Liberalism kontra meritokrati

I Balzacs roman Pappa Goriot beskrivs en man som lever i säck och aska trots att han byggt upp en förmögenhet, allt för att döttrarna skall få komma upp sig i sociteten.

Här fångas det som många har bekymmer med vad det gäller både det liberala och det liberalistiska.

Det liberalistiska synsättet är här - ja det är hans pengar, han har rätt att göra det han vill med dem. Skall man med våld tvinga honom att inte gynna sina döttrar? (Dessutom finns det en stark sympati för iden med att hjälpa sina barn).

Problemet för människor som inte delar det liberala synsättet är att döttrarna får en orättvis start. Det lönade sig i och för sig för fadern att arbeta, men en man eller kvinna från enkel familj kommer inte ha samma möjligheter att skapa sig ett liv som döttrarna. De kan vara hur odrägliga som helst, och kommer ändå att leva i sus och dus.

(Sedan finns det människor som vill dela lika mellan alla, lite oavsett. "Till var och en efter behov, från var och en efter förmåga", "fattigdomen fördras lättare om den delas av alla" och sånt, men de lämnar jag därhän)

Det finns ett konkurrerande synsätt att "det skall löna sig att arbeta". I extemfallet kanske, att komforten hos världens människor borde avspegla sig i hur just de presterar. Bara inkomst, ingen förmögenhet, lev upp alla pengar. Mercedesarna körs av framgångsrika cancerforskare. Som kan vara födda i Rosengård, men i det rättvisa samhället (som Platons Staten) naturligtvis har sållats fram på sina egenskaper. Tror ingen skulle vilja bo i det samhället, men men...
Meritokrati, alltså.

Men i de flesta samhällen finns det ingredienser av både rättvisesynen och den liberala synen, som Sverige, som körs lite mixat 50/50.

Så dels, hur ställer sig liberalisten till meritokratin?

Dels, är det bara så, att den som är född överklass/pengar i bakgrunden väljer liberalismen, den lite lägre medelklassen väljer meritokratin? Och fattiglapparna väljer socialismen? Man väljer det synsätt som gynnar en bäst, klär girigheten i vacker kostym?

I en verklig meritokrati så handlar det inte bara om högpresterande kontra lågpresterande, i en meritokrati så växer en individ politiskt tack vare hur denne presterar, kanske inte direkt kopplat till det sociala livet men...kul trådstart!

Den som har lite tror sig gynnas av att denne genom omfördelningar får ta del av resurser från dom som har mer, vi som är liberalt sinnade vet ju att så icke är fallet men statens totala hegemoni är enormt stark så många vet inte hur alternativen skulle te sig.
Här under faller nog också medelklassen.

När det gäller "överklassen" så har ju inte sällan rikedomen kommit genom samarbete med staten i olika former därför tror inte jag att sk. "rika" är liberalt sinnade i någon större utsträckning, socialdemokratin har varit deras partner och mjölkko så där tror jag nog att valet av liberalism i dom flesta fall är långt borta.

Du definierar inte rättvisa. Att människor är olika, långa, rika, begåvade, snygga.... har inget med rättvisa att göra.
Den som anser det vara orättvist att någon ärver en förmögenhet utgår från en eller annan outtalad omfördelnings premiss. Men återigen detta har inget med rättvisa att göra.
Ett rättvist system kännetecknas av att alla som omfattas av systemet behandlas lika. Av det följer till exempel att progressiv skatt är mindre rättvis jämfört med platt skatt.
Ett annat påpekande: Platon förordade ett totalitärt styrelseskick.

Jag förstår inte riktigt frågeställningen, eller snarare, ser inte motsättningen mellan liberalism och meritokrati.
Som liberal förespråkar jag ju meritokrati, dvs din börd, ditt namn etc är ointressant, det är din prestation, din kompetens som avgör ditt värde.
I ditt specifika fall (med bortskämda rika döttrar av fattig börd som försöker ta sig in i aristokratin) så är ju varken liberalism eller meritokrati aktuellt.
Men i ett liberalt samhälle har du rätten att skämma bort dina döttrar (men ingen garanti att det ger dem hög status), och i ett liberalt/meritokratiskt samhälle finns det knappast någon aristokrati.

Försöker du hitta på sökta exempel på paradoxer, eller var det en ärlig fråga?

Absolut en ärlig fråga. Och påstår du att din börd är ointressant? Och att den som kommer från ett fattigt hem har samma möjligheter att prestera som Eva Hamilton? Ens några möjligheter?

Det är just bortskämmandet som gör liberalismen till en antimeritokrati. Rättvisa och ett visst tvång är mer eller mindre en förutsättning för en meritokrati, rent praktiskt. Att det är din prestation och inte din bakgrund som skapar din välfärd.

Vad Platon, om det nu var han eller Sokrates, förordar är lite varierande då man läser hans dialoger. Kom ihåg att The Republic är en tankelek, målet är inte att skapa en perfekt stat.
Visst är det orättvist att folk är olika långa. Eller har en krokig näsa. Eller snarare, det är ju lite upp till var och en att definiera sin rättvisa, oftast på det sätt som gynnar en själv. Ditt stycke "Ett rättvist system kännetecknas..." faller nog inte i god jord hos nån större del av befolkningen.
Det blir ju någon slags bedömningsfråga, vad rättvisa är. Skulle nog säga att en definition, och ett läge där alla muttrar lite besviket, men motvilligt går med på att det är godtagbart, är nog ett ganska bra läge. Sverige runt 85, kanske? Då hade väl arvsskatten sjunkit en bit efter Pomperipossa och högerregering...