Frankfurterskolen, kritisk teori osv. i grova drag - och flummfeminismens plats här
Här har vi en klass av teorier och ideologi som har gemensamt, att de förpliktar sig på en samling diffusa åsikter kring vad som "konstituerar" människan. Gemensamt för teorierna är, att de utgår från såna åsikter kring meningsfulla liv och världsförståelse som utesluter att kapitalism, och dess ideologiska grund i liberalistisk etik, är förenlig med ett autentiskt liv. (Ironiskt nog är det samma typ av reflexioner som motiverar dessa sionistjudar, som motiverade många akademiska nazister, t.ex. Heidegger - varför Heidegger ofta ses som lite av en hjälte inom dessa kretsar!!!).
"Diagnosen" av vad som möjliggör såna "felaktiga" ideologiska projekt som liberalism - ideologier som verkar ge rationellt stöd till kapitalism som, ex hypothesis, är skadlig - spåras av dessa tänkare till "absolutism" och "universalier". Typ "kategorier" som står bortom historians flöde, och som teori och ideologi ska "klarlägga". Denna diagnos tar sig till olika uttryck i olika texter. Vissa vill t.ex. göra gällande att precis samma "dogma", att det finns en sådan "verklighet" som subjektet har tillgång till som objekt, ligger bakom begrundelsen av såväl felaktiga ideologier som vetenskapsfilosofier och vetenskaper.
Därför hör man ofta snack om "positivism". Men när empiricisme behandlas, så är det endast som ett specielt symptom på samma sjukdom, och målet med dessa teorier är att skaffa sig av med sjukdomen själv.
I denna skola av tänkare hittar man kimen till vanlig kulturmarxism. Men du hittar ingen "kommunist" eller så. Tvärtemot. Hela denna sortens tänkning är, till sin interna logik, en reaktion på just sovjets realisering av "botmedlet" i praktisk form. Bolschevikerna såg, kan man säga, problemet med kapitalism och dess ideologiska grund. Men sedan skapade de samma sjukdom i ny form.
Helt urvattnat så är grundidén här att själva de kategorier vi tänker i, genom hela den Europäiska historia, är samma. Typ uppdelningen av världen i subjekt och objekt. Och alla delmoment i idéhistorian, där man har hittat vissa tekniska problem med en bestämd "metafysik", ledar till lösningar som rehabiliterar problemet i ny form. Problemet är, enligt dessa folk, själva ramverket för förklaring.
På ett tekniskt plan kan ges exemplet med att säkra vetenskapen mot "extraempiriskt" innehåll som guidade den logiska positivismen. Vad man här ville undvika var att vetenskapsfolk smög in termer som figurerar i vetenskapliga propositioner, där propositionens sanningsvärde inte har att göra med sakförhållanden, och som därför inte kan vara objekt för empiriska test. Kort och gott att säkra sig mot metafysiska propositioner. T.ex. innehöll Newtons begrepp om absolut tid extraempiriskt innehåll. Lösningen var, enligt dessa tänkare, att inse att vetenskapliga propositioner alltid är predikativa, och att predikater alltid endast refererar till en klass av observationsomständigheter och observationella utfall.
Här finns ett problem av teknisk art som redan Kant bemärkte: hur kan vi konstruera "generella" kategorier genom empirisk abstraktion?
Inom den flummiga läger som vi här pratar om ser man problemet annorlunda: precis iden om att det finns en "värld" med "ting" som ett subjekt kan referera till - sätta som objekt - är själva problemet. Förkastar vi det, så bortfaller alla dessa tekniska svårigheter.
Problemet är nu, för en sån som jag själv, att då kan man inte teoretisera. Men det skiter vi i här. I alla fall ses lösningen som sådan att "allt" bara är arbiträra sätt att snacka om saker på (inkl. snack om att snacka om saker) - al vetenskap och filosofi är helt enkelt "reflekterade uttryck" för praktiska livsformer. Problemet, ideologiskt sett, är när vi omedvetet tar dessa arbiträra livsformer - traditioner - och bakar in dem som "sanningar" i vårt vetenskapliga, politiska och filosofiska arbete. För nu sitter vi och "teoretiserar" om världen, men genom att göra det så återupprepar vi bara vår vana. Om nu t.ex. kapitalism, som tydligen är farlig, har sin grund i samma fel som t.ex. den logiska positivismen, och om den senare helt enkelt är ett uttryck för att vår vana har tagits in för att legitimera sig själv, så verkar kapitalismens kategorier på samma sätt återupprepas av liberalismen.
