Man 180cm, 110kg.
Kvinna 165cm, 60kg
Man 165cm, 75kg
Jag tog Cambodian Cubensis, vi var 3 personer som skulle köra en helkväll. Jag käkade 5g torkade. Dom 2 andra käkade ungefär 3.5 var.
Jag har trippat ett antal gånger förut, syra, svamp, special-lappar, mdma, diverse rc.
Har varit mest nöjd med special som verkligen var något speciellt. (hehe) Men har alltid känt en viss besvikelse över hur pass jordnära jag förblivit under mina trippar. En gång på special hamnade jag i ett svart hål och det är ungefär så långt jag kommit. Annars har det känts som jag alltid hanterat trippen och aldrig blivit hanterad av trippen.
Vi tog allt, och satte oss i soffan och pratade lite. Det tog max 20 minuter innan jag började känna av det. Hade inte ätit på över 8 timmar förutom lite chips och blev lite bedövad i kroppen. Märkte att saker blev suddiga, kände ett välmående till en början men som övergick till en oro. Dom andra kände absolut ingenting och jag var på väg bort.
Ett plågat "Vafan ska jag bli ensam ikväll?" kommer ut innan jag börjar vanka av och an och slutar i sängen. Går in på facebook och får ångest över massa saker jag bär på. Det blåa och röda pulserande ljuset övergår till ett rött och svart nästan blixtrande film-dramatiskt ljus runt min säng. Hade bara fattats lite regn så hade bilden varit komplett.
Jag insåg hur lätt det är att snedtrippa, jag stänger av telefonen. Ligger under en kudde och bestämmer mig för att söka svaren.
Jag inser att en tripp liksom flyr undan hela tiden, jag är konstant på väg nånstans och precis som livet är det vägen som är själva upplevelsen i sig. Tror jag att jag inser, men har väldigt svårt att slutföra tankarna eftersom jag ska resa mig upp och förändra världen.
Dom andra två känner fortfarande ingenting och muttrar lite, dom tänker gå och ta mdma för att iaf få ut något kul av kvällen.
Jag ser hur dom sitter vid köksbordet och lägger upp det. Jag är trött på livets eviga återkommande cykler och slänger upp mitt ben på bordet. Jag har inga byxor. Bestämmer mig för att dom behöver se min pung lite också. För att bryta av mönster i livet liksom. För att successivt fortsätta utveckla oss som personer. För att vi lever våra liv i ett hamsterhjul i desperat behov att slå oss fria oavsett hur små stegen är.
Dom tolkar det inte så, dom ser en hög halvnaken tjock snubbe med benet på bordet som exponerar pungen och hummar för sig själv.
Min tolkning är bättre.
Dom sätter sig i vardagsrummet och pratar, jag ligger bakom tjejen i sängen och ber henne tolka allt jag säger till killen.
"Säg att jag nickar nu" och så nickar jag ivrigt. Det är som en lek, jag är som ett barn som driver med både mig själv och med dom, jag antar att dom här börjar tröttna lite på mig. Jag går runt i lägenheten och ska byta kläder, äter krutonger, dansar, lägger mig på golvet, skriker, berättar om universum. Jag försöker dra mig ur trippen och fråga frågor utanför trippen men vet inte om dom svarar som sig själva eller direkt ur trippen och blir förvirrad.
Jag glömmer hur man klär på sig eller av sig, jag drar sönder min tröja i ett försök att byta om. Jag blir frustrerad, en bananfluga blir två, som blir ett trettiotal. Får lite panik över dekadensen.
Och finally. Dom börjar bli lite höga, men jag har slutat existera. Jag korsförhör dom om vem jag är, om vilka dom är, om vi faktiskt ens känner varandra. Jag har slutat förstå om mina minnen är mina minnen eller om det bara är något slumpmässigt jag återkommer till.
Jag ropar min arbetskamrats namn, "Ingrid". För att sen återkomma till henne gång på gång. Om den gamla haggan faktiskt existerar, så måste jag också existera. Jag kan inte ha skapat henne ur tomma intet.
