Detta var för kanske ett halvår sen eller lite mer. Jag är typ 25 och väger runt 80 kg.
Okay.
Jag får för mig att jag ska trippa trots att jag har haft en gedigen jävla nackspärr i flera dar. Jag kan inte röra nacken utan att få vrålkramp och så ont att jag gråter, det är svårt att ta sig igenom dagarna, jag börjar fundera på om det inte vore enklare att dö på något sätt. Smärtan gör mig konstant arg och jag är ett skal av den jag brukade vara. Men - fan om jag inte ska ta och sniffa lite droger. Och mina vänner ska jag ta med mig också. No problems!
Mina föräldrars hus är beläget i skogen, vi åker dit eftersom de inte är hemma. Väl där krossar vi några "4-AcO-DMT"-piller från TT, de där man var tvungen att ha i näsan för att få effekt. Jag tar mellan 9 och 10 milligram räknar vi ut igenom höguppdelning och sådär, inte så mycket alltså. En fjärdedels piller.
Sen går vi ut i skogen, hittar ett gäng brassestolar och slår upp dom i några buskar vid sjökanten. Det kommer några fiskare i en båt och lägger sig precis bredvid oss men vi är som osynliga. Medan de pratar lyssnar vi, och väntar. Efter ett tag märker jag hur mina vänners ansikten börjar se skumma ut, och på något sätt är det för mycket löv på marken, och i träden...
Nacken nu då: det gör fortfarande ont i den, men mycket jämnare nu och nästan hanterbart - men jag har fri rörlighet? Jag leker lite med det och märker att jag kan röra nacken och axlarna hur jag vill. Jag ser ett 3D-grid när jag rör ena axeln och hur mitt skelett rör sig inom det, lite freaky men det känns mest bara så jävla skönt att äntligen vara avslappnad!
Sedan knallar vi runt och röker lite spliffar, sitter i trädgården under körsbärsträdet och lyssnar på humlor, allt möjligt. Efter ett tag börjar vi komma ner och då märker jag hur nacken börjar spänna sig igen. Långsamt blir jag åter ett cripple och det är fan inte roligt alls. Det är så att jag ångrar min avslappning, kontrasten är för skarp, och jag har defenitivt ställt till med en del onytta känns det som för jag blir stelare än innan.
Vi kommer ner. Vi kollar på TV. Det går några timmar, vi röker weed. Mer TV, en promenad. Flera timmar efter vi kommit ner börjar vi laga mat.
Då får jag för mig att jag ska bonga, och nu blir det svajigt för jag fyller en hel bowl och tar den själv i en hit - det är kush, jag har ingen tolerans alls i princip och är lite lagom neurotisk. Jag går tillbaka till köket och fortsätter att skyffla falukorv i stekpannan men blir plötsligt medveten om att fanskapet är elakt, det är de ondaste falukorvsbitarna någon nånsin skyfflat, och det är inte en mörk, dov ondska liksom utan det är ett brinnande hat som strålar ut från dom, och det är smärtsamt att titta på, smärtsamt att veta. Ganska snabbt förstår jag att det inte är falukorvarna utan det är, såklart, jag som rökt för mycket weed, igen. Vänta nu, hur mycket tog jag nu. En hel bowl? Damn.
Värre blir det och jag darrar snart av den mentala avsky som liksom tvingas in i min kropp. Det har inte gått en minut sedan jag började känna av bongen, så jag räknar snabbt ut att jag kommer bli långt mer vrickad än så här. Fan, tänker jag, och blir rädd.
Jag säger till de andra att jag inte klarar det här, och går och sätter mig i en soffa och vaggar fram och tillbaka lite medan jag försöker lugna ner mig själv, men tokmisslyckas och det slutar med att jag flyr ut i trädgården. Det är natt, mörkt, kallt och fuktigt, och det är precis så jag vill ha det. Jag lägger mig i gräsmattan och tycker synd om mig själv. Då börjar fraktalerna glida tillbaka igen...
Träden är inte träd längre, de ser ut som franska liljor, liksom symmetriska kors på något sätt, och alla har samma spetsiga vinkel rakt emot mig. Jag förlorar mitt sinne för proportioner. Magen har förvandlats till en stenhård klump. Jag känner hjärtat slå mot revbenen i hastigheter jag inte vill tänka på, och det känns som att gravitationen sliter i mig uppåt, åt vänster, upp igen, och hit och dit.
Jag är så skräckslagen som jag någonsin varit. Kroppen gör ondare och ondare och jag känner en liksom leviatansk platonisk avsky försöka pressa sig ut i världen igenom den. Jag kan inte längre sitta still utan måste hela tiden röra mig, flytta en arm, rulla runt ett varv, allt som i en dans för att försöka fly undan lidandet som lagts på mig. Jag känner att nu finns det ingenting kvar av det jag var, jag är helt bruten och trasig, jag har gett upp helt, den mest patetiska varelsen som finns. Jag gråter och gnyr medans jag dansar.
