Citat:
Ursprungligen postat av
Overklighets
Känner du att det verkligen är ett problem för dig så finns det en del att gotta sig i så som boendestöd och kanske något mer medkänsla från myndighetshåll vilket resulterar i att det inte blir något tjafs om huruvida man ska ha bidrag eller inte om man har tur. Baksidan kan vara att man känner sig stämplad och verkligen agerar ut sin efterblivenhet eller blir kroniskt deprimerad. Man kan ju få hjälp som en på riktigt utvecklingsstörd får, och så stagnerar man i sin utveckling och fastnar på någon daglig verksamhet utan att man fattar hur det gick till. Är man någorlunda normal så kommer ångerkänslorna som ett brev på posten förr eller senare då man kan uppleva att man har kastat bort sin potential.
Har du problem med att få vardagen att gå ihop så kan det helt klart vara värt det. Men det kan som sagt komma att kosta en i form av värdighet, självförtroende och annat.
Obs. Det kan ta både ett och två år om inte ännu mer att få det på papper.
Tack för snabbt svar.
Du har rätt, jag har för det mesta små problem. Största problemet är min sociala kompetens. Jag har redan utvecklats en hel del, men känner mig fast ibland.. Det hjälp jag främst vill är att bli insatt i något grupp där man kan träna på att bli bättre på att prata med andra.