Jag ser gud, gud är ett svart moln, en ström som leder genom världen. Muhammed har också ätit svamp inser jag, vilken jävla kille. Men jag måste vidare.
Jag hamnar i en slags trans, jag går djupare och djupare in. Jag förstår hur tid bara existerar om vi har referensramar som händelser som för den framåt. jag förstår hur hur meningslösa vi är som individer, hur allting bara fortsätter runt oss och det kommer aldrig gå att stoppa.
Helt plötsligt står jag där, vid en mörk port. Jag tynar bort, jag glömmer vem jag är helt och hållet. Jag slutar existera, jag blir ett med universum, allt blir tyst och så koncentrerat att jag skulle höra en nål falla i Hong Kong. Sen är det som en ballong som pyser ut luft, "Jag.. jag... jag.. jag... vem är jag?" Jag hör mitt namn, är det jag? Jag öppnar mina ögon och gråter nästan. Springer ut på balkongen där dom sitter och pratar i lugnt tempo och nästan skriker ut "Jag var en jävla sekund från egodöd innan min förbannade jävla egocentri väckte mig till liv igen. Jag har fan ingenting att leva för längre."
Ridå. Ser grannen sitta en våning snett under oss och kolla upp, jag är naken. Vi får nästan ögonkontakt innan jag slänger mig på sängen.
Jag ligger där ganska länge, är besviken över att jag nått peaken men inte räckt till. Känner det som en metafor för livet och det gör mig ännu mer sorgsen.
Jag är fortfarande hög, jag kan fortfarande njuta av musiken. (My bloody valentine) Men steg för steg vill jag ändå gå och lägga mig, gå vidare. Och försöka igen en annan gång.
Det ligger kläder överallt, det är stökigt, det är godispapper och krutonger i hela köket. Jag tar en valium och faller i dvala.
Och här är jag nu. Allting är som vanligt, men inget är sig likt. Jag är lite mer cynisk än jag varit tidigare. Och är lite rädd att prata med dom två andra.
Kvinna 165cm, 60kg
Man 165cm, 75kg
Jag tog Cambodian Cubensis, vi var 3 personer som skulle köra en helkväll. Jag käkade 5g torkade. Dom 2 andra käkade ungefär 3.5 var.
Jag har trippat ett antal gånger förut, syra, svamp, special-lappar, mdma, diverse rc.
Har varit mest nöjd med special som verkligen var något speciellt. (hehe) Men har alltid känt en viss besvikelse över hur pass jordnära jag förblivit under mina trippar. En gång på special hamnade jag i ett svart hål och det är ungefär så långt jag kommit. Annars har det känts som jag alltid hanterat trippen och aldrig blivit hanterad av trippen.
Vi tog allt, och satte oss i soffan och pratade lite. Det tog max 20 minuter innan jag började känna av det. Hade inte ätit på över 8 timmar förutom lite chips och blev lite bedövad i kroppen. Märkte att saker blev suddiga, kände ett välmående till en början men som övergick till en oro. Dom andra kände absolut ingenting och jag var på väg bort.
Ett plågat "Vafan ska jag bli ensam ikväll?" kommer ut innan jag börjar vanka av och an och slutar i sängen. Går in på facebook och får ångest över massa saker jag bär på. Det blåa och röda pulserande ljuset övergår till ett rött och svart nästan blixtrande film-dramatiskt ljus runt min säng. Hade bara fattats lite regn så hade bilden varit komplett.
Jag insåg hur lätt det är att snedtrippa, jag stänger av telefonen. Ligger under en kudde och bestämmer mig för att söka svaren.
Jag inser att en tripp liksom flyr undan hela tiden, jag är konstant på väg nånstans och precis som livet är det vägen som är själva upplevelsen i sig. Tror jag att jag inser, men har väldigt svårt att slutföra tankarna eftersom jag ska resa mig upp och förändra världen.
Dom andra två känner fortfarande ingenting och muttrar lite, dom tänker gå och ta mdma för att iaf få ut något kul av kvällen.
