Förstagångsresenärens rapport från svampskogen.

Tripprapport.
P. Cubensis. Dos: ca 2-3g(tror jag). Torkade.

Här kommer en, kanske på gränsen, lång tripprapport. Det här inträffade för cirka en månad sedan, jag och två goda vänner åkte ut i rymden för att trippa.

Inlägget delas in i två.
Del 1


Jag och två kompisar till mig, som vi kallar A och B, hade länge pratat om att testa att trippa på svamp. Vi hade alla rökt en del gräs, en hel del t.o.m. men ingen hade tidigare trippat. Jag tror det hade förekommit kokain hos nån av polaren, jag själv hade bara testat gräs. Och snus
Nåväl, A hade kommit över 10g Cubensis som vi sen legat och ruvat på hela veckan tills det var Fredag. Jag och polaren hade en grej att styra med jobbet under dagen, vilket inte var planerat och fuckade upp lite för oss. Vi hade nämligen hela veckan planerat noga för denna fredag, planen var innefattade gemensam frukost hos mig, bestående av lite färsk frukt och bär.

Sedan en skogspromenad och eventuellt lite mindfulnesövningar eller meditation i skogen, för att så att säga komma i form. Sedan tänkte vi ta och snacka igenom trippen, vad vi ville med den och hur vi skulle agera mot varandra om någon skulle bli nojig. Nu förstörde jobbet planen med frukost och skogspromenaden med tillhörande meditation. Istället samlades vi vid 17-tiden hos A, lite lätt stressade, och drog en snabb genomgång hur vi kände och om alla var redo! Vi var alla upprymda och började tugga i oss svampen. Vi hade läst att de kunde ta upp till en timma innan det kickade in, så för att fördriva tiden spelade vi tv-spel. Vi sa väldigt lite till varandra medan vi spelade, alla var liksom upptagna med att känna efter inom sig själva och vi var alla spända på vad som skulle hända. Flera gånger upplevde jag små syneffekter, jag tror det var ren placebo, jag liksom mina vänner letade efter tecken på att svampen hade kickat in.

Efter ca 40-50 minuter börjar vi tappa lusten att spela tv-spel, det infinner sig en märklig tystnad när vi stänger av tv-spelet. Rummet upplevs väldigt stillastående, nästan som tiden stannade och vi tittar runt omkring oss. Vi nickar instämmande mot varandra, utan att säga något, men som för att signalera: ”nu börjar det hända något”. Jag börjar känna mig varm i kroppen, runt magen och brösten. As ögon börjar vattnas, han är inte ledsen, men de rinner tårar ifrån dem. En fysisk reaktion vi läst innan kunde inträffa. B går iväg ifrån oss och slår sig ner i en soffa, tar fram ritblock och penna och börjar rita. Jag har ett mycket starkt minne av just den här episoden, min väns tårar och hans leende, min andre väns arm som rör sig upp och ner, upp och ner medan han stirrar med hypnotiska ögon på pappret han ritar på. Allt annat står helt still, de enda som rör sig är tårarna och vännens arm, de känns som hela världen och alla klockor stannat och vi är dem enda i rörelse. Det här är en mycket stark och mäktig känsla som jag nästan överväldigas av, men den mattas av kraftigt efter bara någon minut.

Resterande tid infinner sig ett moment av större klarhet från min sida, jag och A börjar känna oss rastlösa. A säger t.o.m. att han inte känner sig påverkad längre. B däremot är fortfarande fast i ritblocket, fortfarande med samma hypnotiska blick. Undrar vad han ritar?

Jag upplever att jag ser väldigt starkt, nästan som om jag betraktar min omgivning i HD. I övrigt har jag liksom A en stark känsla av rastlöshet. Och ambivalens! Jag har ett starkt sug efter att börja rita som A gör, men även rationell känsla som säger att det bara vore tramsigt att sätta sig och börja rita. Jag vill göra något, vill att något ska hända – samtidigt som jag känner att jag vill att alla effekter, eller vad jag nu känner, ska försvinna. Rastlösheteskänslan är nu extremt påträngande och de ambivalenta känslorna tillåter mig inte att ”gå ur” min rastlöshet. Jag brottas med det här mycket märkliga tankarna i vad som upplevs som i alla fall 10-20minuter, tills A helt plötsligt trycker upp en spliff i ansiktet på mig. Han har under tiden rullat en joint, för att boosta. B ser däremot inte ut att ta notis om varken spliffen eller mitt resonerande i om jag ska röka eller inte.

