Beelzebub, Djävulen, Draken, Hin Håle, Lucifer, Mammon, Odjuret, Ormen eller Satan?

Jag vet inte varför eller hur demoner och änglar existerar mer än att inget alls hade existerat om det inte vore för att det finns en skapare som lagt världens metafysiska grund. Anledningen att jag tror att det ovannämnda existerar är för att jag själv sett det, men inte med mina fysiska ögon.

Därför uppmanar jag inte att söka efter belägg från människor som inte kan ge belägg utan att istället personligen söka Gud. Jag har funnit därför talar jag om det som jag funnit. Jesus är Gud.

Jag antar att du inte heller kan befästa ett hur och ett varför det finns en skapare som lagt världens metafysiska grund?
Har du funderat på att du kan vara denna skapare som lägger denna metafysiska grund med dina tankar och fantasier? Människor kan nämligen med sinnet skapa olika metafysiska fenomen nästan helt obegränsat.

För att sätta detta i lite mer kontext; det du såg med din inre syn, kan det ha varit ett eller flera fenomen som du själv skapade och samtidigt när du skapade och således upplevde dem var omedveten om att du gjorde det? Och därav misstolkade alternativt missförstod din skapelse som du upplevde som någonting du inte skapat och p.g.a denna omedvetenhet upplevde det så?

Halvt vettigt, kan vara värt att tänka på också att om du talar om det du har upplevt med andra, så bör du också kunna belägga det du har funnit eftersom du talar om det med andra, se det som en form av ärlighet och godtrogenhet till den du talar med.

Jag har också upplevt diverse psykosomatiska fenomen eftersom jag lagt betydlig tid på att söka efter Gud både esoteriskt såväl som exoteriskt, men eftersom jag inte kan rationalisera dessa fenomen tillräckligt med bland annat belägg i form av rationella förklaringar, så ställer jag mig kritisk till dessa upplevelser och därav antar ett förhållande till dessa upplevelser som någonting jag själv kan ha skapat och upplevt.

Så jag ställer denna enkla fråga; hur vet du att det du upplevde inte var din egen skapelse när du är fullt kapabel att skapa tankar, objekt och hela världar med ditt sinne?

För att uppenbarelser/drömmar från Gud är speciella och skiljer sig från det normala. Man vet det när man ser det.
Hur vet du att din tro om att "du är fullt kapabel att skapa tankar, objekt och hela världar med ditt sinne" har något med verkligheten att göra?

Gäller det alla religioner?

Vad menar du?

Vad är det som skiljer dem och hur vet du det?

Detta är ingen tro, detta vet jag eftersom jag både har utforskat denna funktion i sinnet där jag i princip kan skapa hela universum, dessutom så jag uppleva andras fantiserade världar i en objektiv form genom att läsa en bok eller titta på en film, innehåll som kommit från skaparen av denna bok eller films egna fantasi.

Star Wars, Sagan om Ringen, Star trek... fantasier, är det då orimligt att även demoner, änglar, himmel, helvete och till och med Gud, är fantasier?

Uppenbarelser och drömmar, vet man att de är sann inom andra religioner också?

Enligt bibeln så har människosonen lagt världens grund.

Filosofiskt sett är det bibliska svaret den bästa förklaringen anser jag, eftersom universum som innefattar allt fysiskt sannolikt har en orsak till sin existens så behöver den orsaken vara metafysisk.

Om allt som existerar har en orsak så måste det antingen:

1. Inte finnas en första orsak, d.v.s. en oändlig händelsekedja av orsaker.
2. Den första orsaken saknar egen orsak och bara finns utan att ha ett ursprung.
3. Den första orsaken transcenderar tiden men kommer från tiden.

Om det inte finns något "innan" universum så kan alt 1 inte stämma.

Finns det något oskapat som bara finns tidlöst med kraft att orsaka ett universum så undrar man varför universum har en början. Att något så avancerat som ett ickekroppsligt medvetande skulle existera utan ursprung är inte trovärdigt. Alt 2 är därför extremt osannolikt.

Har en människa i tiden tillverkat det metafysiska tidlösa transcendenta som orsakade universum så spelar det ingen roll när i tiden han gör det. Detta skulle förklara varför världens konstanter verkar finjusterade eftersom det är i exakt denna världen som den tidlösa grunden till den lades och därför exakt denna världen som blev till. Det förklarar var Gud kommer från, det förklarar också varför han är antropomorf och varför det mesta i världen och naturen inklusive evolutionen kan förklaras utan Gud.

