Varför tenderar fackspråk inom svenska akademin resultera i lånord/anglicism?

Bibetydelse ska ses som en betydelse vid sidan om den huvudsakliga. Således kan det finnas fler än två betydelser för ett ord och ett ords bibetydelser kan vara fler än en.

Kul tråd, kan till viss del se TS ts om att vissa ordval akademiska ordval kan uppfattas som högtravande om använda i fel sammanhang. Det är väl också hänt att det utvecklas "folk-betydelser/användning" av akademiska ord (teori är väl typiskt) som i förlängning gör att ord i mera vardaglig eventuellt nedtrubbad betydelse kan te sig onödigt högtravande. Detta kanske inte är så problematiskt utöver att användaren kanske främmandegör sig för åhörare.

I sammanhang där åhörarna är insatta i fackvokabulären och där skarpa distinktioner krävs är förstås inlånade eller annars till synes komplicerade ord en nödvändighet. Motargumentet kan förstås vara att det utifrån svenska grundord borde kunna utarbetas passande fack terminologi utan inlån. Ser man till tråden rubrik verkar det vara huvudinvändningen men jag vet inte om direkt avspeglas i tråden.

Mest problematiskt är väl om avtrubbade "folkbetydelser" används i ett sammanhang där de korrekta fackspråkliga distinktionerna efterfrågas. Detta vet jag förstås ingen om

Samtliga villkor för »negativa konnotationer« uppfylls i »negativa bibetydelser«. Ordet neger har en andrahandsbetydelse som nedsättande, med avseende på lägre stående art.

Connotation
the associated or secondary meaning of a word or expression in addition to its explicit or primary meaning

http://dictionary.reference.com/browse/connotation

Men för all del, låt inte mig stå i vägen för ditt hårklyveri.

Du kallar undervisningsmaterial för universitetskurser för läroverk, och tror att du behärskar svenska språket tillräckligt väl för att kunna ha legitima synpunkter på vilken fackterminologi som används i universitetsundervisningen?


Likafullt är en konnotation snarare en medbetydelse, eller kanske ännu hellre en medbemärkelse, än någon bibetydelse, så som det senare begreppet faktiskt avkodas i allmänspråket. (Och i fakckspråket används ju, som sagt, konnotation.) Man jag ser fortfarande inte vad det är för problem med det exakt definierade paret denotation och konnotation, som för övrigt är myntade på franska - av Saussure, vill jag minnas - och således gallicismer snarare än anglicismer.

Du och dina gelikar kan säga vad ni vill. Svenska uppslagsverk gör gällande att bibetydelse är en svensk översättning av connotation. Medbetydelse är inte ett ord. Bibetydelse föredrogs, vilket jag redan förklarat är fullt rimligt det också.

Synopsis och disposition. Här invänder jag mot den överdrivna komplexiteten, inte att det är inlånat. Precis som att svenska facktermer inte är möjliga!

Disposition är för övrigt dubbeltydigt.

Jag tror att det finns flera orsaker. Ofta påverkas man av vilken litteratur man läser och det är lätt att hamna i en yrkesjargong, framförallt när det kommer till vissa termer och begrepp som är väl definierade och omedelbart förstås på samma sätt av alla parter.

Att bli förstådd är viktigt, men ofta skriver man inte för gemene man, utan för andra akademiker då det uppfattas som viktigare att föra forskningen vidare inom forskarkollektivet, än att nå ut till allmänheten. Den delen finns det andra som tar hand om.

En tredje orsak är att forskare inte alltid besitter språkets gåva. Att skriva populärvetenskapligt kräver något helt annat än de färdigheter som många forskare besitter. Kanske borde man lägga större tonvikt vid just det i utbildningen, men det är nog inget som ter sig som en nödvändighet för de flesta kursansvariga. De är ju trots allt akademiker inom sitt fält, som fostrar akademiker inom sitt fält.. och där förstår ju alla varandra.

Personligen skriver jag texter som är så knastertorra att folk somnar efter två tredjedelar av innehållsförteckningen. Jag pressar inte medvetet in varken lånord eller anglicismer utan lägger istället stor vikt vid textens stringens, vilket gärna ger en något torr smak i munnen.

Ingen tvekan om den saken. Frågan är varför svenskan förbises, som en självklarhet, när det gäller fackord. Jag kan garantera att om er ödmjuke skribent ifrågasatt användningen hade de svarat exakt som Hamilkar gjorde. Att det är en språklig nyans svenska begreppet inte får med i det motsvarande ordet. Vi såg hur det resulterade i den här tråden... Hårklyveri. Desperationens alla metoder. Nu gick de rakt in i en vägg med den här killen som inte föddes igår, men bättre lycka nästa gång liksom...

Jag önskar verkligen att fler omfamnade svenska språket även vid fackbruk.