Kan vi lära oss något av försokratikerna?

Thales - brukar ses som den första (natur)filosofen i antika Grekland, levde i Miletos och sägs ha förutspått en månförmörkelse. Annars är han mest känd för att hävda att världens urämne, varur allting annat härstammar ifrån, var vatten.

Anaximandros - lärjunge till Thales, också från Miletos, och hade redan på 500-talet f.Kr. en idé om att människor måste utvecklats från tidigare former. Människor i det tillstånd de nu befinner sig i kan inte alltid ha existerat, då kan de inte ha överlevt.

Anaximenes - är också lärjunge till Thales och från Miletos. För Anaximenes var luft världens grundämne. Allting består av luft (aer) enligt Anaximenes. Det som gör saker o ting annorlunda är huruvida tunt/tät något är. Sten är förtätad luft, till det mest extrema. Och eld är luften när den är som tunnas. För att visa att eld, och därmed värme, är tunnare så testade Anaximenes att blåsa med munnen och läpparna tätade, varpå luften som kommer ut är kall medan när han blåste med öppen mun, så att luften blir tunnare, så var luften som kom ut varm.

Xenofanes - en man och filosof som hatade Homeros episka verk av den anledning att i Homeros verk så framställs gudarna som människor, de beter sig dessutom omoraliskt. Det intressanta med Xenofanes var att han uppmärksammade antropomorfiseringen av gudar som vi människor gör oss skyldiga till. Dvs, att vi gör gudarna lika oss själva. Hans argument var att om en häst kunde rita så hade den ritat gudarna som en häst. De svarta i Etiopien, söder från den grekiska övärlden, hade ju svarta gudar och de rödhåriga i norr hade rödhåriga gudar.

Herakleitos - "kriget är alltings fader", ja så abstrakt och poetiskt kunde Herakleitos uttrycka sig. För honom var kampen och motsättningarna mellan allting här i universum det som ledde till förändring, till rörelse -- att allting inte var statiskt. Herakleitos menade att elden var kosmos urämne (pga dess föränderlighet). Herakleitos menade också att man inte kunde gå ned i samma flod två gånger, panta rei -- allt flyter.

Parmenides - en av de första filosoferna vars texter finns bevarade i stor omfattning (i relativ mening). Sägs ha varit den som "uppfann" ontologin, han frågade sig om varandet. Till skillnad från Herakleitos så menade Parmenides att allting var statiskt, ja, han menade till och med att det inte fanns någon rörelse överhuvudtaget. Rörelse och förändring var bara illusioner. För Parmenides kan det inte finnas något icke-varande och således kan det inte finnas något tomrum och vakuum varför det inte kan finnas utrymme för att materien att flytta på sig -- därav finns ingen rörelse. Aristoteles och Platon beundrade Parmenides logiska tänkande och ansåg att det var svårt att argumentera mot hans argument om icke-varandets icke-existens.

Zenon - lärjunge till Parmenides och är mest känd för att ha skapat paradoxer utifrån Parmenides tänkande. Det mest kända exemplet är väl paradoxen om Akilles och sköldpaddan som tävlar mot varandra, där sköldpaddan får ett försprång och trotts att Akilles springer snabbare så kan han aldrig springa ikapp eller om sköldpaddan, även om de skulle springa i all oändlighet.

Empedokles - sägs ha slutat sitt liv genom att hoppa ned i en vulkan. Han försökte tydligen bevisa sin gudomlighet, men dog... Till skillnad från Thales, Anaximenes eller Herakleitos så ansåg Empedokles att det fanns fyra grundämnen varur allting uppstod från: eld, vatten, luft och jord. Empedokles var en tidig vetenskapsman. Han förstod att luft var materia, det bevisades enkelt med att sänka ned en kruka med luft i ner i vattnet. Han försökte även förstå centrifugalkraften. Men märkligaste nog så skapade han en evolutionsteori där kroppsdelarna först var isär men började arbeta sig ihop till en kropp och där det bara var de starkaste och mest anpassningsbara kroppsdelarna som överlevde varpå de blev kvar och kunde föröka sig. Empedokles bevisade även att växter hade en sexuell fortplantning.

Leukippos och Demokritos - de så kallade "atomisterna". Det var de som formulerade idén om atomer, att det finns materia som är så liten att den är odelbar (det var troligtvis Leukippos som kom på detta, Demokritos populariserade teorin). För Demokritos fanns bara atomer och tomrum, allt annat är bara en illusion.

