Tycker nog det är hög tid att sluta lägga patiens med dessa blankslitna kortlappar.
1) Palme var inte 40-talist och hade knappast personliga sympatier för "ungdomsrevolten" kring 1968; tvärtom uppträdde de som varandras motståndare. Se exempel i detta gamla inlägg:
(FB) Hur var det att inte vara Socialdemokrat på 60-/70-talet?
2) Den postuma bilden av Palme har färgats av Sveriges EU-anpassning efter kalla krigets slut, varvid de krasst småstatsrealistiska dragen i hans gärning har stuvats undan i byrålådan till förmån för den helgonbild av Fredsfursten, Antirasisten, Flyktingvännen och Den Internationelle Människorättskämpen som representeras av Olof Palme International Center. Sålunda blir episoder som dessa sällan anförda i officiella sammanhang:
(FB) Olof Palmes Sverige (1985) - drömsamhället?
3) Från Palmes tid och framåt har flyktingströmmarna inte bara påverkats av nya konflikter i världen utan också av nya transporttekniker som effektiviserar och förbilligar folkförflyttningar. Det var alltså inte så att tidigare makthavare heroiskt höll emot ett enormt tryck av migranter varefter Palme förrädiskt vred på kranen, utan det rörde sig om nya omständigheter som man tidigare inte behövt ta ställning till och hantera.
4) Den stora förändringen har inte så mycket att göra med ideologiska som med psykologiska faktorer. Det är framför allt mediateknikens och mediaindustrins explosiva utveckling som har förändrat den svenska mentaliteten och offentliga retoriken, så att ingen politiker längre kan ställa sig frågan
vad är bäst för vårt land och vårt folk, dem som vi är satta att tjäna utan hela tiden måste se till att tillfredsställa media- och kulturklassens behov av att framför allt känna sig god och tolerant och mysig. Alltså i stort sett att musikens sentiment skall vara riktningsgivande även för politiken.