Målet blir då att ge teorier om hur vi avslöjar ideologi - som bara är reaktionär rationalisering av status quo - utan att hamna i ideologiproduktion. Detta mål kallar de "kritisk teori" eller "ideologi kritik" osv.
En lite mer... well, läsbar tänkare i sammanhanget är Kant. Hans filosofi, som egentligen är riktigt vacker och genialisk, är ett försök på att ange förutsättningarna för vetenskaplig kunskap. Tidigare filosofer ville ge fundamentsteorier ur vilka man kunde härleda princip som legitimerar vetenskapen. När dessa fundamentsteorier inte lyckades, så drog vissa, t.ex. Hume, slutsatsen att vi inte kan veta något om världen. Kants teori var "kritisk" i den mening att den förutsatte vetenskaplig kunskap som faktum och istället "backtracker": Efter som vi vet P, hur är det möjligt? Genom att ge betingelserna, så hade han, om han hade rätt, etablerat den enda fundamentsteori som fungerar.
Men precis detta ser dessa "kritiska" teoretiker som en indikation av problemet. Kant förutsatte "realiteten" av något och efterrationaliserade en "ideologi". För den kritiska teoretikern är problemet inte att vi t.ex. har vetenskaplig kunskap osv., men att såna kategorier inte är "magiska" och universiella, men arbiträra.
När dessa (judar) sedan kollar på t.ex. liberalism, så ser de samma "interna" logik - att det är precis den ideologin som möjliggör kapitalism som "det rätta systemet". Men, låter sången, efter som kapitalism är av det onda, så är denna "kritiska" teori - liberalismen - skadlig, medmindre vi inser att den enbart är den reaktionära förutsättning för att legitimera kapitalism, dvs. inser att liberalism endast är kulturellt betingad reaktionär ideologi.
Hela målet är således en "kritisk teori" som tillåter oss att identifiera "ideologier" som reaktionära begrundelsesprojekt för arbiträra historiska tillstånd, utan därmed att skapa en ny sådan ideologi.
Kommunismen var, i deras ögon, av samma sort som kapitalism, precis efter som det är en ny ordning baserat på en ideologi. Och således ses marxismen i dens olika skepnader som problematisk, precis som liberalism.
I den mån marxism har en plats i dessa folks tänkning, så är det som teori om social revolution. Mycket adopteras här av dessa andra tänkare. Men som begrundelsesprojekt ses det som en fattig rörelse.
Feminismen springer ut av denna tankeskola precis som "normkritik". Feministiska teorier spelar typiskt an på denna misstänksamhet mot traditioner, och varje ideologi som motiverar traditioner - t.ex. konservatism - ses på samma sätt som ett bakvänd projekt som helt enkelt söker återupprepa historiska tillfälligheter för att begrunda dem. Problemet med det är, som det heter sig, att dessa ideologier "reproducerar" traditionen.
Detta är allt samman mycket flummigt. Det finns mer "kött" på benen än vad jag här indikerar, men min egen åsikt är att det är rent flumm.
I alla fall: feminismen må ses som en speciell tillämpning av samma poäng.
Gemensamt för alla dessa tänkare är dessutom att dessa teorier ska mynna ut i något verktyg som ska hjälpa till med att bekämpa ideologi och dess reproduktion av tradition (vilket är legitimt om tradition, ex hypothesis, grundas endast i ideologi som grundas i tradition!).
I praktiken ska man således ha 1) en procedur för kritik som a) inte producerar ideologi och b) tillåter oss att visa hur en bestämd institution grundar en bestämt ideologi, och c) att denna ideologi endast återupprepar traditionen, och då är kulturellt och historiskt arbiträr och ingen "sanning" samt 2) en legitim aktivism som är etablering av tradition utan att grunda en reproducerande tradition.
Därmed begrundas s.k. "normkritik", där man "normaliserar" saker som är "onormala", inte för att dessa "onormala" saker, HBTQ osv., är det rätta, men för att förinta förutsättningen för absolut ideologi. T.exx. Deleuze skriver att så snart dessa onormaliteter är norm, så måste nya normer promoveres. I ett evigt flux av förändring.