Efter vad som känns som en evighet får jag nytt hopp och beger mig till källaren. Där är det ljust och jag får helt amazing CEV's med öppna ögon, projicerade framför mig, riktigt hemska mönster som kommer slita mig i stycken. Vid detta laget är jag också i princip döv på grund av alla ljud som jag hör, dissonanta pip i snabba melodier som loopas ad infinitum. Någon häller flytande metall i mitt skelett men det gör inte ont, det är bara tungt. Däremot har jag väldigt ont i hjärtat som fortfarande slår kaosfort. Efter tio minuter i källaren får jag nog och springer ut igen.
Nu, fan, så rapar jag plötsligt och det gör underverk för magen, och jag får en epiphany: jag kissar, och det blir lite, lite bättre. Jag dricker vatten i källaren, och det blir lite, lite bättre. Sedan kommer jag på att jag inte har några skor eller byxor på mig och det är inte direkt mitt i sommaren, så jag går in igen och möter upp med mina vänner. Jag har varit ute i fyra timmar och är helt blå. Vi kollar min temperatur med en febertermometer och jag har 35 grader, så de bäddar ner mig och ger mig thé. Sedan ligger jag i sängen i en timme till och bara gråter, medans jag långsamt landar.
Tillslut går vi och lägger oss, men jag kan inte sova för jag har otroligt ont i min jävla nacke, men nu är jag så mörbultad och sönderhackad att jag knappt lägger märke till det. Halv fyra på morgonen, ca 14 timmar sedan jag snortade och åtta timmar sedan jag kom ner första gången, har jag fortfarande OEV's.
När jag vaknar nästa morgon känner jag mig sliten men ändå frisk på något sätt. Det är fortfande liksom som ett tryck över hjärtat. Sedan kommer jag på det: nackspärren är borta? Wtf? Och det håller i sig, det försvann verkligen. På något mystiskt vänster...
Allt som allt var detta det näst värsta jag varit med om, men ändå intressant i efterhand, och väldigt skönt att bli av med nackspärren. Men om jag hade vetat i förväg vad det var för byte jag gav mig in på hade jag helt klart avstått.
Okay.
*****************
Jag får för mig att jag ska trippa trots att jag har haft en gedigen jävla nackspärr i flera dar. Jag kan inte röra nacken utan att få vrålkramp och så ont att jag gråter, det är svårt att ta sig igenom dagarna, jag börjar fundera på om det inte vore enklare att dö på något sätt. Smärtan gör mig konstant arg och jag är ett skal av den jag brukade vara. Men - fan om jag inte ska ta och sniffa lite droger. Och mina vänner ska jag ta med mig också. No problems!
Mina föräldrars hus är beläget i skogen, vi åker dit eftersom de inte är hemma. Väl där krossar vi några "4-AcO-DMT"-piller från TT, de där man var tvungen att ha i näsan för att få effekt. Jag tar mellan 9 och 10 milligram räknar vi ut igenom höguppdelning och sådär, inte så mycket alltså. En fjärdedels piller.
Sen går vi ut i skogen, hittar ett gäng brassestolar och slår upp dom i några buskar vid sjökanten. Det kommer några fiskare i en båt och lägger sig precis bredvid oss men vi är som osynliga. Medan de pratar lyssnar vi, och väntar. Efter ett tag märker jag hur mina vänners ansikten börjar se skumma ut, och på något sätt är det för mycket löv på marken, och i träden...
Nacken nu då: det gör fortfarande ont i den, men mycket jämnare nu och nästan hanterbart - men jag har fri rörlighet? Jag leker lite med det och märker att jag kan röra nacken och axlarna hur jag vill. Jag ser ett 3D-grid när jag rör ena axeln och hur mitt skelett rör sig inom det, lite freaky men det känns mest bara så jävla skönt att äntligen vara avslappnad!
Sedan knallar vi runt och röker lite spliffar, sitter i trädgården under körsbärsträdet och lyssnar på humlor, allt möjligt. Efter ett tag börjar vi komma ner och då märker jag hur nacken börjar spänna sig igen. Långsamt blir jag åter ett cripple och det är fan inte roligt alls. Det är så att jag ångrar min avslappning, kontrasten är för skarp, och jag har defenitivt ställt till med en del onytta känns det som för jag blir stelare än innan.
Vi kommer ner. Vi kollar på TV. Det går några timmar, vi röker weed. Mer TV, en promenad. Flera timmar efter vi kommit ner börjar vi laga mat.
