I den här tråden diskuterar vi inte varför skutan sjunker utan hur man håller sig torr så länge som möjligt.
Scenario: Krig i Europa sommaren 2016, kanske till och med ett världskrig att avsluta alla världskrig.
Det finns alltså ingen el, inga importerade ekologiska produkter att snaska på, allt som vi tar för givet idag är borta.
Banditer härjar i landet med vapen och skjuter ihjäl andra människor för att ha något att äta.
The Road typ, minus allt damm..
Mina förutsättningar: Inga besparingar, lägenheten som socialen hjälper mig att betala har sedan länge getts till flyktingar.
Så jag är hemlös, frågan är dock om det är en fördel att sitta och skylta med att man lever i en lägenhet.
Min tankte är att istället bygga ett läger i skogen månaderna innan det smäller.
Så mina enda värdefulla förutsättningar är egentligen bara att jag har insikt och tid.
Jag har funderat på att sluta söka jobb, och "studera" istället.
Ta pengarna jag får av CSN och spara undan så mycket som möjligt.
Köpa mat som håller länge, kikärtor, mackrill, cocosolja, havregryn, råris..
Nu menar jag för flera tusen alltså. (Om jorden inte går under gör det mig inget att ha detta i skafferiet.)
Jag äger redan en mindre spade, yxa, högaffel, fiskespön, knivar, pannor och ganska bra med utrustning.
Det jag kan tänkas behöva är en kraftig slangbella som kan skjuta pilar, samt minst en presenning!
Jag bor redan på landet, och platsen jag tänkt slå läger vid är en liten bit bort, har ingen bil tyvärr.
Tanken är alltså att bygga ett rejält shelter med en mindre kamin där jag kan överleva en vinter.
Då de flesta kommer flysa och svälta ihjäl, så är min plan är att vänta ut kriget.
Jag tänker inte stå i de långa köerna och tigga om bröd för att sedan bli ihjälslagen.
Sånt blir för mina nära och kära, som vägrar tänka tanken, men som alltid kallar mig rädd.
Är jag rädd för att jag är förberedd? Jag erkänner min rädsla, det finns ingen skam i det som det ser ut idag.
Men att inte ens våga tänka tanken att det snart kanske inte finns Netflix eller ens mat att äta, det är ju att vara mycket räddare för verkligheten än så, inte sant?
Det är en farlig värld vi lever i, och den tar ingen hänsyn till våra behov..
Det som skrämmer mig mest är att jag tillsammans med hela svenska folket kan välja att blunda och då enkelt hamna i den lilla bubblan av trygghet igen.
Man har ju haft det så bra när man vuxit upp? Kärlek och fotboll, tv spel och komedifilmer, chips och godis, pizza och läsk.. mmmm oändligt med resurser..
Sen då? Hur i helvete kommer världen se ut när varenda människa samtidigt berövas på: Alkohol, nikotin, koffein, mat, vatten, värme, knark, medicin, bensin...
Och så kryddar vi detta med panik, ångest och rädsla över vad som händer.
Jag vet inte vad ni känner, men jag vill vara långt borta och helt ensam när det brakar loss.
Hade det inte varit för mina mamma och syster så hade jag tagit livet av mig redan.
Men nu ser jag det som en ädlare död att åtminstone försöka överleva primitivt för att sedan svälta ihjäl.
Jag är alltså medveten om att jag inte kommer klara mig länge..
Men det kan vara så att det blir bättre efter en viss tid, det vet man aldrig.
Är kriget en konstruktion så kommer det garanterat att stå upp igen framöver.
Alla råd är välkommna, och jag svara gärna på frågor om det är något ni undrar över.
Tack för att ni lyssnar!
Scenario: Krig i Europa sommaren 2016, kanske till och med ett världskrig att avsluta alla världskrig.
Det finns alltså ingen el, inga importerade ekologiska produkter att snaska på, allt som vi tar för givet idag är borta.
Banditer härjar i landet med vapen och skjuter ihjäl andra människor för att ha något att äta.
The Road typ, minus allt damm..
Mina förutsättningar: Inga besparingar, lägenheten som socialen hjälper mig att betala har sedan länge getts till flyktingar.
Så jag är hemlös, frågan är dock om det är en fördel att sitta och skylta med att man lever i en lägenhet.
Min tankte är att istället bygga ett läger i skogen månaderna innan det smäller.
Så mina enda värdefulla förutsättningar är egentligen bara att jag har insikt och tid.
Jag har funderat på att sluta söka jobb, och "studera" istället.
Ta pengarna jag får av CSN och spara undan så mycket som möjligt.
Köpa mat som håller länge, kikärtor, mackrill, cocosolja, havregryn, råris..
Nu menar jag för flera tusen alltså. (Om jorden inte går under gör det mig inget att ha detta i skafferiet.)
Jag äger redan en mindre spade, yxa, högaffel, fiskespön, knivar, pannor och ganska bra med utrustning.
Det jag kan tänkas behöva är en kraftig slangbella som kan skjuta pilar, samt minst en presenning!
Jag bor redan på landet, och platsen jag tänkt slå läger vid är en liten bit bort, har ingen bil tyvärr.
Tanken är alltså att bygga ett rejält shelter med en mindre kamin där jag kan överleva en vinter.
Då de flesta kommer flysa och svälta ihjäl, så är min plan är att vänta ut kriget.
Jag tänker inte stå i de långa köerna och tigga om bröd för att sedan bli ihjälslagen.
Sånt blir för mina nära och kära, som vägrar tänka tanken, men som alltid kallar mig rädd.
Är jag rädd för att jag är förberedd? Jag erkänner min rädsla, det finns ingen skam i det som det ser ut idag.
Men att inte ens våga tänka tanken att det snart kanske inte finns Netflix eller ens mat att äta, det är ju att vara mycket räddare för verkligheten än så, inte sant?
Det är en farlig värld vi lever i, och den tar ingen hänsyn till våra behov..
Det som skrämmer mig mest är att jag tillsammans med hela svenska folket kan välja att blunda och då enkelt hamna i den lilla bubblan av trygghet igen.
Man har ju haft det så bra när man vuxit upp? Kärlek och fotboll, tv spel och komedifilmer, chips och godis, pizza och läsk.. mmmm oändligt med resurser..
Sen då? Hur i helvete kommer världen se ut när varenda människa samtidigt berövas på: Alkohol, nikotin, koffein, mat, vatten, värme, knark, medicin, bensin...
Och så kryddar vi detta med panik, ångest och rädsla över vad som händer.
Jag vet inte vad ni känner, men jag vill vara långt borta och helt ensam när det brakar loss.
Hade det inte varit för mina mamma och syster så hade jag tagit livet av mig redan.
Men nu ser jag det som en ädlare död att åtminstone försöka överleva primitivt för att sedan svälta ihjäl.
Jag är alltså medveten om att jag inte kommer klara mig länge..
Men det kan vara så att det blir bättre efter en viss tid, det vet man aldrig.
Är kriget en konstruktion så kommer det garanterat att stå upp igen framöver.
Alla råd är välkommna, och jag svara gärna på frågor om det är något ni undrar över.
Tack för att ni lyssnar!