Anaxagoras - levde i princip samtida med Sokrates. Finns inte så mycket att säga om honom, han ansåg bara att allting var tillsammans från början. Typ Big Bang eller något.

Protagoras - Protagoras var sofist, vilket betyder att han var en sorts lärare och advokat i antika Grekland. Han lärde folk hur man skulle övertyga andra och tänka kritiskt. Han ansåg även att retorik var mer relevant och sannare än logisk argumentation. Protagoras är nog en av idéhistoriens kändaste relativister: han sade bland annat att "det som är sant för dig är sant för dig och det som är sant för mig är sant för mig", och att människan var alltings mått. Sin relativism gjorde honom hatad av bl a Platon.

Dessa filosofer brukar ses som "försokratikerna" i vår historieskrivning och tillhör västvärldens första filosofer. Oftast brukar man mest fokusera på Sokrates, Platon och Aristoteles i skolorna. Men vad kan vi lära oss av försokratikerna? Vad tycker ni?

Ja, det tycker jag att vi kan. Så som världen ter sig för oss via varseblivningen är ju densamma nu som då. Vad som skiljer sig är kunskapen om vissa vetenskapliga fakta.

Att man inte kan stiga ned två gånger i samma flod, som Herakleitos insåg, är lika insiktsfullt då som nu. Det är något som de flesta nu levande inte förstår på djupet.

Ingen har ännu lyckats reda ut Zenons paradoxer, så ja, där borde ju alla filosofer ta sin början. Finns rörelse, finns tid, finns förändring överhuvudtaget?

De resonerade jäkligt bra med den fakta de hade. Det är vad jag tar med mig. Till exempel hade de rätt bra koll på jordens omkrets. En aning om atomen och mycket annat. Men visst, med vad de hade att jobba med, så blev deras resultat rätt magra, i våra ögon. Men så länge man tar att sunt förnuft inte är fakta så är logiska resonemang en görnsten i allt framåtskridande.

Jo de var smarta. Vissa av deras vetenskapstankar hade de ju mera rätt än vad Aristoteles hade.
Sen hade de ju rent vetenskaplig en massa fel ändå.

Deras moral och etiklära är väl däremot långt ifrån så sammanhängande som Platons och Arist.
Xenofanes idéer är kanske mest giltiga för oss i denna moderna tid, då de är lite av allmängiltiga vishetsord. Det där kritiken mot gudar är, otroligt nog, lika träffande idag som för 2500 år sedan. När vi t.ex. ser en bild av Jesus.

Detta är också ett bra citat av honom:
If god had not made brown honey, men would think figs far sweeter than they do.

Alltså, vad vi strävar efter är relativt.

Men vi har ju så lite material efter de här äldsta filosoferna att det är svårt att få särskilt mycket matnyttigt ur dem.

Jävla romare som brände grekernas skrifter och jävla kristna och barbarer som brände romerska skrifter. Tur i oturen är att inte tailbanerna eller ISIS fanns på den tiden, för då hade vi väl inte vetat något alls om antikens tänkare.

Thales hade sannolikt fått kunskapen att förutspå solförmörkelsen från Babylonien. Babylonierna var skickliga astronomer. Syftet för Babyloniens astronomer var att beskriva universum. Försokratikerna sökte däremot förklara universum. Miletos, där de första naturfilosoferna levde och verkade, låg geografisk bra till. Det blev att slags centrum där tankar och idéer. Försokraternas bidrag är givetvis den intellektuella förklarande aspekten.

En utmärkt sammanfattning!

Tanken att det finns något enhetligt som allt består av återkommer gång på gång. På 1800-talet talade man om en eter men mot slutet av det århundradet fann man att etern inte hade alla de egenskaper som man förväntat sig. Det blev tabu att tala om en eter. Men jag tror att vi har anledning att gå tillbaka och börja om från de gamla grundidéerna. Det är uppenbart att etern inte har samma egenskaper som vatten, luft eller eld men det trots det kan begreppet vara användbart.

Roliga seriestrippar med försokratikerna: http://eviltwincomics.tumblr.com/pos...ratics-by-fred

Det inspirerande med försokratikerna är deras kreativa och livliga spekulationer om verklighetens beskaffenhet. Förmågan att ställa upp vetenskapliga teorier som inte huvudsakligen grundade sig i religiösa förklaringsmodeller är historiskt sällsynt och i många fall avgörande för filosofins vidareutveckling som en egen disciplin skild från religion.