Beelzebub, Djävulen, Draken, Hin Håle, Lucifer, Mammon, Odjuret, Ormen eller Satan?

Lucifer ställde frågan till Gud, "varför skall jag älska andra före mig själv när jag inte kan älska andra om jag inte älskar mig själv först?".

Sedan började hans resa att älska sig själv istället för att vara en blind slav åt andra...

Bara för att han ställde frågan så kallades han nu för en "rebell".

Ett ord som inte kontrollfreaks/hjärntvättare gillar...

Ja men du har väl sett på en film också????? Du tror väl inte på varje film du ser??

Det är din tro??? Du är en av oss retards??? I sin form?

Asså filmer kan jag inte relatera till direkt. Kanske dokumentärer som berättar hur verkligheten faktiskt funkar (även om sanningen är för jävligt).

Tillslut så ser man ju att världen kontrolleras av de som kommer undan med det.

Så istället för att vara en blind slav som bara sväljer så får man ju visa för sig själv att man har lite värde, säga ifrån och skaffa ett minst lika bra liv som hjärntvättarna som annars kommer undan med det på annars min bekostnad...

Om gud skapade allt, så skapade väl han/hon även helvetet och djävulen? Det kan inte bara ha varit för att ha en plats att skicka styggingar till??

Tror personligen enbart på karma så jag vet inte vad den rätta vägen är.

Helvetet var inte en plats avsedd för människan.

Det står att jorden är i den ondes våld.
Jesus sa: Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig. Den som mister sitt liv skall finna det.

Se bara på skapelsen hur den fungerar. För att föda nytt liv behöver fröet dö ifrån sig själv för att skapa nytt utgivande liv. Så är också vi människor skapade att ge ut av oss själva till våra medmänniskor.
Att bara älska sig själv leder till tomhet och psykisk ohälsa.
Se på Döda havet. Hundratals inflöden, men ingen utflöde. Det skapar inte en livsduglig miljö.

Men sann kärlek kan bara födas om man först föder sann kärlek.

Föder man inte kärleken till sig själv så finns ingen kärlek till något annat.

Hur ska man kunna älska andra och må bra om man inte ens vill leva?

Man är ju inte lycklig om man är olycklig.

Ingen kan tvinga en att vara lycklig om man är olycklig.

Bara en själv kan ändra på detta när man är som längst ner.

Trådar om samma mytologiska varelse sammanfogade.
/Mod

Var går gränsen för huruvida man älskar någon? Det är för mig ett ord som man snvänder för någon eller något man tycker mycket om. Men jag har ingen bra definition av ordet älskar, så jag vet inte om jag förstår det.

Det närmaste är väl att jag är mycket glad för mina föräldrar, det gör mig glad att dom mår bra. Men i övrigt har jag väldigt svårt för andra människor, ser de flesta som tomma skal med ett gäng meningar som de upprepar med jämna mellanrum.

Anses jag självisk och ensam?

Gud svarade= Jag älskade dig inte Satan för du visade ingen kärlek till mig då du bara drog iväg från himlen och senare sket du även i din egen brorsa! Du kan inte någonsin älska dig själv endast, för du är inte Gud,, Du är bara en människa och står Alltid i relation till din nästa.

Skämt och metaforer åsido, men tex narcissister och psykopater har ett svårt trauma= Dom upplever sig aldrig älskade av föräldern (gud) vilket resulterar i att dom samtidigt eg hatar sig själva och för att öht överleva skapar ett falskt grandiost gudalikt själv (som är omåttligt förälskad i sig själv)
Du hatar dig själv och är egenligen bara älskad av din egen fantasibild av dig själv.
......som du i svåra stunder kan ana.... och då är risken för svår depression och självmord inte långt borta.
Men i de flesta fall förflyter ditt liv i en ständig jakt på bekräftelse och att ge näring åt din fantasibild. Du kommer aldrig ens få tid att bry dig om andra människor.

+1 på denna skrivelse.

Men det där med att älska sig själv, först, eller i andra hand är ett problem. Som jag ser det så älskar man sig själv genom någon annan, Gud. Eller det högre väsendet eller hur man nu ser på det. Genom älskande av det högre så blir man fylld av kärlek själv. Ett kärleksutbyte. När utbytet skett så är kärleken dubbelflödig och därmed utbytbar. Jag älskar dig och du älskar mig, likt i vanliga livet.

Det som komplicerar det är allför mycket tänkande om kärlek, istället för upplevande. Vilket säger en del om de som "filosoferar" om detta. Därför har präster sådana problem med kärlek och sex. Samt att frågan är, känns, mentalt "stor", vid rent tänkande, så den blir svår att hantera intellektuellt.

Kan man verkligen älska något så abstrakt, osynligt och opersonligt begrepp som Gud?
Kan verkligen ett begrepp ge dig handfast trygghet, ömhet, omvårdnad och respekt, lära dig lita på dig själv och att bli en hel och genuin människa?
Är det inte alltid andra människor inblandade?
Komplicerar du inte själv nu med för mycket tänkande om kärlek?

En utmaning: du älskade din mor eller din far när du var liten. Du såg något och älskade det. Kunde du älska något då utan att se det. Kan du älska något nu - utan att se det?

Vilket begrepp, illusion eller idèföreställning det än handlar om så finns den inom dig. Inom dig!
Sök och du finner om du är sann i ditt sökande. Finner du inte så är det inte för dig.

Bäst jag tillägger att jag inte är en gudsbejakare jag bara är sökare som fann, inte gud utan mig själv samt något... högre. I brist på ord. Att söka inom sig är uråldrigt. Meditation är dess moder.

Som vuxen så bekämpar man auktoriteter, som barn älskar man dem som livsguider. Däremellan ligger sanningen. D.v.s något går fel däremmellan.