Konservativ rörelse - finns den?

Visst är idoldyrkan både traditionellt och djupt rotat i den mänskliga naturen, men det innebär inte att fenomenet saknar baksida. Först tycker jag man bör skilja på idol och förebild, idoler är föremål för dyrkan medan förebilder snarare är personer man vill efterlikna pga någon/några av deras egenskaper. Visst kan man känna starka positiva känslor när man ser någon person, liksom man känner vämjelse vid åsynen av andra, men att dyrka personen ifråga bör man ändå vara väldigt försiktig med.

Som jag ser det finns det (minst) två negativa konsekvenser idoliseringen kan få. För det första kan personen som är föremål för dyrkan naturligtvis vara av dåligt virke, vilket leder till dekadenta ”följare”. Just på grund av att man avgudar sin idol är dennes fel och brister svåra att iaktta. För det andra kan det leda till besatthet och pöbelmentalitet. Ett osunt intresse för personens liv och förehavanden eller att man slutar i en folkmobb ”för den goda sakens skull”.

Icke desto mindre tycker jag att idoler är positiva. En värld utan dyrkan är en steril värld utan någonting heligt eller transcendent. Men det är en skillnad på att dyrka Gud, helgon och mytologiska hjältar jämfört med skickliga musiker, politiker och ideologier. Nu var jag inte med på 50 och 60-talet men jag tycker ändå hysterin kring exempelvis Elvis och Beatles verkade osund.

För att återknyta till topic tror jag inte vikten av bra förebilder och idoler kan överskattas i en konservativ folkrörelse. Och jag tror att dessa främst står att finna i religionen, mytologin och litteraturen snarare än i samtiden. Även om det såklart finns förebilder och inspirerande personer här också.

Edit: De negativa konsekvenserna av idoldyrkan fick mig osökt att tänka på Eminems låt "Stan"...
https://www.youtube.com/watch?v=snHfdV3gw9Q

Javisst! De var klumpigt formulerat av mig. Det jag anklagade som osund idoldyrkan var ju givetvis begränsad till företeelser inom det moderna konstnärskapet. Idoldyrkan överlag är ej av ondo.
Jag försökte nog gräva fram olika anledningar till den undermåliga moderna konstens många olika brister.

Men jag tror nästan att en sådan osund utveckling av konsten i väst kommer att få mothugg inom sina egna liberala och socialistiska led.
Lite som när jag läste om en miljömupp till skräddare som ville börja tillverka hållbara och slitstarka kläder för att denne var trött på "köp-och-släng-mentaliteten".
Eller hela den här farsen om de svenska mjölkböndernas kamp mot globalismen och djurskyddslagarna.
De är så uppenbart konservativa strömningar som pågår, men ingen vill erkänna det.

Att "fel" idoler dyrkas idag är naturligtvis uppenbart.
Men det beror på att de traditionella idolerna, förebilderna etc inte längre får något utrymme.

Och Där har naturligtvis en konservativ rörelse sin givna plats.
Inte genom att, som vilken subkultur som helst, själv sitta och trycka med sina egna idoler. Utan det den konservativa rörelsen måste arbeta för är att återinföra idolerna i skolan. Det är bara där ett sunt och uppbyggande förhållande till de traditionella, tidlösa arketyperna kan få en större betydelse.

Av någon anledning valde man att avsluta mänsklighetens förhållande med den tidlösa mytvärlden i exakt samma stund bildning blev en allemansvara.
Men vi människor hade Fortfarande ett behov av arketyperna - eller arketyperna av oss?
Men utan vägledning väljer vi andra förebilder. Vi har inte något att välja mellan så vi tar de starkast lysande vi kan hitta. Och tyvärr ä det Justin Bieber och Michael Jackson.
Men ingen förklarar hur dessa karaktärer bör analyseras - ingen ber oss ens göra det. Det är bara fullfjädrad dyrkan det är tal om.

Det finns en väldigt skillnad mot tex traditionell heroism, eller helgondyrkan att göra. I de traditionella myterna och sagorna, legenderna och religiösa berättelserna har idolerna paketerats på så pedagogiskt sätt som möjligt.

