Tråden för Kyuss lustiga betraktelser

Lustiga betraktelser från vår vardag är stundtals mycket underhållande att höra på. Många människor bloggar ner sina betraktelser för läsaren, men jag är ingen bloggtyp så jag tänkte skapa en lustig tråd för mina allmäna, humorkryddade incidenter istället. Fast vid närmare tanke blir ju detta som en blogg ändå!

Betraktelse 1 [Punkare på motorcross]
Min första betraktelse kom till mig då jag nyligen spelade Double Dragon II till Nintendo 8-bitars. Jag insåg snart efter att ha sparkat ner ungefär 245 skurkar, att badguys ofta (ja, nästan alltid) framställdes som punkare på 80-talet - både i film och i tv-spel. Badguys = punkare på motorcross. Denna betraktelse slog mig ännu tydligare när jag snabbspolade igenom filmer som Mad Max, Waterworld, The Running Man (Schwarzenegger-klassiker), Robocop, Teenage Mutant Ninja Turtles och någon risig Chuck Norris-macka där ca 20 punkare på motorcross rånar en butik på tv-apparater, varav Chuck slår ner dem alla med sin bemästrade Kung-Fu, liksom spränger några i luften med en handgranat. I någon Jackie Chan-film jag sett besöker hjälten (Jackie) någon släkting i New York vars liv blir trakasserad och hotad av... ja, punkare på motorcross. Jackie måste använda sina cirkuskonster för att bekämpa detta terrornätverk i staden. I tv-spelens värld möter vi sedan punkare i de flesta fight'em'up-spel som just DD, Streets of Rage, Street Fighter och andra klassiska 8/16-bitars lir. Ofta japanska titlar, eftersom punkare i Japan verkar vara riktigt elaka.

Punkarna är framställda som män i 20-30 års snåret med lila/gröna/röda tuppkammar, skinnjacka med nitar och tajta jeans som går upp i stjärten. De har det där arga ansiktsuttrycket som indikerar att de är riktigt elaka, och märkligt nog har de organiserat sig väldigt bra. De har en ledare av något slag som är en extra stor punkare och de lider av förkärlek till brinnande tunnor och rökiga gränder. Punkarna har inga dagsjobb utan verkar mest sitta i någon biljardhall och se ondsinta ut, innan hjälten kommer in i bilden och ställer till problem. I vissa, extra lustiga fall, är punkarna organiserade riktigt högt uppifrån av någon hök på ett kontor. Höken är någon ondsint man i 50-års åldern som röker cigarr och har någon 2m lång livvakt vid sin sida. Höken planerar i nio fall av tio att ta över världen, eller åtminstone staden, med sitt punkargäng. Höken dör alltid sist av alla, då hjälten misshandlat alla punkare och den 2m långe livvakten (i någon rökig fabrikslokal eller på taket av en skyskrapa). Han avslöjar ofta sina planer för hjälten innan han misslyckas, trots att hjälten är fastbunden i kedjor/rep och "snart skall förgöras!".

Nuförtiden verkar punkarmentaliteten ha dött ut något, för jag har inte sett så mycket filmer eller tv-spel där de onda karaktärerna framställs som så. Men jag drar alltid på mungipan när jag skådar dessa gamla filmer och spel, när punkarna dyker upp från ingenstans och kör sin badguy-grej.

Det var allt för den här gången, på återseende!

Edit: ändrade topic till "Kyuss lustiga betraktelser" för att skapa en mer specificierad topic, som i detta fall blir de betraktelser jag kommer med. Antar att det redan finns 532 trådar angående detta ämne annars

Icke att förglömma oräkneligt antal Troma-filmer, där ondingarna ofta är punkare, eller bikers, eller punkar-bikers, eller zombiepunkarbikernazister.
Det är nog deras kaotiska, ovårdade och våldsamma framtoning som gjort dem till så vanliga elakingar. Att de inte är det längre känns ju faktiskt ganska deprimerande, eftersom det förmodligen beror p åatt punk blivit så MTVifierat och okontroversiellt.

Hahaha!!

Betraktelse 2 [Lustiga, kyliga tanter]
Ibland undrar jag verkligen varför vissa människor tycks vilja leva upp till en stereotypbild; ett snuskigt samhällsideal som gör dem instängda och monokroma, jobbandes och uppfostrandes i femtio år innan gravstenen ristas. Kyliga personer, oftast tanter, är ett sådant exempel. Redan i barnsbenen stöter vi på dessa ärkekärringar som alla verkar vara konstant 53 år gamla och arbetar inom någon form av kommunal eller statlig förvaltning. Detta har de gjort i ungefär 432 år, de kan varenda pärms position utantill och svarar oftast snabbare än man ställer frågan. Vi snackar receptionister som fastnat i karriärstegen, kontorsfolk inom landsting och kommun iklädda billiga kostymuniformer i gråaste grått, mellan- och högstadielärare som likförbannat hatar barn, socionomer, kuratorer, skolsköterskor, handläggare på CSN och skolbespisningspersonal. Och så vidare!