Jag ser hur dom sitter vid köksbordet och lägger upp det. Jag är trött på livets eviga återkommande cykler och slänger upp mitt ben på bordet. Jag har inga byxor. Bestämmer mig för att dom behöver se min pung lite också. För att bryta av mönster i livet liksom. För att successivt fortsätta utveckla oss som personer. För att vi lever våra liv i ett hamsterhjul i desperat behov att slå oss fria oavsett hur små stegen är.
Dom tolkar det inte så, dom ser en hög halvnaken tjock snubbe med benet på bordet som exponerar pungen och hummar för sig själv.
Min tolkning är bättre.
Dom sätter sig i vardagsrummet och pratar, jag ligger bakom tjejen i sängen och ber henne tolka allt jag säger till killen.
"Säg att jag nickar nu" och så nickar jag ivrigt. Det är som en lek, jag är som ett barn som driver med både mig själv och med dom, jag antar att dom här börjar tröttna lite på mig. Jag går runt i lägenheten och ska byta kläder, äter krutonger, dansar, lägger mig på golvet, skriker, berättar om universum. Jag försöker dra mig ur trippen och fråga frågor utanför trippen men vet inte om dom svarar som sig själva eller direkt ur trippen och blir förvirrad.
Jag glömmer hur man klär på sig eller av sig, jag drar sönder min tröja i ett försök att byta om. Jag blir frustrerad, en bananfluga blir två, som blir ett trettiotal. Får lite panik över dekadensen.
Och finally. Dom börjar bli lite höga, men jag har slutat existera. Jag korsförhör dom om vem jag är, om vilka dom är, om vi faktiskt ens känner varandra. Jag har slutat förstå om mina minnen är mina minnen eller om det bara är något slumpmässigt jag återkommer till.
Jag ropar min arbetskamrats namn, "Ingrid". För att sen återkomma till henne gång på gång. Om den gamla haggan faktiskt existerar, så måste jag också existera. Jag kan inte ha skapat henne ur tomma intet.
Jag ser gud, gud är ett svart moln, en ström som leder genom världen. Muhammed har också ätit svamp inser jag, vilken jävla kille. Men jag måste vidare.
Jag hamnar i en slags trans, jag går djupare och djupare in. Jag förstår hur tid bara existerar om vi har referensramar som händelser som för den framåt. jag förstår hur hur meningslösa vi är som individer, hur allting bara fortsätter runt oss och det kommer aldrig gå att stoppa.
Helt plötsligt står jag där, vid en mörk port. Jag tynar bort, jag glömmer vem jag är helt och hållet. Jag slutar existera, jag blir ett med universum, allt blir tyst och så koncentrerat att jag skulle höra en nål falla i Hong Kong. Sen är det som en ballong som pyser ut luft, "Jag.. jag... jag.. jag... vem är jag?" Jag hör mitt namn, är det jag? Jag öppnar mina ögon och gråter nästan. Springer ut på balkongen där dom sitter och pratar i lugnt tempo och nästan skriker ut "Jag var en jävla sekund från egodöd innan min förbannade jävla egocentri väckte mig till liv igen. Jag har fan ingenting att leva för längre."
Ridå. Ser grannen sitta en våning snett under oss och kolla upp, jag är naken. Vi får nästan ögonkontakt innan jag slänger mig på sängen.
Jag ligger där ganska länge, är besviken över att jag nått peaken men inte räckt till. Känner det som en metafor för livet och det gör mig ännu mer sorgsen.
Jag är fortfarande hög, jag kan fortfarande njuta av musiken. (My bloody valentine) Men steg för steg vill jag ändå gå och lägga mig, gå vidare. Och försöka igen en annan gång.
Det ligger kläder överallt, det är stökigt, det är godispapper och krutonger i hela köket. Jag tar en valium och faller i dvala.
Och här är jag nu. Allting är som vanligt, men inget är sig likt. Jag är lite mer cynisk än jag varit tidigare. Och är lite rädd att prata med dom två andra.