Det är en återgång till det som borde eftersträvas alltså.
Konservativa rörelser borde propagera för äldre tiders skolplaner. Att återinföra den klassiska bildningen.
Det finns dels myter som har en mer lokal betydelse, som tex för skandinaver den fornnordiska mytvärlden. Men eftersom vi lever i en västerländskt inspirerad värld kan man inte blunda för de kulturella grunderna, antikens Grekland och romarrikets myter etc. På samma sätt som kristendomens helgonberättelser etc.

Och det är viktigt att poängtera att det int handlar om tro. Utan detta hadnalr om symboliska exempel som man hela livet kan förhålla sig till, ständigt jämföra med för att förstå sin gen samtid. De baseras på djupt allmänmänskliga beteendemönster etc, och därför upphör de aldrig att vara aktuella.
Eleverna borde alltså för att förstå dem, klä dem i en modern för dem samtida dräkt.
Då kan de även placera Justin Bieber där - och förstå hur orimligt en dyrkan av honom faktiskt är.

Men det enda sätt på vilket en konservativ rörelse skulle kunna förespråka mytologiska redskap, hade varit om den själv (och dess företrädare) förstod den. Och levde i enlighet med denna förståelse. Förstå då hade de med sitt exempel kunnat locka anhängare ill sig. Och förstå då hade det kunnat bli aktuellt för en skolplan.

För tyvärr är dagens konservativa dåliga på att förespråka sånt här.
Den kan tex inte ens förklara varför det behövs en litterär kanon. Tillomed obildade höns i den sk feministrörelsen kan argumentera bättre Mot ett införande av en litterär kanon än vad konservativa kan argumentera För.

Och då har det gått långt. Kanske för långt.

jag skrev för länge sen en artikel om just detta, behovet av "idoldyrkan"
läs gärna, för det är mycket bra:

http://legrandmaitre.blogspot.se/200...tar-eller.html

Jag tror inte att det handlar om att skapa en folkrörelse, det handlar om att skapa en elitrörelse som folk kan se upp till och beundra. Det handlar om att göra konservatismen hipp - den framgångsrika mannens ideologi - och att göra den moraliskt överlägsen igen. Det har den alltid varit men vänstern har lyckats smutsa ner den genom att jämnställa neoconservativt trotskyism och imperiebyggande med konservatism. Konservatism handlar inte om att bomba araber i mellanöstern utan att se till att en man kan använda sitt liv till att bli framgångsrik, välbärgad, uppskattad, beundrad och berömd. Eller så kan han bara bli en vanliga familjeman som tar hand om sin fru, sina barn och sitt gememsamma hus. Eller både och.

Jag tror att en stor dos libertanism och "tea-party-movement" är nödvändig för att förnya konservatismen i Sverige (paleoconservatismen är starkare och mera motståndskraftig men knappast möjligt utan en stark religiositet som i USA.) Ordet liberal är dock så nedsmutsad av folkpartiet socialisterna idag att det är omöjligt att använda den stämpeln hos en nytt konservativt parti. Däremot kan man använda stämpeln som "tea-party movement" fått i USA där det visat sig att deras anhängare är bättre utbildade och får högre värden på diverse mätskalor gällande vetenskaplig förståelse och intelligens. Inga rednecks och byfånar där inte utan framgångsrika män som vill sköta sig själv och som inte vill ha någonting av staten, förutom grundläggande skydd av militär och polis.

Jag tror att det grundläggande problemet med högern i Sverige är att dess anhängare mest är intresserade av att behålla sina förmåner och sina bidrag och inte dela med sig till minoriteter som gör att de är så lätta att angripa av vänstern. De ser själviska och svaga ut i allmänhetens ögon. Losers som inte kan konkurrera med kvinnor och utlänningar. Därför måste bidragen minimeras och skamliggöras för alla, det ska bara finnas hjälp i yttersta nödfall och absolut inga kontantbidrag. Många skulle få en chock men jag tror knappast att dessa skulle rösta på ett högerparti ändå så vi förlorar ingenting. Invandringen skulle minska till ett minimum och den nödvändiga repatriationen skulle ske av sig själv.