Alltså har man rationella skäl att tro att det är en människoson som lagt världens grund precis så som bibeln säger.

Sedan kan man söka andlig vetskap från Gud om hur det ligger till och lägga ihop det med det filosofiska skapelseargumentet ovan och på så vis få en helt orubblig övertygelse.

Isåfall måste man nog anta en strikt materialistisk naturalistisk åskådning. Problemet med det är att rumtid och materia har en början och en orsak som inte består av dito. Det borde alltså finnas en metafysisk verklighet som är oberoende av våra fantasier. Själv vet jag att den finns.

Vad grundar du det (fetade) påståendet på?

Om böner påverkar något vore det enkelt att påvisa det i en vetenskaplig studie. Undrar varför det aldrig har skett...?

Det börjar redan i första kapitlet av bibeln: nämligen skapelseberättelsen.

Adam och Eva fick leva i paradiset där de kunde ha sex och leva i total njutning i all evighet. Men det fanns en nackdel. De skulle aldrig få leva som riktiga människor och de skulle aldrig få kunna ta åt sig kunskap. De skulle aldrig kunna bli något mer än det de redan var; aldrig utvecklas. Om de åt av frukterna i ett av träden, som vaktades av en orm, så skulle de för alltid kastas ut ur paradiset och få leva på jorden. På jorden kunde de både känna smärta, och de var tvugna att leva på egen hand där döden alltid var en risk, i ett asketiskt leverne.

Jag säger det här både för att argumentera mot dig och samtidigt bekräfta det du sa om att djävulen prövar oss människor. För ormen som vaktade trädet som faktiskt var kunskapens träd, var djävulen själv. Till slut blev frestelsen för stor och Adam och Eva åt av frukterna och förpassades ut från paradiset. Hade det inte varit för djävulen, så hade aldrig människorna existerat. Det var djävulen som lät Adam och Eva leva ett liv med mer utmaningar, men större belöning.

Djävulen gav människorna kunskap.

Djävulen gav människorna ett riktigt liv istället för ett liv i fantasi-paradiset där allt var frid och fröjd.

Djävulen är antagonisten, som behövs för att göra saker och ting spännande istället för ett liv utan motgång och intriger där ingenting hände.

Djävulen lät människorna ge efter för sina begär, istället för att förtrycka dem.

Djävulen representerar den själva livskraften som finns i människor.

Djävulen är en verklig deitet som talar till oss alla.

Gud hatar människor och vill förslava dem genom att förtrycka deras sexualitet och livsgnista.

Närmast man kan komma det anser jag är det omedvetna eller det okända, detta behöver dock inte definieras som en strikt metafysisk verklighet utan kan närmas med argumentet att det är en annan grad eller aspekt av verkligheten, precis som att det metafysiska och det fysiska skiljer sig åt mellan det vi kallar verkligt alternativt overkligt, således kan separationen mellan dem ses som olika grader, men kan också förklaras som olika förstoringsgrader eller förminskningsgrader, precis som att i en förstoringsgrad kan man observera exempelvis en kropp, i en ytterligare förstoringsgrad kan man observera celler och i en ytterligare förstoringsgrad kan man observera atomer och så vidare.

När man observerar en kropp är man medveten om en kropp, men man är inte medveten om cellerna eller atomerna som konstituerar kroppen p.g.a dessa gradskillnader, men dessa former av fenomen existerar fortfarande trots att man inte är medveten om dem, men i detta fall kanske kräver exempelvis ett mikroskåp för att kunna observera och således bli medveten om dem.

I det omedvetna eller okända så har allt en potential att existera precis som att ingenting har det eftersom allt och ingenting när det är omedvetet varken kan definieras som existerande eller icke-existerande av den enkla anledningen att det är omedvetet eller okänt, men bara för att någonting är omedvetet eller okänt betyder detta inte att det inte existerar.

Man kan närma sig detta genom frågan; finns det någonting jag inte vet eller är omedveten om? Om svaret är ja så uppenbarligen har detta man inte vet eller är omedveten om någon form av existens, men att denna form av existens är omedveten och således odefinierbar, okänd och saknar konceptuell form.

För vad är egentligen okänt eller omedvetet? Är det inte essentiellt allt? Och de ting, objekt eller grader av verkligheten man är medveten om har ju en gång varit omedvetna och okända, således existerade dessa ting, objekt eller grader av verkligheten innan de blev kända, medvetna, definierade och konceptualiserade fast i okända, omedvetna, odefinierade och icke-konceptualiserade former.