Citat:
Ursprungligen postat av
Konrad
Med det sagt så är min ståndpunkt som sådan att Sveriges väg mot framtiden endast går genom att uppmuntra till att skapa fler kvalificerade arbetstillfällen. Arbeten som står i topp i den internationella konkurrensen, högre effektivitet. Större rationaliseringar. Färre jobb ska hela tiden vara mantrat = mindre befolkning. De som slås ut slås ut.
Vi lever inte för att arbeta. Vi arbetar för att överleva.
Allt onödigt ska bort.
Du har helt rätt.
Det finns en aspekt som konsekvent ignoreras i debatten om låglönejobb: effekten i ett välfärdssamhälle som Sverige. Det finns inga teorier om detta inom ekonomiska vetenskaper, och att ingen har fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne för detta ämne beror på att ingen har tagit i det.
Ändå är det en väldigt enkel fråga. I ett välfärdssamhälle som Sverige ska alla få del av välfärden oberoende av den egna plånboken. Det är själva idén med vårt välfärdssystem. Den som behöver ett nytt hjärta ska få det, till en kostnad av 3 miljoner oberoende om det är Volvos VD eller en person som nyss fick asyl och inte har betalat in en skattekrona i Sverige.
Det är väldigt vackert. Men faktum är att en lågavlönad person betalar in mindre skatt. Och om andelen lågavlönade ökar kommer skatteintäkterna att minska i motsvarande mån. Om principen "till alla enligt behov inte enligt plånbok" fortfarande ska gälla kommer standardservicen att minska för
alla.¨
För att illustrera detta skrev jag en gång denna text på den hädangångna sajten Exilen, där det fanns en korkad debattör med nicket Enigma:
Enigma och den solidariska kaffepolitiken
Vi har ett kontor där det jobbar
1. Enigma, aktad sociolog med statistisk spetskompetens, lön 400 000/år
2. Frasse, kontorsassistent, lön 200 000/år
3. Abdullah, städare på halvtid, lön 100 000/år
4. Halta Lotta, arbetshandikappad som har lönebidrag, arbetsgivaren betalar 2 000/månad = 25 000/år
Kontoret bildar nu en kaffekassa för att täcka gemensamma kaffeinköp. Man kommer överens om att alla ska betala 1 promille av sin årslön, och lönekontoret drar den. Utfallet blir
Enigma betalar 400 kr/år
Frasse betalar 200 kr/år
Abdullah betalar 100 kr/år
Lotta betalar 25 kr/år
En kopp kaffe kostar 50 öre att tillreda. Om nu var och en fick ut kaffe i proportion till sin insats, och om vi räknar med 200 arbetsdagar/år för enkelhetens skull så kan
Enigma dricka 4 koppar kaffe/dag
Frasse 2 koppar/dag
Abdullah 1 kopp/dag
Lotta ¼ kopp varje dag, eller 1 kopp var fjärde dag
Men nu var ju poängen att man bildade en gemensam kassa med av var och en efter förmåga. Pengarna räcker till 7,25 koppar per dag, dvs knappt 2 koppar per person, om man delar lika. Och det är meningen.
Nu är saken dock den att Abdullah och Lotta har litet mer tid att sitta i köket så de sätter gärna i sig 3 koppar varje dag. Lotta behöver dessutom mer kaffe av medicinska behov. Nu kan Enigma inte få sina 2 koppar. Hon får nöja sig med 1. Hon blir lite förtretad.
Abdullah och Lotta föreslår att man ska höja utdebiteringen till 2 promille av årslönen så att alla ska kunna dricka knappt 4 koppar per dag. Utfallet skulle bli:
Enigma betalar 800 kr/år
Frasse betalar 400 kr/år
Abdullah betalar 200 kr/år
Lotta betalar 50 kr/år
Nu börjar det där med solidaritet svida. Engima säger nej till förslaget. Frasse lägger ner sin röst. Abdullah och Lotta röstar igenom förslaget.
Fattar inte ni godhetsapostlar att det är just så här man gör när man finansierar saker och ting skattevägen? Man tar ut skatt efter förmåga (med det tillägget att skatten också är progressiv så att Enigma egentligen skulle ha betalat proportionellt ännu mer) i syfte att kunna låta andra som inte har lika gott om pengar få del av nyttigheterna.
Fatta detta: Man måste alltid TA UT någonting av någon för att någon annan ska kunna FÅ. Det är det som brukar kallas KOSTNAD, ja, jag vet att det också kan kallas fördelning eller överföring, men för den som betalar är det ändå en KOSTNAD. Den som betalar, är nettobidragsgivare, måste sänka sin standard, dvs konsumera mindre, för att någon annan ska kunna få.
Och det är så jag vill ha det! Jag tycker detta är en utomordentlig princip, rätt tillämpad och i rimlig omfattning. Så här fungerar det svenska välfärdssystem som jag VILL HA, och VILL HA KVAR. En solidariskt finansierad sjukvård som ställer den först i kön som har störst behov, inte den med störst plånbok.
Men det kan väl inte vara så svårt att fatta att om det nu kommer till FLER Abdullahs och Lottor i systemet, så måste Enigma – och de andra i systemet - avstå från MER av sitt kaffe. Eller betala in mer.
Det som gäller kaffe gäller för sjukvården. Ska den delas på allt fler som kan bidra med allt mindre med person så kommer den obönhörligen att urholkas och sjunka i kvalitet.
Och samma sak gäller alla andra skattefinansierade tjänster.
Ni som svänger er så lättsinnigt med att ”invandringen är ingen kostnad” – är ni beredda att tänka igenom kaffeexemplet?
---
Tillägg: Det är förstås bättre att människor arbetar till en låg lön och betalar in litet skatt än att de inte arbetar alls och inte betalar skatt alls.
Men låglönejobb är inte lösningen för Sverige och en större andel lågavlönade innebär mindre offentlig service åt alla.