Vi behöver bli stolta och ironiska också. Den som älskar traditioner och sitt land tar inte dessa på så stort allvar. Det måste finnas en lekfullhet och lätthet i vårat språk och våra förhållningssätt. Vi tar inte oss på så stort allvar och vi tar andra kulturer på ännu mindre allvar. Det finns massor av roliga citat och orspråk som kan användas för att illustrera socialisternas ondska tex " Att skänka andra människors pengar är lika lite generositet som det är mod att skicka andra män till krig".

Sedan kan vi gott peka ut oss som civilisationen som tog över hela världen, som landade på månen och som uppfunnit, framforskat och byggt allting av värde här på jorden! Vita, kristna, konservativa män har byggt allting. Vi gjorde med lätthet och glädje. Allt till socialisterna stora fasa.

Precis som Consp1racy här ovan tror jag i regel inte på konservatismen som politisk massrörelse eller ens som bärande ideologi i ett större, konventionellt politiskt parti. Det går inte att föra en i traditionell mening konservativ politik utan så stora stora avsteg och kompromisser för att det i slutänden ska bli fråga om något i huvudsak annat. Jag menar att konservatismen i stället förtjänstfullt låter sig implementeras som livssyn på ett individuellt plan (i likhet med, exempelvis, stoicismen). Det är svårare att skratta åt en konservativ hållning hos en privatperson än åt det som massan älskar att håna i en politisk kontext; d.v.s. allt det som lätt ter sig pompöst och förmätet i ett politiskt program. Jag håller också med Consp1racy om att konservativa bör akta sig för att medvetet försöka framstå som humorlösa och rigida. Det finns annars i största allmänhet alltför gott om unga, brådmogna män som går och kallar sig konservativa och agerar i enlighet med någon sorts privat och starkt romantiserad uppfattning om en äldre tiders ridderlighet, o.s.v. Vilket naturligtvis ofta ter sig skrattretande. Att sprida konservativa idéer till i synnerhet vissa (mottagliga) kretsar tror jag däremot mycket på. Jag hoppas dessutom på fler moralkonservativa skribenter i pressen. I dag saknas konservativa röster inte minst på kultursidorna, där mångfalden tidigare var en helt annan. Även i näringslivet behövs färre liberaler och fler genuina högermän. Jag efterlyser generellt mindre fixering vid ekonomi och ett långt större intresse för principiella kulturfrågor (kultur i vidare mening än "film, litteratur, scenkonst", etc.). Konservatismen borde på detta sätt kunna bli en kraft att räkna med betraktad som ett värdesystem eller en livsåskådning: stoicism, pliktkänsla, principer, rättskänsla, stolthet, tradition, o.s.v.

Ja, jag håller med dig i at det hade behövts fler intellektuella konservativa på framträdande plats i vårt samhälle.
Jag tror att det är lite ett tidens tecken att medierna sållat ut d2den äldre visa mannen/kvinnan" till förmån för de yngre och mer radikalare rösterna. Media älskar att provocera, eftersom det genererar klicka - ger intäkter. Och då fungerar inte det mycket mer krävande material som en "vis man" hade författat.

Sverige är kanske för litet för att låta för många röster tala samtidigt? I det mycket större USA tex ges iaf fortfarande utrymme åt konservativa röster, både intellektuellas och vanliga skrikhögerspöken.
Svenskättlingen Victor Davis Hansen tex, professor i grekiska, har sedan länge varit en av den amerikanska konservativa rörelsens främsta namn och har ofta varit väldigt läsvärd. Hans karisma är närmast Total, och tillomed Nobelpristagare (Krugman tex) börjar stamma och svettas när han börjar orda.
En intellektuell gigant, som lever det konservativa livet ut i fingerspetsarna. Han är tex som sagt respekterad professor i grekiska, och har publicerat riktiga tungviktare om den antika grekiska militärhistorien - och samtidigt är han bonde, har en egen druvodling, gör russin.


