Citat:
Riddare kunde bevisligen strida avsuttet när situationen krävde det. Om inte annat var det svårt att strida till häst under belägringar och sjöstrider, som var en stor del av krogföringen.
Citat:
Dessutom är det en ganska seglivad myt att rustningarna inte var något att ha utan häst pga tyngd. De flesta riddares utrustning vägde inte mer än vad dagens militärer släpar runt på och på riddare jämt fördelat över hela kroppen.
Japp, detta är en klassisk historisk myt (skapad framförallt under 1800-talet av viktorianska historiker) som numera är avlivad.
Citat:
Sedan stämmer set heller inte riktigt att det var bössor, armborst och pikar i sig som blev riddarnas undergång. Även på väldigt nära avstånd kunde en rustning motstå såväl en pil som skäkta eller kula. Utan det var snarare den rent ekonomiska följden. Riddare och deras rustningar var för dyra och för då till antalet jämfört med pik och gevärutrustade rekryter i massor.
Nja, det var snarare så att pris/prestanda-kalkylen vägde över till helrustningarnas nackdel när handeldvapnen blev allt kraftfullare. Som påpekats i tråden levde dock rustningen kvar rätt länge, inklusive kyrassiärkavalleri i mer eller mindre helrustning.
Citat:
Sedan var utöver de vapen som redan nämnt, krossvapen något som riddarna använde. Särskilt mot varandra eftersom svärd endast med stor svårighet kunde göra någon vidare skada på en helbepansrad fiende.
Plåtrustningen var faktiskt en mindre revolution, som dock helt hamnat i skymundan av eldvapnen ett par hundra år senare.
En riddare i plåt var mer eller mindre osårbar (tänk fånig rollspelskaraktär eller actionhjälte) om hen inte gjorde något rejält dumt eller stötte på en motståndare med specialbeväpning och speciella skillz (typ svärd-som-spjut-eller-klubba).
orgier med hungriga nunnor fick nya krafter att åter sätta sig till häst.
