Fridfullts egna texter

Hem

Hemmet är en rofylld hamn, en plats för inre frid.
Skänker trygghet, tröst och famn, speciellt i barndomstid.

Äventyr som lockar, hör till när man blir stor.
Om trygghet på dig pockar, du hemåt åter ror.

I livets alla skeenden, det troget på dig väntar.
Fyller dig med leenden, när du på dess dörr gläntar.

Vått som torrt, koja som slott, hemma slipper man strid.
Hemmet är en rofylld hamn, en plats för inre frid.

Du har inga småbarn, va?...

Haha, nej.
Menar du att beskrivningen inte stämmer in på de som har det?
Kanske upplever barnen det så i alla fall.

Dagny och Ylva

Dagny Granat är trött på allt tjat.
Ylva Dynamit är trött på allt slit.
Ylva säger att Dagny är lat, att det enda hon gör är att ligga i soffan med sitt askfat.
Dagny säger att Ylva snackar skit, att Ylva är en person med för mycket flit.

När blommorna ska vattnas drar Dagny fram slangen, lägger sig på schäslongen och siktar mot balkongen.
På golvet bildas alltid en pöl, Ylva är trött på Dagnys eviga söl.
Med mopp och trasa Ylva golvet får torka, Dagny ser på och frågar “Hur kan du orka?”.

När natten faller tänker Ylva “Nu får det räcka, sliter jag mer jag mitt psyke kommer knäcka”.
Men Ylvas ro blev kort må du tro, för Dagny glömde nämligen ciggen sin släcka.
Oturligt nog innebar den glödande fimpen trubbel i dubbel, för i köket rådde samtidigt gasläcka.
Ylva vaknar först och ser lägenheten stå i fyr, “Vakna Dagny! Kom, vi flyr!”.
Men tant Granat vet som bekant hur man på krutet spar, “Du får bära mig, annars blir jag kvar”.
I ansiktet blir Ylva alldeles vit, den här gången gick hon verkligen på en nit.
För Dagnys tunga kropp och den täta, täta röken, fick Ylvas hjärta att säga stopp, så nu är livet slut för denne hårt arbetande fröken.

Dagny spenderar numera livet på ålderdomshem, personalen går på knäna, det är tufft för dem.

Av Dagny och Ylva vi följande kan lära; det är farligare att slita hårt, än att ligga på soffan och andas tjära.

Frid

När jag slår upp min morgontidning och läser om världen utanför,
då grunnar jag på alla hemskheter och blir förbannad som sig bör.
Det är så lätt att följa strömmen och klaga som andra människor gör,
men när jag nu vaknar ur sömnen ser jag det vackra utanför.

Se på svalan som svävar och krypen som krälar, glöm bort alla världens bekymmer.
För om du kring dig tittar, du kärleken hittar, var nöjd med ditt liv som det är.

Folk tycker till om det som händer, har en åsikt om allting.
Om sådant som sker i fjärran länder, även små triviala ting.
Det är så lätt att finna friden; acceptera världen som den är.
För om du klagar hela tiden, det på humöret bara tär.

Se på solen som skiner på blåa lupiner, dra upp dina gråa gardiner.
För om du kritiskt tittar, du fel alltid hittar, var nöjd med ditt liv som det är.

Se på svalan som svävar och krypen som krälar, glöm bort alla världens bekymmer.
För om du runt dig tittar, du kärleken hittar, var nöjd med ditt liv som det är.
Välj att i livet bli kär.

Jag har småbarn och Hem beskriver både hur jag önskar att mina barn skall känna och hur jag faktiskt känner inför "hem"- mitt hem med mina barn.
Att ha småbarn som river och leker, som låter och kräver, kan vara trygghet och harmoni precis lika mycket som att komma hem och bara vara.

Fin dikt.

Jag tycker också "Frid" slår an något inom mig, något positivt och hoppfullt.