Har vi några sådana motsvarigheter i Sverige?
... Nej!

Och inte ens Om vi hade haft det så tror jag att de hade velat vara med "i debatten" som förs på ledarsidorna.
För med/mot vem skulle de debattera?
Mot 20-åriga känslostyrda skrikhalsar? Som likt musikjournalisten Ametist skriker "rasist" åt Janne Josefsson?
Det är problemet med för unga röster. De är allt för otåliga, alltför ytliga ... och allt för Obildade.

Minns ni tex TV-programmet Tet-a-Tet? som gick för 10 plus år sedan ca?
Några svartklädda damer (sedan herrar) satt runt ett bord i svart mörker och samtalade fritt om intelligenta frågor.
Sven Lindqvist var bla med, som representant för "den vise mannen."
Men även en yngre, känslostyrd kille fanns med. Han hade inget vettigt att bidra med. Bortsett från vid ett tillfälle då plötsligt ett sidospår om nån man som hade slagit sin fru kom på tal.
Då blev plötsligt denne unga man svart i ögonen och började hojta högt om att "Jag Hatar verkligen Hustrumisshandel. det är ju bara Så Hemskt asså va!" Och såg sig omkring efter medhåll.
Men de andra, äldre och lugnare, deltagarna gick vidare i samtalet som vanligt.

dvs yngre röster är bra för det radikala, det provokativa - men det finns inget de kan Lära någon.
Det enda de kan bidra med är sådant man kan se framför sin egen spegel varje dag.

Så för en konservativ rörelse hade intellektuella bildade män varit ett bra dragplåster. Problemet är ju bara att dagens media inte har någon plats åt dem.
Kanske "rörelsen" först skulle definiera vem i Sverige som kan axla ett sådant ansvar, en sådan roll - och sen sälja dessa idéer till media. Så att de kanske kan ge dem utrymme?

Sven Stolpe borde komma tillbaka. Synd att han är död. Skämt åsido: Det är just den sortens intellektuell höger som helt lyser med sin frånvaro i dagens mediebrus. Det är förstås synd, inte minst med tanke på den andefattigdom och likriktning som präglar debatten i alla frågor.
Visst är det så, men då glömmer man att en rationell och klassiskt bildad röst förmodligen skulle te sig mer provocerande än den skräniga pöbelvänster som man tyvärr har fått vänja sig vid. Det finns väl skäl till att det förhåller sig som det gör, får man misstänka. Man kan inte låta traditionalister och "reaktionärer" komma till tals helt utan vidare. Det förstår vem som helst. Risken finns ju att samtalet i sådana fall blev mer nyanserat och lärorikt. Nej, samma trötta positioner och förment "provokativa" (lika med mainstream) åsikter ska det vara, och så kastar vi möjligen in en stackars, typ, Marcus Birro som joker i leken och låtsas att han representerar något fundamentalt annorlunda.
Det har ju inte alltid varit så! Till och med när SAP hade makten över riket i flera decennier levde och frodades högeroppositionen på inte minst flera tidningsredaktioner. Man lät t.o.m. lustiga prickar, kuriösa typer och underhållande stofiler synas i TV, vilket knappast låter sig göras i dag. Det verkar som den gamla respekten antagonister emellan är borta. Jag vill föreställa mig att den gamla högern och vänstern, meningsskiljaktigheter i all ära, åtminstone hade en sak gemensam, och att glimten i ögat av den anledning fanns där (som den ofta gör när gamla bekanta pucklar på varandra): bildningen och intellektualismen i grunden.
Härligt! Det finns ju liknande typer i Sverige, men då på universitetet och inte i offentligheten. Jag tror att "vi" (om man ska vara krass) har en annan syn på nytta i Sverige än i USA. Den som man släpper fram i debatter och liknande måste vara etablissemanget och framför allt den paradigmatiska verklighetsbeskrivningen på ett eller annat sätt behjälplig: nyttig idiot eller inte. Man vågar inte riskera något, och då blir det så här litet, futtigt och inpyrt. Redan Strindberg beklagade sig ju ofta över det kvalmiga klimatet i Sverige, och han var ju länge vänsterradikal.
Det är väl det. Det finns inget värdigt motstånd om man endast har att välja på en liten uppsättning välkända ansikten som gång på gång återkommer. Det är på så sätt begripligt att vår intellektuella höger väljer att lägga allt krut på debatter i universitetsvärlden i stället för att delta i mediala sammanhang, vilket givetvis är beklämmande eftersom det är i den offentliga debatten som den sortens människor mest av allt behövs. Vi behöver verkligen få höra något annat från auktoriteter -- media älskar ju akademiska titlar -- som inte ser spelplanen som på förhand given och som kan ifrågasätta spelreglerna på ett välgrundat sätt.
Haha! Jag minns tyvärr inte just det där. Jag kan däremot säga att det plågsamt ofta låter på liknande sätt till och med på universitetsseminarier i olika ämnen: det lossnar först när ordet är fritt och gruppen kan låta sig indigneras i kapp över skilda värdemässiga aspekter på det verk som diskuteras, o.s.v. Väldigt ovetenskapligt.
Jag tror som sagt att traditionalism etc. kan uppfattas som provocerande i sig. En yngre radikal med högersympatier torde med andra ord fungera extra stimulerade i situationer som domineras av förstockade, förstoppade genomsnittsmänniskor.
Japp.
Jag kan tänka mig att vissa incitament finns på tidningar som SvD, som förhoppningsvis förr eller senare (helst förr) inser att det finns också kommersiella fördelar med en återgång till en tidigare "image" som högerorgan.