Vid muntlig kommunikation med någon av dessa är risken mycket stor att du möter minusgradigt, byråkratiskt regelverksonanerande som knappast hjälper dig med något av alla livsproblem. Du har skickat in blanketten för sent, du har inte skött dig, du har gjort en tabbe i ruta 23:5, du har inte giltigt busskort, du kommer misslyckas i skolan om du inte skärper dig, du ska fan inte tro att du är något. Kyligheten tycks vara deras starkaste vapen, och märker de att istappsbemötandet inte fungerar tar de till ett starkare vapen: ilska och hot.

Det är fantastiskt egentligen att människor orkar vara kyliga mot varandra, men jag funderar lite över orsaken till dessa toppbyråkraters eviga, inre missär som leder dem till emotionellt frostläge. Förmodligen beror det på att de har att göra med riktiga arslen; såna som mig själv som inte kan förstå hur bra allt vore om man bara spelade med i reglerna. Att sitta måndag till fredag mellan 8-16 året om och bemöta dessa antisocialdemokratiska svin som inte anpassat sig till paragrafryttarna pekpinneorgie måste vara skit; om bara folk vore lite annorlunda! Om folk bara kunde sköta sig!!

Dessutom bor vi i ett kyligt land med sköta-sig-själv mentalitet. Att le mot någon på stan eller i offentlig verksamhet är förbjudet, man lär sig redan som barn att jobba på sitt bittra, allvarliga själv. "Bli vuxen för fan, se konstant besviken ut! Dra inte på läpparna i onödan, det kan skada någon för i helvete!". Ack ack, vad ska jag ta mig till? Jag som är en sådan kärleksfull person med glädje och vänskap att ge världen, jag vill ju frälsa svenska folket med min fantastiskt optimistiska gloria; tyvärr vill jag dock inte uppfattas som någon psykiskt skadad di-Leva wannabe, så jag drar mig tillbaka och spelar med i arga leken, ser ut som jag inte bryr mig ett smack! Om någon ligger på trottoaren, kräkandes blod från det ungdomsgäng som precis varit i gärningen går jag bara förbi: - Pöh! Skyll dig själv som bråkar med tonåriga grabbar.

Så den kyliga, svenska tantmentaliteten existerar tydligen inom mig också. Kanske är det därför som jag förstår den så bra?

Ps. Det bästa sättet att bemöta en riktigt kylig person är att vara varm och vänlig tillbaka!

Kan hålla med en del om den kyliga mentaliteten...alla sura auktoritets personer som man är beroende av...

Men trots den och alla människor kyliga/bittra miner så ler jag nästan jämt mot folk ja möter gamla som unga...

jag skulle aldrig kunna gå förbi en nedslagen människa, inte utan att försöka hjälpa och skulle jag då dessutom komma under tiden för själv misshandlandet så skulle ja lägga mig i....

jag är svensk men de betyder inte att ja måste bevara dess sura mentalitet..

Ja e 25 år och ännu inte blivit allvarligt skadad i dessa situationer...

Jag har skaffat ett så stort tyckte för hur punkarna framställdes på 80 och 90-talet i filmer och spel, att jag t.o.m köpte en gammal rosa cab(som verkade vara väldigt populära bland punkarna av någon anledning) och sprejade ner den med en massa löjlig text såsom "Turtle thugs" osv. Så rått. Jag känner mig så förbannat häftig när jag glider omkring i den, precis som en tv-spelspunkare ska göra. :P

Du är ju i alla fall ärlig *hö hö*

Skulle gärna se en bild på din cab om du har någon kvar!

Den här tråden har jag helt missat, träffsäkra betraktelser

Jag håller med ovanstående talare, intressanta iaktagelser/betraktelser.

Till humor från övrigt.

/mod

Det fåniga med icke-brittiska punkare är att de inte har någonting gemensamma med den brittiska anarkistiska punk-rörelsen att göra... De är bara badguys med fåniga "kläder och frisyrer"... That's it, liksom...


/Cody

Måste man alltså vara britt för att vara punkare? De samhällsproblem som leder till att en punkrörelse växer fram finns väl på andra ställen också...