Ja, då var vi nu här. Helt vanlig lördagskväll ute på krogen, ganska tråkig stämning allmänt. På något sätt leder samtalsämnet till mig och det faktum att jag aldrig testat röka på. Vid bordet har alla testat och på något vänster leder det ut och in i en gränd där vi rullar min första joint. Den första upplevelsen var ett enormt lugn och som man hör alla andra en något förhöjd humor där allt blir fantastiskt kul.
Kanske 20 minuter börjar det egentliga äventyret. Alla bestämmer sig för att bege sig hemåt, klockan är nu närmare 1-1.30 på natten och jag har en 20 minuters promenad hem. Precis när jag börjar gå hem ringer en kompis till mig som också varit ute för kvällen, jag svarar och försöker spela så nykter/opåverkad som möjligt vilket leder till ett ganska förvirrande samtal där jag bland annat slutar upp på en kyrkogård utan någon egentlig aning hur jag nu hamnade där. Just i detta läge börjar jag bli aningen paranoid då jag är helt hysterisk att jag ska stinka hasch och att alla står och kollar på mig. I vilket fall möter jag min vän och vi vandrar och för en någorlunda konversation tills vi skiljs åt.
15 minuter kvar på min hemvandring. Just då ringer en väninna som jag varit med tidigare under kvällen som tappat bort sin väska som hon misstänkte att jag råkat tagit med mig. Just i det läget känner jag mig tveksam, men jag får fram att jag inte alls tagit den med mig och lyckönskar dem i deras letande. Just då, när jag lägger på kommer tre poliser framför mig (som jag tror är efter mig) vilket öppnar denna äventyrliga vandring hem. Efter att jag försiktigt tagit mig förbi dem, börjar jag misstänka att de vänder om för att följa efter mig. Jag kan på något vänster känna alla organ i kroppen slå och snusen jag har i känns som att den får läppen att svälla upp som ett litet getingbo. Jag hör folk omkring mig men kan ändå inte riktigt uppfatta deras närhet.
När jag kommit vidare får jag på något sätt koll på situationen och inser att jag inte alls är jagad och att jag är säker. Just då inser jag också humorn i det hela, att jag trott att jag varit förföljd under en vandring som kanske tagit 10 minuter och alla de sinnesintryck jag upplevt på en så kort tid men som ändå kändes som flera timmar vilket leder till ett konstant fniss (vilket kan uppfattas som aningen märkligt när det går en man och fnissar för sig själv i mörkret)
Sedan var det inte så mycket mer som hände, förutom den konstanta torrheten i munnen.
Är detta en "vanlig" reaktion eller var det bara någon slags "fjortisbänghet"? 
Kanske 20 minuter börjar det egentliga äventyret. Alla bestämmer sig för att bege sig hemåt, klockan är nu närmare 1-1.30 på natten och jag har en 20 minuters promenad hem. Precis när jag börjar gå hem ringer en kompis till mig som också varit ute för kvällen, jag svarar och försöker spela så nykter/opåverkad som möjligt vilket leder till ett ganska förvirrande samtal där jag bland annat slutar upp på en kyrkogård utan någon egentlig aning hur jag nu hamnade där. Just i detta läge börjar jag bli aningen paranoid då jag är helt hysterisk att jag ska stinka hasch och att alla står och kollar på mig. I vilket fall möter jag min vän och vi vandrar och för en någorlunda konversation tills vi skiljs åt.
15 minuter kvar på min hemvandring. Just då ringer en väninna som jag varit med tidigare under kvällen som tappat bort sin väska som hon misstänkte att jag råkat tagit med mig. Just i det läget känner jag mig tveksam, men jag får fram att jag inte alls tagit den med mig och lyckönskar dem i deras letande. Just då, när jag lägger på kommer tre poliser framför mig (som jag tror är efter mig) vilket öppnar denna äventyrliga vandring hem. Efter att jag försiktigt tagit mig förbi dem, börjar jag misstänka att de vänder om för att följa efter mig. Jag kan på något vänster känna alla organ i kroppen slå och snusen jag har i känns som att den får läppen att svälla upp som ett litet getingbo. Jag hör folk omkring mig men kan ändå inte riktigt uppfatta deras närhet.
När jag kommit vidare får jag på något sätt koll på situationen och inser att jag inte alls är jagad och att jag är säker. Just då inser jag också humorn i det hela, att jag trott att jag varit förföljd under en vandring som kanske tagit 10 minuter och alla de sinnesintryck jag upplevt på en så kort tid men som ändå kändes som flera timmar vilket leder till ett konstant fniss (vilket kan uppfattas som aningen märkligt när det går en man och fnissar för sig själv i mörkret)
Sedan var det inte så mycket mer som hände, förutom den konstanta torrheten i munnen.
Är detta en "vanlig" reaktion eller var det bara någon slags "fjortisbänghet"?