* * *
Då får jag för mig att jag ska bonga, och nu blir det svajigt för jag fyller en hel bowl och tar den själv i en hit - det är kush, jag har ingen tolerans alls i princip och är lite lagom neurotisk. Jag går tillbaka till köket och fortsätter att skyffla falukorv i stekpannan men blir plötsligt medveten om att fanskapet är elakt, det är de ondaste falukorvsbitarna någon nånsin skyfflat, och det är inte en mörk, dov ondska liksom utan det är ett brinnande hat som strålar ut från dom, och det är smärtsamt att titta på, smärtsamt att veta. Ganska snabbt förstår jag att det inte är falukorvarna utan det är, såklart, jag som rökt för mycket weed, igen. Vänta nu, hur mycket tog jag nu. En hel bowl? Damn.
Värre blir det och jag darrar snart av den mentala avsky som liksom tvingas in i min kropp. Det har inte gått en minut sedan jag började känna av bongen, så jag räknar snabbt ut att jag kommer bli långt mer vrickad än så här. Fan, tänker jag, och blir rädd.
Jag säger till de andra att jag inte klarar det här, och går och sätter mig i en soffa och vaggar fram och tillbaka lite medan jag försöker lugna ner mig själv, men tokmisslyckas och det slutar med att jag flyr ut i trädgården. Det är natt, mörkt, kallt och fuktigt, och det är precis så jag vill ha det. Jag lägger mig i gräsmattan och tycker synd om mig själv. Då börjar fraktalerna glida tillbaka igen...
Träden är inte träd längre, de ser ut som franska liljor, liksom symmetriska kors på något sätt, och alla har samma spetsiga vinkel rakt emot mig. Jag förlorar mitt sinne för proportioner. Magen har förvandlats till en stenhård klump. Jag känner hjärtat slå mot revbenen i hastigheter jag inte vill tänka på, och det känns som att gravitationen sliter i mig uppåt, åt vänster, upp igen, och hit och dit.
Jag är så skräckslagen som jag någonsin varit. Kroppen gör ondare och ondare och jag känner en liksom leviatansk platonisk avsky försöka pressa sig ut i världen igenom den. Jag kan inte längre sitta still utan måste hela tiden röra mig, flytta en arm, rulla runt ett varv, allt som i en dans för att försöka fly undan lidandet som lagts på mig. Jag känner att nu finns det ingenting kvar av det jag var, jag är helt bruten och trasig, jag har gett upp helt, den mest patetiska varelsen som finns. Jag gråter och gnyr medans jag dansar.
Efter vad som känns som en evighet får jag nytt hopp och beger mig till källaren. Där är det ljust och jag får helt amazing CEV's med öppna ögon, projicerade framför mig, riktigt hemska mönster som kommer slita mig i stycken. Vid detta laget är jag också i princip döv på grund av alla ljud som jag hör, dissonanta pip i snabba melodier som loopas ad infinitum. Någon häller flytande metall i mitt skelett men det gör inte ont, det är bara tungt. Däremot har jag väldigt ont i hjärtat som fortfarande slår kaosfort. Efter tio minuter i källaren får jag nog och springer ut igen.
Nu, fan, så rapar jag plötsligt och det gör underverk för magen, och jag får en epiphany: jag kissar, och det blir lite, lite bättre. Jag dricker vatten i källaren, och det blir lite, lite bättre. Sedan kommer jag på att jag inte har några skor eller byxor på mig och det är inte direkt mitt i sommaren, så jag går in igen och möter upp med mina vänner. Jag har varit ute i fyra timmar och är helt blå. Vi kollar min temperatur med en febertermometer och jag har 35 grader, så de bäddar ner mig och ger mig thé. Sedan ligger jag i sängen i en timme till och bara gråter, medans jag långsamt landar.
Tillslut går vi och lägger oss, men jag kan inte sova för jag har otroligt ont i min jävla nacke, men nu är jag så mörbultad och sönderhackad att jag knappt lägger märke till det. Halv fyra på morgonen, ca 14 timmar sedan jag snortade och åtta timmar sedan jag kom ner första gången, har jag fortfarande OEV's.
När jag vaknar nästa morgon känner jag mig sliten men ändå frisk på något sätt. Det är fortfande liksom som ett tryck över hjärtat. Sedan kommer jag på det: nackspärren är borta? Wtf? Och det håller i sig, det försvann verkligen. På något mystiskt vänster...
*****************
Allt som allt var detta det näst värsta jag varit med om, men ändå intressant i efterhand, och väldigt skönt att bli av med nackspärren. Men om jag hade vetat i förväg vad det var för byte jag gav mig in på hade jag helt klart avstått.
