"Icke-PK" är den nya vänstern.

Det är allt mer slående hur de som identifierar sig med "icke-pk" har en retorik som vänstern en gång hade.

Man kritiserar etablissemanget som socialdemokraterna gjorde för c:a 110 år sedan. Segregationen och det sätt som "rödvinsvänstern" isolerar sig på Södermalm är ju densamma som Södermalms arbetarproletariat kritiserar 1800-talets societet i Strindbergs röda Rummet.

kan vi lära något av arbetarrörelsens frammarsch, på den tiden, i dagens lika polariserade tid?

Om det som sker nu är en genuin folkrörelse som S var då, finns det inget att lära sig. Det blir bara en ostoppbar kraft av folkvilja.

Till viss del delar jag din analys. Det är de konservativa som är de nya "rebellerna". Precis som det fanns en 68-vänster kommer det kanske ske en 18-höger eller 22-höger.

Ja men isf känner jag att de båda politiska riktningarna bytt plats.

Definitivt!

Jag brukar avgöra det rådande etablissemangets politiska hemvist genom att se hur internetforumen är åsiktsviktade jämfört med de åsikter som kommer ut genom traditionell media.
Jag tycker att ett bra exempel på detta är när zara larsson får musikpris för att vara "modig". Modig? Det finns inget modigt i att säga vad makten säger.

Det är en intressant tanke. Nu är jag inte säker på att den "rätta vägen" är att ett statsbärande parti tvingas lämna över den rollen till ett annat statsbärande parti. Det finns säkert Sverigedemokrater som hoppas att 2000-talet skall bli deras århundrade precis som 1900-talet kom att bli socialdemokratins, men man ska nog inte vara alltför säker på att historien alltid upprepar sig på det viset.

(Dessutom behöver detta inte handla om sd, det är inte självklart att de är en långsiktiga kraften som kommer att bära missnöjet med den rådande ordningen framåt, det återstår att se.)

Men med det sagt så finns det likheter, med en elit (en faktisk eller en upplevd) som fjärmar sig från majoritetsbefolkningen, och att de som tar sig för att representera denna majoritetsbefolkning dels möts med stor fientlighet och misstänksamhet, dels att den "nya" rörelsen är spretig, ostrukturerad, på sina håll allt annat än rumsren och respektabel.

Det tog socialdemokratin (oavsett vad man tycker om den) flera decennier att bli en stabil kraft i samhället. Även de dåtida arbetarna tog inte socialismen till sitt hjärta över en natt. Vad dåtidens socialdemokrater gjorde var att metodiskt arbeta för att bygga upp ett trovärdigt alternativ till den dittillsvarande samhällsordningen, och i det ingick dels att organisera sig, dels att fjärma sig från de mest radikala inom den egna gruppen (de blivande kommunisterna). Just det förefaller att pågå inom den "nationella gruppen".

Nu kommer naturligtvis vänstermänniskor att värja sig mot hela den här tankefiguren eftersom de självdefinierar sig som "progressiva" och att alla andra därmed är endera reaktionärer eller åtminstone folk som inte inser det oundvikliga i de progressiva förändringarna. De som ogillar den riktning samhället går i ska bekämpas eller åtminstone tiga. Och den självbilden kommer vänstern aldrig att släppa.

Hur som helst, jag vet verkligen inte om man ska läsa in för mycket i det som nu pågår; det är trots allt bara ett antal opinionsundersökningar och tre år kvar till nästa ordinarie val (och jag tror inte att det blir något extraval) men din trådstart är onekligen tankeväckande.

Absolut. Det har trots allt bara gått 5-10år med nuvarande utveckling, vem vet hur den riktningen kommer att fortskrida?
Det blir dock än mer intressant om man tänker på de identitära krafter som växer på flera håll inom europa. Unga krafter som är skeptiska mot EU som politisk union och som värnar om den egna nationalstaten utan att vara fientlig mot andra.
Jag tror att det är det sistnämnda man ska vara uppmärksam om.
Istället för att upplösa de europeiska nationsgränserna i ett tafatt och naivt försök att bevara den europeiska freden, ser jag snarare tendenser som pekar mot att det i framtiden kommer vara just europa som kontinent, med all vår delade historia, som kommer binda oss tillsammans och bevara freden.

Ja, och även de som bor ute i förorterna idag är det en klockren parallell till 1800-talet och tidigt 1900-tal, att överklassen demoniserade de som bodde på Söder eller Stadsdelen Hollywood i Malmö som idag heter Rosengård.
Då var arbetarpatrasket kriminella oduglingar som helst skulle skjutas med nackskott, som stal, söp och förde oväsen långt in på nätterna, som lät sina ungar fara ute om nätterna och terrorisera hederligt folk.

Det retoriken har flyttats till SD i dag, men det är samma debatt.

Nej , det handlade om arbetarens frigörelse och motståndaren var kapitalistklassen.
Det du beskriver som rödvinsvänster är väl media- personligheter. De har kanske inga
anställda alls, utan är en medelklass som blivit rik

En av de mer träffande parallellerna med förra sekelskiftet är väl just de välgörenhetstanter som t.ex. Strindberg och Hjalmar Bergman gärna gjorde narr av, de som älskar människor bara i den mån de är "svaga" och "utsatta" men förfasar sig inför vanligt folk, de smutsiga hatarna som inte går att ha i möblerade rum. Då samlades de kring välgörenhetsorganisationen Jesu krubba, idag på Malena Ernmans FB-wall, för att försäkra varandra om sin egen godhet och meningsmotståndarnas vidrighet och omänsklighet.

Annars kan man väl dra tydliga paralleller även till 1960-talets omvälvningar, i den meningen att det handlar om en genuin ärlighetsreaktion mot ett hycklande etablissemang som fastnat i frasernas och symbolernas värld. Även delar av 1968-rörelsen hade ju "nationella" drag och ville nå fram till en mer folklig och autentisk svenskhet.

Likheterna är slående mellan Sverigedemokraternas framväxt nu och Socialdemokraternas motsvarande för c:a hundra år sedan. Men sen att det alltid går åt det hållet som det gick för Socialdemokratin (framväxten, upprätthållande och sen fallerande som statsbärande parti) ser jag inte som säkert. Det har ju förändrats i samhället mycket sen slutet på 1800-talet.

Nej visst. I detaljer haltar min jämförelse säkert men underifrån-perspektivet från "icke-PK" är detsamma som för den tidiga arbetarrörelsen.

Jag ser också vissa paraleller, men att kalla SD för en folkrörelse är dock lite tidigt skulle jag vilja påstå. SD har ännu inte ett riktigt genomslag ute i förorter och annat för att man ska kunna kalla det för någon folkrörelse.

Intressantast med detta, oavsett om man kallar det folkrörelse eller inte, är dock att vi har en vänster som också kallar sig "folkrörelse" men som inte verkar ha någon typ av stöd för detta. Denna vänster är dessutom snarare de nya borgarna medan de verkliga borgarna istället gått och blivit någon typ av svensk medelklass (då stöd till högern knappast utgörs av ens 10% rika).