Jag håller inte riktigt med dig i det där. Visst behövs det att en aristokratisk intellektuell ”elitrörelse”, men konservatismen är mer än ett toppideal. Kollar man lite förenklat på historien så är de två mest konservativa klasserna just aristokratin men också bondeklassen. Det är inte bara högerintellektuella som lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten, det hederliga bondförnuftet är också saknat. För att konservatismen ska lyckas återkomma tror jag den måste lyckas förena de två delarna, vilket inte borde vara så svårt. Ett bra exempel är bondetåget och borggårdskrisen.

På den tiden stöddes konservatismen av mäktiga etablissemang, som misstrodde parlamentarism och demokrati. Dåtidens "höger" uppfattade sig inte som ett politiskt parti, men nödgades efter rösträttsreformen framträda som "Allmänna valmansförbundet. Dåvarande högerledaren Arvid Lindman betonade särskilt att även högern måste uppträda som en folkrörelse för att kunna matcha dels arbetarrörelsen, dels den liberala vänstern, dvs liberaler och "frisinnade" som tillsammans drivit demokratikraven.
Idag finns ingen konservativ etablissemangshöger av betydelse. Konservatismen kan naturligtvis ingå som lite undanskuffad ideologi hos Moderata samlingspartiet, som dock i allt väsentligt numera är ett liberalt mittenparti. Viss moralkonservatism finns ännu hos kristdemokraterna, men spelar även där en allt mer undanskymd roll.
Konservatism - liksom socialism - får allt svårare att göra sig politiskt gällande. Väljarna finns på mittfältet och samtliga riksdagspartier nödgas förlägga "valfisket" dit. Ideologier är i allt högre grad perifera angelägenheter för filosofiska andar i partiernas ungdomsförbund. Samt givetvis för några akademiska diskussionsklubbar.
Herbert Tingsten - professor i statskunskap och chefredaktör för DN - förutspådde redan för 50 år sedan "ideologiernas död". Han fick rätt.

Till viss del kanske du har rätt.
Ideologier och folkrörelser förekommer endast när framtidshopp saknas och social misär är ett faktum. Under 1900-talets andra halva har vi i Sverige haft det gott ställt på dessa plan. Vi får se hur det blir om, eller när, detta försvinner för oss.

Den nya högern i sverige är ju en form av konservativ rörelse. Du har deras bokförlag arktos, tankesmedjan motpol.nu och den årliga träffen identitär idé.

Huruvida identitetspolitik är konservativt skulle jag se som en öppen fråga. Förvisso en intressant fråga, men likväl öppen.