Jag bestämmer mig för att ta några bloss, även B vaknar ur sin dvala och slår sig ner bredvid oss. Vi tar fram en ananas och börjar dela den och skickar runt spliffen. B ser helt frånvarande ut i ögonen, men pratar oavbrutet om ananasens form och färg och uppmanar oss att känna på den, men helst inte äta av den! Jag lyfter upp en skiva ananas och betraktar den, nu börjar jag fascineras av hur den ser ut, hur den känns och även hur den smakar – men då jag upplever ett otroligt starkt band just nu till min vän B, så kan jag inte förmå mig att äta av den. Jag är rädd att det skulle såra han.
Vi är nu alla ordentligt uppe i det blå, inga visuella effekter eller hallucinationer, men vi pratar i metaforer och göra mycket långdragna associationer.( Vårt samtalsämne går hela tiden i riktning om att prata om naturen, djur, vatten, växter hur vi befinner oss i ett sammanhang med vår omgivning. Då vi alla är akademiker, tenderar vi att prata mycket teoretiskt kring vår natur. Men ju längre samtalet pågår desto mer abstrakta blir vi. Att naturen överlever utan oss, men vi överlever inte utan den. Vi befinner oss i ett sammanhang med vår natur, men vi är inte i symbios. Vi är inte ens ömsesidigt beroende. Det är vi som är beroende av naturen, naturen klarar sig utan oss. )

Även ananasen pratas det rikligt om, efter några minuter har ananasen helt tagit över huvudrollen och dominerar samtalsämnet! Vi benämner den nu i termer av ”guds gåva till mänskligheten”, och studerar alla varsin ananasskiva noggrant medan vi pratar i munnen på varandra. Helt plötsligt drabbas jag av en mycket märklig och otroligt kraftfull händelse, de känns som jag flyger ur min kropp, om så bara för 1-2 sekunder och jag betraktar då mig själv och mina två vänner sittandes runt ett borde med varsin ananasskiva. Sedan spolas dom senaste händelserna upp för mitt inre; från att A visar upp en spliff, vi skär upp ananasen, blossar lite, pratar om naturen, och nu här och leker med ananasen. Helt plötsligt får jag en känsla av skam och absurditet som sköljer över mig, hur länge har vi suttit så här? Hur länge har vi suttit och lekt med ananas? och är det marijuanan jag känner av eller svampen, jag känner mig hjälplöst förvirrad och blir också varse om att jag är påverkad, något jag inte reflekterat alls över under ananssessionen.

Jag känner mig mycket förvirrad, nästan lite ledsen och oerhört hjälplös. Samtidigt gnager något i mig som säger åt mig att det är fullständigt orationellt att helt plötsligt känna sig så här, det är nästan som någon sorts ångest väller upp inom mig. Samtidigt vet jag att jag är påverkad och nu är det bara flyta med. Mina polare smackar på ananas, jag stirrar på dem. A ler ett enormt glädjeleende mot mig, sen säger han ” Det är bara svampen vet du! De är nu det händer”. Det känns i det här ögonblicket som han läst mina tankar och känt av den rädsla som växte inom mig, troligen såg jag kanske sorgsen/rädd ut bara?, hur som helst ger mig den här tron på min väns empatiska och telepatiska förmåga gör gott för mig och jag nickar instämmande, ”det är nu det händer”. Jag och A sätter oss på golvet, där vi staplat en stor hör med kuddar. B däremot, sitter och rullar ännu en joint. Men vi ska inte röka den säger han, han ”vill bara rulla”.

Jag tar en filt över mitt huvud och blundar, och det jag ser gör mig häpen! Jag blir fullkomligt överväldigad! Jag kanske blundar under filten i max 20 sekunder, det upplevs som jag åker flera varv runt universum. Först uppenbarar sig trianglar i mycket starka färger, sen kommer tre tringlar svävande mot mig och sätts ihop som en enhet.(på samma sätt som ”Legend of Zelda” introt för er som känner igen det). Sedan ser jag fantastiska mönster, som upplevs bestå av mängder små noder som med geometrisk exakthet är utplacerade så att allt ser symmetriskt ut, spindelnätsliknande mönster och rutmönster. Allt ser otroligt välordnat ut. Att man så tydligt ser det här för sitt inre gjorde mig häpen, tydligheten och djupet i det man såg!

