micro113s egna texter

Jag tänkte (och tänker) om att en text väcker tankar i dig så delge dem .. Skrivande är som med tavlor -- det du tolkar in är ditt, och kan du ge ord på det så säg det ...

Edit:
Vilkas?
När du lägger ut texter på ett forum som detta så är det både kritiker och de som gillar dina texter som du vänder dig till ..
Man har inte varit så länge och så aktiv på Flashback som jag varit utan att förstå att man kan sänkas rejält på det här forumet. Vill man bara ha applåder och låsa kritiker så lägger man inte ut något på Flashback utan väljer andra forum ..

Så "vilka" = de som tycker eller tänker något ..

Nu lämnar vi det gamla och startar på nytt ......

Jag har skrivit början på en novell - den kanske är rent skit och skall skrotas - säg det då ...
Den kanske skall vara erotisk eller helt utan sådana inslag ...?

Den är fiktiv men ändå inte .. Jag skriver om mina känslor och mina tankar, mina drömmar och vad jag upplever i en mix.. Den är en del av jag, men ingen berättelse om mig (sånt lägger man inte ut på Flashback) ..

Jag vill ha kritik - är det en fullständigt usel text? Vad är bra vad är skit?
Kan man gå vidare utan att vara lika detaljerad?
Vad skall man i så fall koncentrera sig på, erotik eller hur försvaret faller? Något annat?


Nåja .. här kommer texten ...

Hjärtat bankade och jag höll andan när jag lyfte handen och knackade på dörren. Inifrån hördes fotsteg närma sig och jag fick hindra mig själv för att inte vända och springa därifrån.
Jag hade vänt långt tidigare om det hade funnits någon bra plats att vända bilen på när jag åkte på den lilla skogsvägen som gick fram till huset. Det fanns inte utan den första öppna ytan var den lilla gårdsplanen och väl där tvingade jag mig att kliva ur bilen och gå upp till huset och nu stod jag där.
Tusen tankar for genom hjärnan samtidigt som jag dörrhandtaget trycktes ner och dörren gled upp.
Vad gjorde jag här? Vad har jag gett mig in på? Tänk om han är en galen psykopat? Tänk om han bara öppnar dörren och skrattar åt mig, lurad! Tänk om han tycker jag är jätteful och jättefet? Tänk om det inte ens är Per som står där innanför dörren?

-Hej micro, det är jag som är Per, sa han och räckte fram handen. Jag tog den samtidigt som jag ljudligt andades ut och drog efter andan.
- Hej, pep jag fram samtidigt som jag fylldes av en konstig lättnad. Per såg ju helt normal ut där han stod. Cendrefärgat hår och blåa ögon som såg rakt på mig. Han såg ju snäll ut helt enkelt. Han kanske såg lite yngre ut än jag tänkt mig. I min fantasi, vi hade aldrig träffats och aldrig sett varandra på bild, så var han äldre, lite gråsprängd och längre.
Per såg ut att vara i femtioårsåldern och väldigt bara normal. Jag började andas normalt och försökte få hjärtat att lugna sig lite samtidigt som jag följde honom in i hallen.
Han pratade men jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Vi gick ut i köket där han ställt fram två kaffekoppar. Jag satte mig på ena pinnstolen, köket var enkelt, ett riktigt stugkök, men rent och prydligt.
Per satte sig mitt emot mig vid bordet och vi pratade lite allmänt om vädret, vägen till stugan som låg lite ensligt och jag berättade att jag nästan hade varit på väg att vända. Då log han bara.
Under hela tiden vid fikat så fokuserade han blicken på mig. Det gjorde mig både trygg och osäker på en gång. Han hade en snäll men intensiv blick och jag som brukade kunna titta andra i ögonen kände hur min blick flackade och bara kunde möta hans ögon korta sekunder. Min blick drogs ner mot hans dagsgamla skäggstubb, vandrade ner i bordskivan och upp i hans ögon för att möta dem kort när jag bekräftade att jag lyssnade på honom.
Det var en konstig känsla. Jag kände mig som en stor mjukglass som smälte i solen.

När kaffet var urdrucket reste sig Per och plockade bort kopparna. Han ställde ner dem i diskhon sen vände han sig mot mig. Hans intensiva blick fixerade mig vid stolen och jag kände ett sug i magen som jag inte kunde identifiera när jag försökte möta hans blick. Jag slog snabbt ner blicken och fixerade den vid den slitna trasmattans ränder. Per la armarna i kors över bröstet och lutade sig lätt mot diskbänken. Sekunder kändes som tiden stannade innan han räckte ut sin högra hand mot mig med handflatan upp.
- Nå har du bestämt dig? Åker du hem eller stannar du veckan som tänkt? Du gör ju som du vill, sa han med lugn och tydlig röst som mer krävde ett svar än var frågande.
Jag åker nog hem tänkte jag samtidigt som jag såg min ena hand räcka fram bilnycklarna och låta dem falla ner i hans handflata.
- Stannar, hörde jag mig själv mumla och jag kände hur handen darrade och rodnaden fyllde kinderna.
Per log samtidigt som han slöt handen om nycklarna, vände sig om och öppnade en kökslåda, lade ner nycklarna, tog upp ett papper och stängde och låste lådan.
- Reglerna, sa han, vi ska gå igenom reglerna ordentligt.