Jag är ingen stor fan av att allt skall rimma - men vill säga att du gör det bra, det känns inte som "nödrim" för att få ihop det - och när man läser dina texter så kan man snabbt in i "takten" (känslan för hur de skall läsas).

Ser fram emot att få läsa mer av dig.

Homo sapiens

Vad tänkte du, när du stod där framför tåget?
Var det så att nu, nu får det fan vara nog med
all press och krav i den lek som kallas livet?
Kanske gjorde du rätt, när du slutligen tog klivet.

För oss själar som bebor dessa mänskliga former
kan livet vara tufft med alla regler och normer.
Det tär på en själv att jämt rätta sig i leden.
Säg varför är det så svårt att bryta den seden.

Vi föds här på Jorden som oskrivna blad.
Utan några plikter, vi kunde njuta var dag.
Men varför är det så att vi, till skillnad från djuren,
alltid hålls pli i den kollektiva buren?

Det händer ibland att jag blickar ut mot rymden.
Ser på stjärnor de små, från mina axlar lättar tyngden.
För någonstans vet jag att det vi gör här på planeten
kvittar ändå i den oändligt stora etern.

För oss själar som bebor dessa mänskliga former
kan livet vara tufft med alla regler och normer.
Det tär på en själv att jämt rätta sig i leden.
Säg varför är det så svårt att bryta den seden.

Är du jag? Med tanke på våra likartade namn, teman och språkliga framställningar. Eller så är våra texter inte så lika som jag inbillar mig, men i vilket fall väcker de en samhörighetskänsla där de står jämte mina egna.

Vad jag själv försöker se över är att komma ifrån tendensen att (stundtals) bilda onaturliga meningar - med avseende på bl.a. ordföljd - vilka annars gärna smyger sig in på sina ställen när man konstruerar rimmande satser.

Kanske kan detsamma lyfta även ditt skrivande ytterligare!

Livet

Från en plats jag ej vet var singlar själar ned till denna Jord.
De färdas hit och bebor för en stund kroppar av kött och blod.

Jag stannar upp, tar ett andetag och förundras över allt som når mina sinnen.
Vad skulle jag annars göra, det är väl det som med livet är hela meningen;
att medelst denna kropp ta del av allt som finns här på planeten.
För om ingen fanns här för att uppleva det, varför då all denna skönheten?

Ibland tyngs min tillvaro av oro.
Det är som att någon i min hjärna sått ett frö om hur livet bör levas,
och jag tillåter fröet att gro.

En ständig strävan efter att passa in och uppfylla andras krav,
när det enda jag egentligen vill är att leka på en strand vid ett hav.

En humla surrar förbi och plötsligt känner jag ro,
för så snart jag blir närvarande slutar fröet växa.
Tankar om mitt jobb och fröet börjar åter gro,
att jag aldrig lär mig denna läxa.

Jag önskar att alla jobbiga tankar bara försvann.
Lyckas någon med detta vore denne en rik man.

Ganska fridfulla dikter du har skrivit. Ofta med rim. Därmed känns det på något sätt behagligt att läsa dem.

En alternativ text till Auld Lang Syne

VERS:

Ska gamla synder tillgivas
och för alltid glömmas bort.
Ska gamla synder tillgivas
och bli historia blott.

REFRÄNG:

Vi lever nu, vi lever här,
glöm går- och morgondag.
Så höj ditt glas och ta en skål
i goda vänners lag.

VERS:

Man gör så gott man själv förmår,
trots det kan allt bli fel.
Sånt händer sig, men lova mig
att ej det älta mer.

REFRÄNG:

Vi lever nu, vi lever här,
glöm går- och morgondag.
Så höj ditt glas och ta en skål
i goda vänners lag.

Bra rytm och klang. Rimmen med assonans (bort-blott, fel-mer) kongeniala, parallellt med det mer hävdvunna dag-lag i refrängen.

Så där, nu har jag postat ett argument mot dem som säger "bort-blott" är inte rim. Ty det är rim. Det är assonans.