Jag börjar sen härja till mina vänner att genast hoppa in under filten eller gå till något mörkt ställe och blunda. Alla upplevde samma sak och här är vi överväldigade allihopa. Varje gång man blundar känns det som man kastas ut på en resa, en resa som hela tiden accelererar, där man känner att för varje sekund jag blundar desto längre bort kommer jag färdas. Alla mönster kommer emot mig i högra och högre hastighet, huvudet snurrar mer och mer. Jag upplever här en obehagskänsla av att ju längre jag reser, desto svårare kommer jag ha att ta mig tillbaka. Hela tiden är jag så pass klar att jag känner att jag kan avbryta allt genom att öppna ögonen dock, men om jag blundar tillräckligt länge kommer jag tappa den förmågan.

Till sist släpper jag taget och åker iväg. Först möts jag återigen av mängder mönster, fraktaler och fascinerande ”spindelnät”, de känns också stundtals som jag färdas i rymden genom meteoritbälten, fast alla meteorer är ordnade i perfekt förhållande till varandra. Plötsligt börjar CEV-effekterna minska, jag ser mindre färger och mer konturer. Min puls ökar och jag börjar förnimma känslor och synintrycken minskar än mer i effekt. Helt plötsligt ser mig själv stå i min trädgård som litet barn och plocka morötter med mamma och pappa! Otroligt fascinerande och jag kanske har ett jättestarkt sinnesintryck av det. Allt känns så levande, men ändå som om studerar ett fotografi! Ett fotografi där man ändå kan se löven blåsa, höra vinden och känna livet och rörelsen från vad som utspelade sig när fotografiet togs. Jag upplever en märklig familjär känsla. Deja vu! Jag stöter på fler sådana små episoder ur min barndom, alla utspelar sig i trädgården och jag är ganska säker på att jag är runt 4-5år gammal, alltså ganska tidiga minnen, som upplevs otroligt starkt. Jag förflyttar mig mellan minnen genom att olika symboler och mönster kommer mot mig, innan jag ”presenteras” för en ny episod från barndomen. Hela tiden finns dock en liten, liten känsla av obehag som jag upplever jag har kontroll över men som gör sig påmind på ett obehagligt sätt, som om den skulle komma och skölja över mig. Även episoder som jag vill minnas var mardrömmar börjar dyka upp, jag befinner mig i min barndoms mardrömmar! Träffar på farliga karaktärer, springer i labyrinter och ser upp för stor kugghjul som kommer rullandes mot mig. Det är som att befinna sig i en tecknad serie, mardrömmarna upplev mycket harmlösa men färger jag ser är mycket mörka, och de i sig upplevs hotande. Hela tiden den här känslan av lycka och glädje, men alltid något i bilden eller känslan som skulle kunna ge upphov till obehag. Hela tiden den balansgången, flyt med, välkomna det som händer samtidigt som man känner att man vill dra i nödbromsen. Jag tror, så här i efterhand, att jag blev så otroligt tagen och överväldigad över kraften i de syner och känslor som kom emot mig att det nästan blev för mycket att ta in, kanske därför det lilla obehaget hela tiden fanns där?
Det har i alla fall säkert gått 3-4 timmar nu. Jag är på väg tillbaka till verkligheten, utan tvekan var detta peaken jag upplevde alldeles nyligen? Jag pratar lite med mina vänner om vad jag såg, men vi sitter mest och ler. Vi drar på musik, en mycket omsorgsfullt vald spotifylista. B skickar oss ett fat med annans, vi börjar skratta när vi ser ananasen innan vi mumsar i oss av den. Känslan just nu är otrolig. Vi är mycket lyckliga just nu, och bara ler åt varandra. Jag känner en enorm samhörighet och empati för dessa två varelser jag delar denna stund med. Nu börjar ännu en gång starka känslor växa, en känsla av lycka sköljer nu över mig. ”Jag känner jag börjar bli euforisk” säger A, skakar på huvudet och håller sig för pannan. ”a faaan, peakar vi igen” utbrister A, och tar sig fortfarande för huvudet.

