Vi som vandrar på natten, hur många är vi? (obs ej "pappor på stan")

Händer inte ofta, men jag älskar att promenera utomhus sena kvällar och nätter. Speciellt på sommaren och på hösten.

Lugnet, tystnaden, gatubelysningen och månljuset. Det är en speciell känsla att vandra på natten.

Jag får nog placeras in här med. Lugnt & fridfullt utan en massa pissiga människor.

Kommer ihåg en sommar när jag var yngre ställde jag klockan på 03.00 och tog långkörare på 3 timmar. Tog en kort nattpromenad här om dagen igen. Vid typ 00.30 men var bara ute i typ 20 min. Bor ochså i en lugn förort hade nog inte gjort det i rinkeby direkt eller i stan. Känner mig dock som en luffare att gå på natten så nog inget jag forsätter med även om det var skönt utan en massa idioter som är i vägen

Jag brukade alltid nattvandra tidigare. Helt otroligt härlig känsla. Trots att det bara är ett par år sedan så gör jag det aldrig nu för tiden. Det känns numera för osäkert, trots att jag bor i samma stad nu som då. (Är kvinna.)

Alltid gått på promenader som varar i timmar, blivit mindre med tiden sedan IBS blev värre..
Men älskar och gå sent på kvällen/natten på vintern, helst när det är riktigt snöigt och kallt.
Var ute och gick på vinterkvällen när stormen drog in över Sverige för 1-2 år sedan, var skönt och gå i den extrema vinden och snön, var en man i 30 års åldern som körde upp brevid mig på en väg där folk inte brukar åka så ofta, vet inte om han såg mig på långt håll, men det är väldigt öppet där så vinden tog rätt bra, mannen kör fram och kastar upp passagerardörren och frågar vart jag ska och om jag ville ha skjuts, förklara att jag var på promenad, såg ut på hans min som om han hade sett ett spöke

Känner igen allt du skriver inklusive att vandra mitt i gatan. Jag bodde i Helsingborg på 80-talet och brukade vandra i timmar i den tomma nattstaden vid 2-4-tiden under min mest misantropiska period. Man kunde t o m gå genom de ruffiga kvarteren på söder/Högaborg på den tiden där man inte ens vill vistas dagtid idag.

Ibland kunde jag stå stilla några minuter vid någon brukslokal i 50-talsstil, som industribyggnad, postkontor el dyl, och titta på hur gatljuset föll på byggnaden. Det är något speciellt med en sovande stad. Lugnande, stilla.

Hej, det finns nog många som du. Men de märks inte så stort i samhället i och med att de flesta sover då. Min lillebror är likadan. Han kan va ut hela nätterna och går runt både i stan och skogen. Han är inte så pratsam av sig men en vänlig själ. Han finner också ro i sina nattliga promenader. Vår mamma är lite orolig men jag säger att det inte gör någon skada. Han kommer ju alltid hem.

Då får vi hoppas denna tråd blir kort, annars kommer allt för många pissiga människor vandra på natten.

Jovisst vandrar man gnska ofta. Det är lättare att tänka när man är ute i det fria.

Hur menar du nu? Nattmänniskor är ett eget sorts folk. Vi är fridfulla grubblare, vi är inte storstadsstressande lallare.

I natt blir det en riktigt lång tur genom villaområden, centrum och joggingspår. Klockan 00:30 går jag

Jag älskar att vandra på natten men tyvärr blir det inte särskilt ofta nuförtiden. Som tjej känner jag mig extremt otrygg, i synnerhet då jag tycker om att lyssna på musik under vissa delar av promenaden. Helst smyger jag ut runt 2-tiden och är helst hemma innan 6. Jag bor i en liten stad, och min favoritrunda är att gå genom centrum, för att sedan ta skogsstigarna till stranden. Där sitter jag och ser på soluppgången. Rätt magiskt.

Min bästa upplevelse var då jag gick ut i en småstad i norra Italien. Det var otroligt fridfullt, och man kunde skymta små ljus överallt från de kringliggande bergsbyarna.

Synd att man inte är en biffig machosnubbe på 1,90, då hade man sluppit vara rädd.

Sen jag skadade mig på arbetet (Lagom till att bli sjukskriven hela sommaren...) så har min dygnsrrytm helt förändrats ^^ Så nu har jag börjat gå ut på nätterna med hunden (Bor långt ute på landet) .. Och det är riktigt härligt.. Är väl en "nattvandrare" Sen gammalt, då jag alltid har älskat att vara ute efter mörkrets inbrott ...