Får aldrig detta ur mitt huvud(avlivning av katt)

2010 så avlivade vi våran älskade Skrållan(katt) efter en tids sjukdom .. i Uppsala djursjukhus.. där låg hon och hon var alldeles mager och svag men ändå medveten och pigg på samma gång.. då bestämde vi oss för att avliva och ge henne frid....(det var min mammas katt så jag hade ingen talan) jag minns veterinären som kom med den lugnande och sen dödande sprutan.. och hur Skrållan pep till när veterinären stack henne med sprutan.. ungefär som "aj vad gör du?" ... sen somnade hon.. och dog, och inge livstecken kvar... jag grät ingenting för jag kan inte visa känslor alls(vet inte varför).. men jag var den sista som lämnade rummet och sa farväl på mitt sätt ..


Hur hanterar ni sånt?

det är hårt ta farväl av ett husdjur som man kanske har haft i 10-15 år, de blir en del av familjen. Beklagar.

Jag grät i tre nätter när min undulat dog, var nedstämd i flera veckor. Men det går över, det tar sin tid.

Jag kan relatera till det här, folk som inte förstår sig på sorgen över avlidna djur saknar antingen grundläggande allmän förståelse eller saknar empati, möjligtvis både och.

Det är sorgligt och känslosamt att ta farväl utav vänner, såväl människor som djur, och det tar tid.

Det här är ett djur.
Kan du verkligen inte se skillnad?

Er katt hade ett bra liv, försök vara glad för det. När hon blev sjuk dog hon ganska snabbt. Försök vara glad för det.

Döden kommer på köpet. Det suger kuk men så är det.

Jag tror att alla vettigt funtade människor skulle bli extremt ledsna i vilket fall som helst. Bara för att TS kanske skulle bli MER ledsen om du mördade dennes mamma, så betyder det ju inte att hen inte kan sakna sin katt.

För många är husdjur familjemedlemmar. Du behöver inte tycka att det är rätt eller se på dina egna djur så, men att sparka på en sörjande person är i vilket fall som helst bara onödigt.

Min katt är en av mina familjemedlemmar, hon rankas högre än andra med blodsband till mig.

Har själv fått en katt avlivad på samma sätt. Satt och höll i tassen och klappade henne tills det var över. Hon blev så lugn, som hon sov. Sedan gick jag och någon tog katten och skickade till kremering. Körde ut till havet och satte mig och tittade ut. Ville inte träffa någon och ville inte prata med någon. Orkade inte köra tillbaks till jobbet. Sen körde jag hem och där fanns spår av katten överallt. I nästan 18 år hade katten varit min vän och nu var hon borta för alltid. Jag var dock lättad över att hon inte längre behövde lida. Jag behövde inte oroa mig mer men det var också en saknad. Nu är bara minnena kvar och lite foto.

Nej jag är inte deppig alls över detta faktiskt.. men ibland kommer minnen upp tex från avlivningen som var jobbig. Och när jag tänker på det kan jag faktiskt bli lite nedstämd för stunden. Det är väl nåt som aldrig försvinner antar jag. Det är väl klart att jag blir mer ledsen om mamma dör men varför ska man jämföra så?

Om du tänker diskutera något annat än just ts problem, vafan gör du i tråden då? Starta din egen där du klagar på folk som borde växa upp. Du får klaga ostört och vi slipper dig och din empatistörning. Win win.

Ts: sorg försvinner egentligen inte. Saknaden kommer alltid att finnas där, det är ju ett tomrum som inte kommer att fyllas igen. Men med tiden kommer det att bli lättare och lättare att hantera det, mindre och mindre smärtsamt, och de flesta människor kommer förr eller senare över sorg genom att låta tiden gå.

Hur kommer det sig att du inte kommer över katten, om du på allvar frågar dig själv? Det låter som om det finns något annat som spökar där. Skuldkänslor över att den avlivades?

Vi fick tyvärr avliva syrrans lilla kanin i fredags. Det var riktigt tufft, kaninen var så jävla söt och liten. Fan vad jag saknar honom