När uppfanns tiden?

■ Den julianska kalenderns historia
Då det på Julius Caesars tid rådde stor oreda i den romerska kalendern, uppdrog han åt den alexandrinske astronomen Sosigenes att utarbeta ett förslag till hur man skulle bringa reda i tideräkningen. År 46 före Kristus genomfördes en kalenderreform på så vis, att detta år fick bestå av 445 dagar, vilket medförde att den 1 januari 45 före Kristus inföll på dagen för den första nymånen efter vintersolståndet, varigenom vårdagjämningen kom att inträffa den 24 mars.

Man antog att det verkliga solårets längd var 365 1/4 dygn. Därför bestämdes att åren vanligtvis skulle innehålla 365 dygn, men vart fjärde år lade man till ett dygn, så att dessa blev skottår. Månaderna skulle ha den längd och ordning som de har än i dag. Den extra dagen vid skottår stoppades in i februari (den 24), så att denna månad kom att innehålla 29 dygn.

Vid tiden för denna kalenderreforms genomförande skedde årsräkningen med utgångspunkt från Roms grundläggande (och enligt denna tideräkning skulle Rom ha grundats den 21 april 753 före Kristus). Bruket att räkna med Kristi födelse som utgångspunkt började först på 900–talet bli allmänt i Tyskland och Frankrike, varifrån det så småingom utbredde sig för att bli det allmänna systemet.

■ Bristerna med den julianska kalendern
Som förut sagts innehåller det julianska året i medeltal 365 1/4 dygn. Det tropiska året (från vårdagjämning till vårdagjämning) är dock något kortare. Differensen uppgår till 0,0078 dygn. Det låter ju inte så mycket, med redan efter 128 år inträffar vårdagjämningen nästan ett dygn tidigare än förut (128 x 0,0078 = 0,9984).

■ Övergången till den gregorianska kalendern på kontinenten
På 1500–talet beslöt man, på initiativ av påven Gregorius XIII, att rätta till den felaktiga kalendern. Att det var en kyrkans man som ville ändra på tideräkningen berodde på att påskens infallande bestämdes av vårdagjämningen. Påven tillsatte en kommission, vars arbete resulterade i en kalenderreform, föreslagen av italienaren Luigi Lilio. I en påvlig bulla av den 24 februari 1582 sades att korrigeringen skulle åstadkommas genom att låta tio dagar bortfalla. Den 5 oktober 1582 kallade man den 15 oktober.

För att felet inte skulle uppstå igen gjorde man ett undantag från regeln att vart fjärde år skulle vara skottår, nämligen att sekularåren (1600, 1700, etc) skulle vara skottår endast om de var jämnt delbara med 400. Alltså skulle år 1600 vara skottår, men ej 1700, 1800 och 1900, medan år 2000 skall vara skottår, etc.

I förhållande till den julianska kalendern uteslöt man tre dygn på 400 år. Detta gör att kalenderåret endast är 0,0003 dygn (26 sekunder) för långt. Det tar nu över 3000 år för att vårdagjämningen skall förskjutas ett dygn.

Den gregorianska kalendern infördes i Spanien, Italien och Portugal den 15 oktober 1582; i Frankrike den 20 december 1582; i det katolska Schweiz och det katolska Tyskland på olika tider under 1583; i Böhmen den 17 januari 1584; i Polen den 1 januari 1586; i Ungern den 1 januari 1587; i Danmark (och Norge) och det protestantiska Tyskland den 1 mars 1700; i det protestantiska Schweiz den 12 januari 1701; i Storbritannien den 14 september 1752; i Japan 1873; i Kina 1912; i Bulgarien 1915; i Turkiet och Sovjetunionen 1917; i Jugoslavien och Rumänien 1919 samt i Grekland 1923.

■ Den gregorianska kalenderns införande i Sverige
I Sverige och de övriga protestantiska och grekisk–ortodoxa länderna behöll man av rena prestigeskäl den julianska kalendern. Dock fördes i Sverige länge en upprörd debatt där såväl teologiska som matematiska skäl framlades för och emot den gregorianska kalenderns införande. I november 1699 enades man om att successivt övergå till den gregorianska kalendern, genom att ta bort en dag varje år. Härigenom skulle tid vinnas för ytterligare diskussioner; reformbeslutet var nämligen långt ifrån enhälligt. Början på denna reform genomfördes så att skottdagen år 1700 utelämnades, men längre kom man inte. På detta sätt fick Sverige en tideräkningen som inte överensstämde med något annat land. På befallning av Karl XII ändrades detta genom att februari månad år 1712 fick 30 dagar. Då var Sverige alltså åter tillbaka vid den julianska kalendern.

Det var vid 1751–52 års riksdag som ständerna till slut beslöt att Sverige skulle övergå till den gregorianska kalendern eller den så kallade nya stilen. I kraft av en kunglig förordning av den 24 februari 1752 genomfördes förändringen i början av påföljande år, genom att man efter den 17 februari räknade den 1 mars.

Reformen mottogs dock inte överallt med glädje. Många ansåg att den berövat dem elva livsdgar.