Jag vet inte hur heroin är, men den känslan de som skjuter heroin brukar prata om. Den här känslan av värme som sköljer över en, som om en filt av dopamin sveps runtomkring än, så känns det nu. Bekymmer eller problem finns inte, de har aldrig existerat! Det finns bara NU, ingen framtid bara den här stunden. Inget spelar någon roll, förutom det som sker nu. Helt fantastiskt!

Euforin någon minut senare totalt maxad och det här är utan tvekan den starkaste känslan jag upplevt i hela mitt liv faktiskt, åtminstone under omständigheter då jag fotaranade haft förmågan att faktiskt ta in och reflektera över känslan. Jag börjar nu prata högt om att jag aldrig haft det så bra i hela mitt liv. Min vän påminner att vi sitter på ett gäng kuddar i en ganska stökig källarlägenhet, tre grabbar.” Är det verkligen så jävla bra”? Ja, de är det replikerar min vän på sin retoriskafråga  . Helt plötsligt börjar jag lägga fram teser om att, det är känslan som är kriminell! Alltså det är inte själva svampen staten vill åt, utan den här känslan. Den här känslan av total lycka och glädje, att kunna ignorerar något så simpelt som tid. Att stanna upp i nuet. Jag börjar nu spekulera i att vi inte får må så här bra, att det inte är rimligt o.s.v. B börjar haka på mitt resonemang och blir upprörd över att han känner att han aldrig kan dela med sig av den här starka stunden för sin familj, eftersom den är förbjuden! Som ni märker lyckas vi här med konststycket att vända ett otroligt maxat lyckorus till en ganska tris debatt, A som dock inte deltagit i diskussionen manar oss att just börja leva i nuet och bara njuta. Sagt och gjort. Vi är väldigt enkla att övertala i den här stunden.
Nåvel, till sist börjar svampen faktiskt avta. Vi hann med, vad i alla fall jag upplever som två peakar. Varav den första blev en magisk resa och den andra ett lyckorus utan dess like, men där jag inte upplevde några CEVs och kände mig mycket ”klar” i huvudet!

Vi tänder en spliff efter kanske ca 6 timmar. Vi är sugna på att beställa pizza, men något i mig vill inte göra det. Jag håller en lite utläggning om att vi håller oss till ”gudsgåva” nämligen ananas och annan frukt. Mina vänner går med på det, spliffen skickas runt, vi slår på en naturfilm, stoppar in en bit annans i munnen och njuter resten av kvällen.

Nu har det gått ca 1 månad. Jag har landat lite, men min bestämda uppfattning är att det här har ändrat mitt liv, åtminstone gett mig andra perspektiv. Vilket i förlängningen kommer göra att mitt liv styrs i en annan riktning. Nämligen den riktningen jag vill, inte den riktningen som förväntas av mig från samhället. Jag kommer inte vara en del av vidriga saker som sker på vår planet längre Så långt det går kommer jag undvika inbladning, även indirekt sådan, i sådant som exploaterar våra medmänniskor eller vår planet. Det här kommer ske i succesiva steg. Men det kommer ske! Det måste ske.

F.ö. känner jag mig också starkare och mer energifylld efter trippen
En fråga, den där ”out of body” känslan jag upplevde, någon annan som gjort det under så kort tid, alltså bara ca 2-3sekunder. Men ändå gjorde den ett så enormt intryck?

Slutkommentar; Jag och båda min vänner är mycket positiva till vad den här upplevelsen gav oss. Jag och en vän (A) blev nog starkare påverkad än B. Överlag var det fantastiskt, lite störigt de här med en viss obehagskänsla som fanns där ofta och gjorde sig påmind men som inte "bröt ut", även B kände något liknande sa han och A kände av det i början med att det försvann helt sen. Någon som har liknande erfarenheter av det fenomenet? I övrigt vill jag bara säga att vi tog det här mycket seriöst, vi var lediga innan och pratade mycket om det här, vi hade börjat varva ner ordentligt och tog långa promenader och var i mycket god balans. Det och ett orubbligt förtroende/tillit för varandra skulle jag säga är de bästa tipsen jag kan skicka med, och en stor anledning till att jag tror ingen var i närheten av att spåra eller så och att vi alla mådde mycket bra under 99% av trippen och efteråt.