Hur pratar du med Gud?

Oavsett om man tror på Gud eller det egna psyket, så är det intressant att höra hur andra pratar med Gud eller sitt inre. Jag brukar ofta få gåvor som jag är tillåten att vända till en protest. Iaf några gånger innan han tröttnar, eller så är det jag som inte vågar längre. Om han t.ex. någon enstaka gång erkänner att mitt liv faktiskt är bedrövligt, så erbjuder han samtidigt att jag kan vända det till att det var jag som började konversationen och fick hans hjälp först efter att jag hade skällt ut honom. Men egentligen skäller jag ut honom efteråt, så det blir en konstig situation, men vem klagar. Dock lite tråkigt att det aldrig blir någon ändring, utan bara denna tröst. Men ändringen kanske är något som han tycker att jag bör göra själv, tyvärr så räcker hans korta skurar av kärlek inte till. Jag kräver mer.

Vill du veta ifall man pratar med Gud eller om man pratar med sig själv?

Du snackar med ditt psycho sinne, inte gud...

Är rätt säker på att du inte får några jävla gåvor när det dör tusentals ungar i plågor varje dag i världen.

Ja, tråden skulle kunna leda till det, eller till vem Gud är, eller hur psyket fungerar.

"tyvärr så räcker hans korta skurar av kärlek inte till. Jag kräver mer."



Är du ute efter ett fast förhållande? Vill du veta om vi pratar med Gud eller med oss själva?

Du kör väl själv en 50000 kronors-bil, har haft ett 10000-kronors bröllop och bjuder frugan på god mat ibland, trots att 500 ungar i Afrika skulle kunna leva hela livet på de pengarna? Menar du att Gud är rättvis och allt gott tar vi från honom, vi får det inte?

Det är väl inget? Gör väl den medelmåttiga svennen?

Jag pratar med gud i mentalsjukhuset.

Du menar "andlig epistemologi" a la MattiasBeming?

(ref. t.ex. här: (FB) Ateismens tro på att hjärnan är Gud (och skaparen) i människan).

Iövrigt har jag själv experimenterat med denna typ av medvetande-ändringer och har konkluderat, att snackande-med-'gud' är en självförstärkande mental process med ett predeterminerat mål.

Och jag tror att försöken till den "självförstärkande mentala processen med ett predeterminerat mål" väcks när man ser en glimt av vad Gud kan göra. Tack för länken.

Inte riktigt så, det kallas för självsuggestion med ett annat ord.

Det verkar jävligt trist om det är jag som hela livet själv har skapat mitt eget motstånd och min egen belöning, när jag kunde ha levt ett fullt liv med kommunikation med andra. Men det är inget konstigt eftersom jag har växt upp med en förälder som varken gav mig det ena eller det andra, och hindrade mig från att umgås med någon annan. Nu återstår det väl bara att se om mina "medmänniskor" är intresserade av att se mig blomma ut som människa eller hellre vill se mig gå under...

Jag har upptäckt att jag måste ha lite daglig kommunikation med andra för att inte deppa ihop helt, men jag har valt att fördröja den, styra den själv och kalla den för Gud. Det gör mig antagligen till en mindre värd människa. Something's missing all right.