Konservativ rörelse - finns den?

Hur har vi det med konservatismen idag?
Dess klassiska tillhåll - Högerpartiet - numera Nya Moderaterna benämnt - tycks inte längre nämnvärt motsvara konservativa förväntningar.
Somliga konservativa själar hoppades mycket på Sverigedemokratertna. SD förefaller emellertid genomgå en normaliseringsprocess i takt med sina remarkabla framgångar på opinionsfronten, varvid dels politisk extremism och rasism, dels konservatism sätts på undantag, samtidigt som partiet eftersträvar en position på mittfältet med en hel del hastigt inympad liberalism.
Ibland ryktas om uppkomsten av specifikt konservativa partier. Inget av dessa har emellertid blivit annat än sekter utan utvecklingspotential. Det ursprungligen starkt moralkonservativa KD tycks inte längre riktigt motsvara konservativa förväntningar.
Är en konservativ folkrörelse fortfarande möjlig?

Det tror inte jag - vad gäller överskådlig tid. Ordet "konservativ" i Sverige associerar för mycket till bevarande av allt möjligt, bra som dåligt, och negativ attityd till naturlig och positiv förändring. I England däremot ser man betydligt fler levande bevis på (stock)konservatism, där heter det ofta "varför ska vi ändra på det, det har ju fungerat bra i trehundra år..?". Därmed har man bekvämt avfärdat förslag som helt uppenbart skulle fungera mkt bättre. Reformering av överhuset är det tydligaste exemplet, long long overdue.
Men de gamla moderaternas plats på den politiska skalan är i dag tom sedan partiet flyttat in till mitten.
SD är inte intresserade, men mer förvånande är att KD (ännu) inte tycks vara över sig intresserade att ta över kvarlämnade moderatväljare som saknar sitt gamla parti. Där borde det finnas minst ett par tre procent som skulle kunna förankra KD på fast mark.
Vänster-höger dimensionen i svensk politik har blivit rätt suddig o mindre levande nu när alla ligger och knuffar nära varandra kring mitten. Bara V och SD har lite fritt omkring sig. Naturligtvis har DÖ bidragit till detta sakernas tillstånd. Den nya vattendelaren i dag är helt uppenbart i st massinvandringen och där företräds förstås "de konservativa" av SD.
Däremot, den dagen invandring inte längre är den mest centrala frågan, kan man väl inte idag utesluta en nykonservativ rörelse, men en tro på det är ju ren spekulation grundad på egentligen ingenting.

Möjligt är det säkert, men det tycks dröja innan en tillräcklig kritisk massa av aktivt intresserade människor är beredda att resa sig och upp resa den konservativa fanan. Det kan komma, men är ingen självklarhet. "Gud hjälper den som hjälper sig själv" och det gäller även konservativa och konservatismen.

I nuläget finns emellertid inget som tyder på att någon livaktiv konservativ rörelse skulle vara på gång.

Jag tror att den klassiska konservatismen från 1900-talets början är hopplöst överspelad av utvecklingen. För Moderata Samlingspartiet kom framgången i form av två segerval och två moderatdominerade borgerliga regeringar i följd sedan Fredrik Reinfeldt brutit med den gamla konservatismen och satsen på en mittenpolitik och en ny partibenämning ("arbetslinjen" och Nya Moderaterna").
Sannolikt förblir den klassiska konservatismen en sekteristisk företeelse. Inget av de åtta riksdagspartierna syns benäget att driva en konservativ linje - även om SD fortfarande i högstämda stunder kan kalla sig "socialkonservativt".
Själv tror jag att framtidens politiska "höger" (om nu begreppet överhuvudtaget används) kommer att handla om en mittenpolitik med många folkhemsdrag plus en något mer restriktiv invandringspolitik än övriga partier. Verkar för närvarande ganska osäkert om framtidens "höger" kommer att vara ens nämnvärt mer nyliberalt och skattesänkande än övriga partier.

Det svenska politiska landskapet genomgår för tillfället en betydande omvandling. Vilka mer långsiktiga effekter som detta får till följd, är för tidigt att säga i nuläget. Jag hoppas emellertid, och kommer på mitt sätt att verka för, att värdekonservatismen får ett starkare genomslag i svensk politik. Det är helt nödvändigt för landets överlevnad.

Konservatism och individualism bygger på religiositet (kristendom) och utan att folk blir mera religiösa så är det svårt att stå emot locktonerna ifrån staten. Staten lovar så mycket och fagert att den ensamme ateisten inte kan säga nej. Den moraliska styrkan att stå emot finns inte där.

Konservatism och nationalism växer automatiskt efter långa perioder av dominerande ideologiska grepp om statsapparaten. I sovjetunionen praktiserades kommunismen i 70 år vilket ledde till att det ersattes en stark nationalkonservatism. I Sverige har landet styrs av regeringar vars mål har varit att förstöra den nationella sammanhållningen genom mångkultur men även stöd till idéer om nazifeminism och diverse flum. Det kommer med stor sannolikhet leda till att folket går aggressivt mot konservatism & nationalism, fråga är när.

