "Hanna?". "Trippar hon?". "Har hon fått en psykos?". Jag öppnar ögonen ordentligt och det slutar snurra en aning. Eller så slutade jag bara tänka på det, jag vet inte. "Hanna?".
Någonting är fel. Helt klart. Ja, jag trippar. Minst sagt. "Nej!", får jag ur mig. Jag trippar men jag kan inte säga det till dom. Varför kan jag inte säga det till dom? Var är jag? Allt jag ser känns obekant. Vilka är de här? Varför är jag här? Det är svårt att fokusera blicken. Det är så suddigt, men ibland blir det tvärskarpt. Tittar på en varelse till vänster om mig. Han ser rädd ut, men ler ändå. Bryr mig inte. Ser plötsligt något väldigt ljust. Som om det inte var något däremellan. Jättesuddigt. tvärskarpt. Det är en TV. Youtube. Morran och Tobias. Okej, just det. Vi röker på. Helt plötsligt ser jag ett ansikte. Känner inte igen. Bryr mig inte. Ser ett till. Tittar länge den här gången. För det känns som att jag börjar fatta. Börjar koppla ihop. Det där är Patriks kompis. Och han som sitter närmast är Patrik.
Nu börjar jag verkligen koppla. Jag är död. Såklart. Eller så dör jag just nu, jag vet inte. Jaha. Minnen dyker upp. Ju mer jag tittar runt på saker desto mer minns jag. Desto mer inser jag. Desto mer blir allt logiskt. Allt faller på plats. Minnen från hela mitt liv dyker upp. Som om att livet passerar revy. Varenda liten grej jag tittar på, eller ens tänker på eller minns, leder till ett annat minne. Ångest. Hela mitt liv har varit en fantasi. Det är bara ett skämt. Panik. Ångest. En lek. Djävulens påhitt. Han har bara lekt med mig. Jag fryser. Mer Ångest. Mer Panik. Skit hela uppväxten, skit hela tonåren. Sen ger han mig Patrik. För han vill att jag ska dö när liv börjar gå uppåt. Så han kan skratta åt mig när han tar mitt liv ifrån mig.
Ännu mer ångest. Helt panikslagen. Djävulen tycker det är kul. Nu ska jag dö. Jag tittar på Patrik. Så perfekt på alla sätt och vis. Klart det var för bra för att vara sant. Mer ångest. Jag fryser. Det känns som att jag faller ner i ett bottenlöst hål och det enda ljuset är han. Men jag kan inte nå honom. Hjärtat bankar hårt i mitt bröst. Dör jag nu? Är det en hjärtinfarkt? Det gör ont. Det gör ont i hela kroppen. Nu gör det ont i knät. Jag ner tittar ner på mitt knä, för att sen börja inspektera mina händer. Allt är i slowmotion. Mina biceps krampar. Det rinner vatten nerför mitt ansikte.
Jag tittar runt i rummet. Men jag kan inte sitta stilla. Kan inte hålla kvar blicken någonstans. Jag vinglar, nästan svingas fram och tillbaks, höger och vänster. Ju mer jag tittar på saker blir allt mer klart. Mer logiskt. Jobbigt logiskt. Nu rinner det blod ur näsan också. Varför bryr sig ingen? Det är för att de inte existerar. Och jag existerar inte heller. För jag är död. Eller håller på död, jag vet inte.
Jag ser mig själv i tecknat, med händerna för ansiktet. Jag drar sakta ner händerna och tittar upp, som om jag precis insåg något. Jag ser helt förstörd ut. Det är som en serie av bilder. Eller liksom sekvenser av det som händer här och nu, framför mig, som läggs ovanpå varandra i en hög. I ena sekunden är det jag gör och säger och tänker helt logiskt, och i nästa också, men då är det helt ologiskt det jag gjorde sekunden innan, och nästa sekund likadant. Och så fortsätter det. Allt börjar blir mörkare. Rödare. Det är kallt. Jag är kall. Det ilar i hela kroppen.
Nu har jag kommit på det. Jag är verkligen död. Alldeles nyss dog jag och det här är döden. Ännu mer ångest. Fryser. smärta. Det här är döden och det är en evig plåga. För varje sekund kommer det blir värre och värre och till slut går det inte att må sämre. Då har jag nått den djupaste ångesten, den största paniken, rädslan, och framför allt kraftfullaste smärtan. Piken av lidande. Där nere i avgrunden, där är helvetet, och där kommer jag ligga för evigt.
Livet är kort, och döden är plötslig, oväntad, och varar tills du har blivit så galen att du kommer till nästan fas. Vad nu det är. Det ser jag då. Jag vill inte veta, men väntan och vetskapen att jag är på väg dit är hemskt nog. Ångesten går inte beskriva. Smärtan likaså. Det bultar i bakhuvudet. Det känns som knivar. Allt ser lite ut som tecknat. Som en serietidning som vänder blad varje sekund. Men endast en bild per sida. Allt är rödsvart. Jag ser mig själv falla död, men reser mig lika snabbt. Det rinner blod nerför ansiktet. Känns som fingertoppar över mina läppar. Men ser inga händer.
Jag börjar se ett mönster. Allt är så logiskt nu att allt känns meningslöst. Mönstret blir allt tydligare. Exakt allt jag tittar på ger mig en aha-känsla. Inte en bra sådan. Ser alla kopplingar, alla samband, alla mönster. Meningen med livet. Finns ingen mening. Det är bara en fantasi. En illusion. Allt är så logiskt att allt jag någonsin har gjort i mitt liv har känns meningslöst och har varit förgäves. Allt är meningslöst, och hur meningslöst allt än är kommer jag fortfarande vara fast i denna fasansfulla limbo. För nu
är jag mönstret. Jag är allt och ingenting. Jag är noll.
Det börjar klarna lite. Jag ser Patrik. Det är som att jag hittat ett kryphål. Jag greppar tag i honom så hårt jag kan. Jag vaknar igen.
Nu står jag upp framför TV:n och har kommit tillbaks till verkligheten. Helt panik slagen. Gråter, och håller handen över bröstet som känns ska sprängas. Helt förstörd försöker jag förklara vad jag varit med om. Men hur ska jag förklara något som detta? Hittar inga ord. ”Jag vet vad det är som händer!”, är det första jag säger. Sen fortsätter jag ”Jag är.. jag har kommit på att.. jag har insett.. det är.. ”.
Spenderade natten efter på psyket då jag kände att jag höll på bli galen av overklighetskänslorna, som om jag höll på åka in i psykosen igen. Hade mer eller mindre overklighetskänslor i flera månader efteråt, och väldigt djupa tankar drabbas jag av än idag.
Kan även berätta att jag var försatt i någon slags trans under hela tiden. Helt okontaktbar. Jag bara satt där. Det började med att jag skrek "nej!", som om jag kom på nåt jag glömt eller så, och satt där men händerna för ansiktet. Och sen till en början kollade jag runt i rummet på alla, helt tom i blicken, och hur lugn som helst. Sen däcka jag i typ en sekund, och sen satt jag mig upp igen. Men sen satt jag bara där, helt stilla. Patrik hjälpte mig att ställa mig upp och och då greppa jag tag i hans armar och 'vaknade', så att säga. Å flippade ur, grät och försökte förklara och pratade 89274km/h, men inget jag sa var sammanhängande eller begripligt.
