Själv skulle jag inte lämna ut någon av mina PIN-koder, ens till min syster eller mina vuxna barn! De skulle ALDRIG använda den informationen för att medvetet lura mig och sno mina pengar! Men MITT kort och MIN PIN-kod är MINA, och jag har ett personligt ansvar. T.ex för att personer inte ska försöka kika över min axel när jag slår in koden. Jag har ibland under de senaste åren tvingats "övertala folk" bakom mig i kön (ibland rätt bryskt,
) att backa rejält när jag tar ut pengar från en bankomat. Ni vet precis vilken typ av "folk" jag menar - detta är ju trots allt flashback.. Det är inte "Agda, 83" eller "Johan, 17" som kommer lite för nära?
Behöver "nära & kära" pengar så ordnar jag det själv - via bankomat-uttag eller överföring via internetbanken. Jag kan tänka mig ett enda undantag, och det är om jag skulle bli svårt sjuk och sängbunden. När min & min systers mor var döende så ordnade vi tillsammans en gemensam bank-fullmakt för att kunna sköta hennes konton och fixa hennes räkningar utan att behöva ta ut kontanter.
Mamma var fortfarande klar i huvudet när hon skrev under, men senare gick det fort utför. Hennes bank tyckte först att vi skulle "komma ner alla tre" och reda ut det. Mamma hade inte varit utanför dörren på flera år! Hon fick vård i hemmet!!!!! Men hon hade turen att ha bytt från SEB till Handelsbanken några år tidigare, och HB hade fortfarande anställd personal på orten. Men de gjorde inte gärna "hembesök" - man skulle komma till kontoret! Min mobilräkning skenade, när jag på distans försökte övertyga dem - men jag lyckades till slut (hur svårt är det att låta en "bankman" ta 45-60 minuter på sig och besöka en långtida kund i sitt hem?) Jag ordnade det till slut - trägen vinner. De skulle "göra ett undantag". Till slut gick de med på ett möte i bostaden, och jag bokade en flygbiljett norr ut direkt. Och det första vi gjorde efter att ha skrivit under fullmakten (med mammas godkännande) var att klippa hennes bankkort, för hon skulle inte behöva dem längre
Karln som kom var hur trevlig och empatisk som helst - det är inte "underhuggarna" det är fel på, utan "systemet"..
Vi ordnade det mesta genom att lägga över hennes betalningar till autogiro och e-faktura, och hennes åldrige och lite förvirrade sambo fick samla ihop all "snail-mail" och eftersända den en gång i veckan till antingen mig eller till min syster (jag bor drygt 80 mil från vår hemstad, syrran 22..). Vi hade ordnat åt honom A4-kuvert (adresserade & frankerade i förväg) som han kunde använda för eftersändning.
Det fanns så många konstiga räkningar när vi väl började gå igenom deras ekonomi - de hade bl.a. tre (
3!) fasta telefon-abonnemang! Sambons bil var dubbel-försäkrad (man får inte dubbel ersättning!!) De var för godtrogna (dvs snälla, och trodde gott om alla), och jag tänkte först gå vidare (nu
JÄVLAR ska ni få, era svinpälsar!!).
Men mamma blev strax sämre och dog, så det blev en massa annat att tänka på.. Det var "fullt upp" m.a.o. Jag sa upp en av försäkringarna på sambons bil (där slirade jag nog lite på sanningen, och KANSKE utgav mig för att vara honom
), och sade upp samtliga abonnemang för fast telefoni (det hade jag rätt till, för alla tre stod på mamma). Hon och hennes sambo använde nästan aldrig "fast telefoni". De hade nog aldrig riktigt koll på skillnaden mellan en mobiltelefon och en trådlös telefon -
Men de hade flera abonnemang av diverse sorter, och jag & syrran försökte "get it sorted out". Inte så lätt.. Jag är ingenjör (teknisk fysik), och inte ekonom/jurist. D.v.s försöker inte förlita mig på att bara lära mig överkursen i "plus/minus", eller långa texter utantill. Det där var nog rätt elakt sagt...