Jag tror nyckeln ligger i det lättskapta informationsflödet över internet.
Tänk på alla alternativmedier som dykt upp de senaste åren och dessutom får mer och mer relevans för folks dagliga informationsinhämtning. Se på alla olika högerideologiska podcasts som tillkommit. De som bara genom ett knapptryck sprids till intresserade "dissidenter".
De utmanar säkerligen snart SVT, SR, Aftonbladet och Expressen m.fl. om själva samhällsanalysen, om rådande situation och policy, om den är bra eller dålig och om vilken väg som är rätt att gå för en god framtid.
Jag sätter min "Sagan om Ringen-box" på att det kommer börja inom konsten och kulturen.

Jag är mer osäker på vilken roll internet och informationsflöden kommer att spela i en framtida konservativ rörelse. Mycket av det folk läser och tar till sig där är ”snabbt” och ytligt, vilket riskerar att skapa ytliga människor utan eftertanke. Konservatismen är till sin natur den raka motsatsen till detta, långsam och djup. Men trots det kan dessa media såklart ändå komma att utgöra en positiv kraft, och fungera som ett komplement och en inkörsport till mer klassisk bildning.

Liksom dig tror jag att kulturen kommer spela en viktig roll för en eventuell konservativ renässans, och den kommer att vara en god indikator på åt vilket håll vinden blåser. Ser man till kulturhistorien så är den full av reaktioner och motreaktioner, frågan är vilken motreaktionen blir mot det rådande postmodernistiska paradigmet. Jag tror det är långtifrån självklart att den kommer att gå i konservatismens tecken. Det finns så många andra alternativ; nyliberalism och överdriven rationalism, islam och fundamentalism, nationalism och osund idoldyrkan etc. Det jag hoppas på är en sorts nyromantik som bärs fram av en sund kultur med ädla karaktärer, gärna kombinerat med ett nyfunnet intresse för kristendomen. Om unga flickors väljer Elizabeth Bennet som förebild istället för Zara Larsson, och om pojkarna inspireras mer av riddarideal än av hiphopkultur kommer mycket i samhället automatiskt förbättras, utan politiska ”initiativ” och ”satsningar”.

Jag menar nog inte att de alternativa medierna är lösningen, utan egentligen bara början (kanske katalysatorn) på ett paradigmskifte. Ett paradigmskifte, som i sin helhet endast kommer kunna utvecklas över tid och generationer.

Risken är såklart stor att människors utvidgade informationsintag övergår till någon slags ovilja, av kanske lättja, att dra egna slutsatser av den överväldigande informationen. Det kommer nog hända många och kan endast ses som en fördel för SD, då de förmodligen kommer kunna sko sig på den kommande, lättare folkrevolutionen som egentligen bara handlar om att prova en ny politik och inte alls om en ny ideologisk inriktning i samhället.
Det kommer dock, enligt mig, öka i antalet människor som får upp ögonen för den alternativa, konservativa synen på t.ex. kulturtolkning och moral.
Genom att ständigt återkomma till de nya informationskanalerna, kommer de kunna låta sig invaggas i ett helt "nytt" mind-set och leva sina liv därefter.
Ytterligare några av dessa kommer att gå igenom en personlighetsrevalvering och komma ut på andra sidan som nyfödda konservativa, utan självklar politisk hemvist.

I ditt sista stycke håller jag med dig till fullo, med reservation för att jag redan idag anser att kulturen är sprängfylld med idoldyrkan.
Jag skulle säga att idoldyrkan är självaste navet kring västvärldens kulturutveckling. Speciellt sedan Elvis Presley och The Beatles.

Det verkar som att du med "idoldyrkan" menar något negativt, något dekadent och modernt?
Men idoldyrkan är inget modernt. Vi har, uppenbarligen, alltid haft ett inbyggt behov av att både höja upp människor till idol-position och sen dyrka dessa som de idoler de blivit.
Vi har forntidens hjältar, som sagorna, legenderna och myterna är fulla av. Vi har aristokratin som för sin egen existens var tvungen att vara betraktad som högre stående, beundransvärda etc.

Så idoldyrkan är väldigt traditionellt, väldigt mänskligt.

De moderna, nutida försöken att göra alla lika, dra undan idolernas piedestaler däremot. Det är väl dekadent om något. En sådan utjämningskampanj riskerar ju att helt ta bort ett av våra viktigaste incitament för utveckling och strävan.

Musiker skriver du om, och de är väl de sista bastionerna för idoldyrkan. Men tyvärr håller den också på att försvinna. De liberala krafterna arbetar hårt på att att krossa detta genom att göra idol-fabriker istället. Där vem som helst, utan skäl, kan bli "idoler" för en dag. Där knappt några som gjort sig förtjänta av dyrkan längre ens kan bli idoler. Möjligheterna håller på att helt försvinna.

Problemet som uppstår i modernismens värld är att man dyrkar fel idoler idag.